Andalusien

Ted Ekeroth gillar inte Islam, det är rätt övertydligt. Det är han inte skyldig att göra. Men samtidigt kommer han med en massa argument i sin Newsmill-artikel ”Islam är farligt! Var är era motargument?”, som inte bör få stå oemotsagda. Han refererar också till ett eget blogginlägg: ”Myten om islams tolerans och ”guldålder”, där han sågar Andalusien som exempel på muslimsk tolerans.

Jag tänker ta fasta på just Andalusien. Ted visar nämligen prov på den form av utvalda fakta och historielöshet som visar att han studerat Al-Andalus endast för att bekräfta sin egen förförståelse.

Själv kom jag först i kontakt med historien om Al-Andalus i samband med att jag läste om korstågen. Jag har alltid varit intresserad av historia, framför allt efter att jag slapp ur skolans våld och själv började försöka pussla ihop hur saker hängde ihop historiskt. Andalusien var i samband med detta ett enigma. Liksom senare det Ottomanska riket var Andalusien det stora muslimska inslaget i det medeltida Europa, det figurerar i diverse historisk litteratur och skönlitteratur och beskrivs som allt ifrån ett intellektuellt paradis till ett centrum för slavhandel och morisk grymhet.

Svaret är nog att det var både och, och olika mycket av det ena eller det andra under olika perioder.

Upprinnelsen till Andalusien var den muslimska expansionen som började efter Profeten Muhammads död. Rashidun, Umayyad och Abbasid var de tre kalifaten som alla utgick från den arabiska halvön (alla härstammade från Mecca, även om de inte alltid styrde därifrån) från år 632 till 1258.

Kalifatens utbredningar
Kalifatens utbredningar

Under tidigt 700-tal bredde muslimerna ut sig över Spanien som införlivades i Umayyad-kalifatet. Den muslimska närvaron skulle sedan fortsätta i större eller mindre utsträckning fram till slutet av 1400-talet.

Högkultur och tolerans

Al-Andalus var under långa perioder ett av Europas verkliga kulturella centrum. Där fanns bibliotek, där fanns vetenskapsakademier, filosofer och läkare. Där fanns också Europas då mest avancerade jordbruk. Andalusien var också under långa perioder en fristad för såväl judar, som för de kristna inriktningar som i resten av Europa betecknades som kättare.

Ekeroth skriver:

Vad gäller islams syn på icke-muslimer kan man konstatera att ”bokens folk”, dvs kristna och judar, kan bli dhimmis (betyder ”skyddade” eller ”skyldiga”) vilket betyder att de kan leva i den muslimska världen men inte som jämlikar utan som undeställda och kuvade. Ett flertal verser i Koranen stipulerar just att dhimmis ska känna sig kuvade, underlägsna och att det ska vara klart för dem att de inte är likställda med muslimer.

Det Ekeroth då inte förstår är att statusen som dhimmi, inklusive särbeskattning med jizyah, var den kanske mest toleranta behandling man överhuvudtaget kunde hitta någonstans i Europa under den perioden. Dhimmi innebar en form av acceptans, om än inte på lika villkor, så ändå med en garanti bättre än någon annanstans. En dhimmi hade rätt till skydd för sin person, sin egendom och sin religiösa frihet. Motkravet var lojalitet mot imperiet. Dhimmistatusen kan också spåras eller ses som en parallell till hur det bysantinska kristna imperiet behandlade sina judar, det har till och med argumenterats att detta fungerade som något av ett prejudikat och vissa skrivningar överlevde nästan oförändrade.

Ett tydligt tecken på framsyntheten och toleransen var den stora invandringen till Andalusien från övriga Europa. Så mycket som fem procent av innevånarna var judar, och Andalusien var en av de absolut viktigaste stabila judiska enklaverna i Europa under tidig medeltid.

Umayyad behåller kontrollen över den Iberiska halvön

Från niohundratalet ungefär, så bröt sig Andalusien loss från kalifatet. Abbasid hade besegrad Umayyad, men dessa behöll kontrollen över Andalusien. Det ledde först till Emiratet Córdoba och så småningom till ett fristående Kalifatet Córdoba, och räknas av många som Al-Andalus verkliga glansperiod med ett större mått av tolerans och framsynthet.

Samtidigt pågick större och mindre konflikter med de kristna kungadömena i norr från 700-talet och ända fram till slutet av 1400-talet med några uppehåll. Under långa perioder var det en rätt ojämn konflikt, med en högkultur på ena sidan och inbördes oeniga trashanksfurstar av tidigt feodalt medeltidssnitt på den andra. Det förekom även diplomati, så allt var inte ständig kamp, men kristendomen hade svårt att acceptera en muslimsk enklav så att säga innanför tröskeln till den egna ytterdörren. Spanjorerna var heller inte inblandade annat än perifert i korstågen i Palestina, utan ägnade sina korståg till att försöka vräka Andalusierna. Från tusentalet när inbördes stridigheter söndrat det enade kalifatet, så ändrades maktbalansen drastiskt. Taifan hade uppstått, Andalusien hade splittrats upp i mindre furstendömen.

Taifa och Almoravid

Taifa, de separata småstaterna i Kalifatets spår, var inte starka nog var för sig hävda sig mot de kristna kungadömena. Dessa hade nu utkristalliserats till större och starkare stater: NavarraLeónPortugalKastillenAragon och Grevskapet Barcelona. Dessa krävde tribut och eftergifter, och konflikten ställdes mer på sin spets.

I slutet av 1000-talet bjöds den ”moriska” Almoravid-dynastin in för att försvara Taifa mot Alfonso VI, kungen av Kastillen och León. Tyvärr var det lite som att bjuda in räven att vakta hönsen, och Almoravid besegrade inte bara de kristna furstarna, utan la också under sig stora delar av Taifa-staterna. Det förändrade såväl spelfältet som den tidigare toleransen, och läget blev sämre för icke-muslimer. I mångt och mycket berodde det naturligtvis på konflikterna, men även på skillnaden i grad av religiös fundamentalism.

Ändå verkar inte läget blivit riktigt illa förrän på mitten av 1100-talet när Almohad, ytterligare en morisk furstedynasti, började göra sig gällande. Icke-muslimer och till och med muslimer började flytta på sig till mer toleranta muslimska områden eller till förhållandevis toleranta kristna områden, många filosofer och vetenskapsmän flyttade på sig till Toledo som var kristet men långt mer tolerant än de nya fundamentalistiska muslimska furstarna. Slavräder hade alltid förekommit men blev nu allt mer prominenta. Överhuvudtaget hade situationen hårdnat.

Även Almohad tappade så småningom kontrollen efter några rejäla militära bakslag, och sitationen återgick till Taifa-staterna. Dessa kunde inte stå emot de allt mäktigare kristna furstarna, och flera föll till kungarna av Portugal, Kastillien och Aragon. Till slut återtod bara Grenada som betalade tribut till Kastillien för sin existens, och från mitten av tolvhundratalet och framåt. Under ett par hundra år levde Grenada på tribut, och på interna stridigheter mellan de kristna regionerna.

Guldåldern

Guldåldern för Andalusien är ett hett debatterat ämne, vissa anger starten för guldåldern till 700-talet, vissa till 900-talet. Vissa anger slutet för guldåldern vid kalifatets sammanbrott under det tidiga 1000-talet, andra vid Almoravids invasion i slutet av 1000-talet, eller till tiden för Almohads invasion under 1100-talet. Det har också debatterats hur mycket guldålder det egentligen kunde kallas, främst utifrån hur pass tolerant kulturen egentligen var gentemot icke-muslimer.

Grovt kan man skönja en period av relativ tolerans och frihet som startar under 700-talet, blir mer distinkt under 900-talet och med någon slags slut i och med massakern i Grenada 1066, då en muslimsk mobb först mördade den judiska visiren Joseph ibn Naghrela och sedan runt fyratusen andra judar. Därmed mer eller mindre utraderades den judiska populationen i Grenada i ett slag.

Klart är i alla fall att Andalusien var ett av de viktigaste europeiska kulturella och kunskapsmässiga metropolerna under tidig medeltid — kanske den allra viktigaste. Klart är också att det knappast skulle varit möjligt om levnadsförhållandena för icke-muslimer skulle varit outhärdliga.

Efterspelet

Från 1200-talet när större delen av Iberiska halvön var kristet, försämrades de spanska judarnas, sefardims, situation stegvis. 1263 förbjöds judar att yttra sig fritt, vilket fick en intellektuell som Nachmanides att lämna Spanien. 1413 censurerades Talmud. Under hela perioden från 1250-1492 pågick förföljelser, och även tvångskonverteringar, men ändå levde judarna tidvis ganska väl och 1292 uppskattades att 22% av Spaniens intäkter kom från den judiska befolkningen. 1481 introducerades den Spanska Inkvisitionen och slutligen år 1492 kapitulerade Grenada till Ferdinand och Isabella vars giftermål förenat Aragon och Kastillien.

Ett villkor i kapitulationen var att judarnas rätt skulle respekteras. Det nonchalerades totalt och samma år tvingades alla Judar i exil. De som ville stanna, såväl judar som muslimer fick konvertera till katolicism och kallades ”conversos”. Samtidigt fanns det såväl ”marranos”, judiska conversos som i hemlighet behöll sin religion och traditioner, och ”moriscoes” muslimska conversos som gjorde samma sak. Dessa jagades ständigt av inkvisitionen. Jakten på hemliga judar och hemliga muslimer var en av deras huvudsakliga uppgifter. 1547 förkunnades Limpieza, varvid bevis om att man inte hade converso-blod i ådrorna och ett fribrev från inkvisitionen krävdes för alla kyrkliga befattningar.

Efter 1492 flydde många judar till Ottomanska riket, där sefardim togs emot med öppna armar. Den ottomanska sultanen Bayezid lär ha yttrat: ”Man säger till mig att Ferdinand av Spanien är en vis man, men han är en dåre, för han tar sina rikedomar och sänder alltihop till mig!”

Höga hästar

Oavsett vad man anser om Andalusiens behandling av religiösa minoriteter som judar och kristna, så var inte det kristna Spanien en hälsosam plats för judar eller muslimer. Där fanns en av de mest ökända organisationerna i Europeisk historia vars främsta syfte var att göra livet svårt för de som inte omfattade den katolska tron i själ och hjärta. Rättssäkerheten var också oerhört låg, eftersom inkvisitionen livnärde sig på att konfiskera dömda judars, muslimers och kättares egendomar — men alla som brändes på bål hade naturligtvis erkänt, även om vissa var döda redan när de bands vid pålen eftersom bålet var ett krav för konfiskation.

Vill man hitta bevis för att en religion är våldsam och ond, är det inte det minsta svårt. Med mycket få undantag så har alla världsreligionerna vid något tillfälle gjort sig skyldiga till olika former av grymheter. Det är bara att välja och vraka bland exemplen på religiöst vansinne.

Men vad är det egentligen man bevisar?

Kanske det enda man bevisar är att religiös fundamentalism och extremism i alla former är ett stort problem. Jag har svårt att se att man bevisar att just islam är bättre eller värre än något annat. Utan islam skulle en stor del av antikens verk vara hjälplöst förlorade, det var endast deras kunskapstörst som såg till att vi idag har tillgång till många av våra historieskatter.

Religioner och kulturer är uteslutande kombinationer av såväl ljus som mörker. Det gäller oavsett om man pratar om den anglosaxiska kulturen, den nordiska, den ryska, den germanska, den latinska, den grekiska, den turkiska, den palestinska, den egyptiska, den arabiska, den nordafrikanska, den indiska, den kinesiska eller den japanska — eller för den delen vilken annan kultur som helst. Det går alltid att hitta skit, och det går alltid att hitta guldkorn. Att bara välja det ena sättet att beskriva en kultur är olyckligt och obehagligt, och säger mer om berättaren än om kulturen.

21 svar på ”Andalusien”

  1. Texten är välskriven och även väl sammanhållen, därför svår att kapa.
    Ändå skulle jag ju vilja se en något kortad variant som en komplementerande och sansad motvikt till annat som skrivits på Newsmill senaste tiden.

    Off topic. vi hade för en tid sedan en tråd där du i en kommentar på ett väldigt bra sätt sammanfattade vad egna småföretagare lider brist på i våra trygghetssystem.

    Mitt liv är så splittrat o jäktat (just för att jag håller på att starta upp mitt egenföretag) så jag har lyckats tappa bort tråden.
    Dock vill jag gärna anteckna den, så att jag verkligen kan ta med mig de tankarna in i det parti jag valt att försöka bedriva viss politik i.
    Mvh
    Anders

  2. Al Andalus… läste en del om det där för några år sedan. Hade hunnit glömma rätt mycket. Intressant tidsperiod.

    Vad gäller Ted Ekeroth…
    Killen är ju ett fullkomligt stolpskott.

    Sist han kretade på Newsmill var det ’SD är det mest Israelvänliga partiet’ och jag kan tänka mig att till och med de mest hårdnackade Israel-supporters helst skulle se att han inte stod på deras sida – inte för att han är en rasse, utan för att han är en uppenbar idiot, och liksom Avigdor Lieberman en belastning för deras sak.

    Kommenterade just det här på en lokal sosses blogg, som också skrivit om SD:
    ”Det är på tiden att de släpps ut i media och blir av med martyrskapet. Jag tror personligen att deras tramsande om islamiseringen inte är det viktigaste att trycka på, utan deras övriga politik – att tvinga in dem på djupt vatten (saker som har med verkligheten att göra) och tvinga dem presentera sina lösningar och bekänna politisk färg.

    Det finns en radiointervju någonstans därute på webben med Åkesson som fastnade i minnet, för något år sedan. Intervjuarens första fråga var: ”Vilket är det största politiska problemet i Sverige idag som INTE har med invandringen att göra?”

    Jag garvade som en hyena medan stackars Jimmy fumlade efter svar.”

    Kändes som om det funkar här också 😉

    Väldigt trevligt inlägg.

    .-= Beelzebjörns senaste blog ..Go Hartman =-.

  3. Ja inte vet jag vem man ska tro på?

    ”Islams heliga texter rättfärdigar uppförandet av ett religiöst grundat apartheidsystem i vilket icke-muslimer och kvinnor behandlas som andra klassens medborgare. Det är ingen tillfällighet att islam är en totalitär ideologi.”

    Ibn Warraqs Why I Am Not a Muslim (Prometheus Books, 2003)

    http://www.samtiden.com/node/270

  4. @Janne: Varför tro på en enda person? Precis som när man diskuterar kristendom finns nästan lika många tolkningar som det finns troende, och kritiker.

    Warraqs boktitel är ju ett hedrande av Russells ”Why I Am Not a Christian”, vilket borde ge en vink om att problemet inte bara handlar om vilken religion man pratar om för tillfället. Warraq refererar också till Russell och säger att många av hans argument går att tillämpa även på islam.

    Det finns även en annan bok: ”Why I Am Not a Hindu” av Kancha Ilaiah, som angriper hinduismen bland annat utifrån kastsystemet.

    Som jag skrev i artikeln är det inte det minsta svårt att hitta sjuka saker i våra världsreligioner. Så i slutänden handlar det mer om utövaren än religionen.

  5. Oerhört bra skrivet må jag säga.

    Tyckte Ekeroths blogg var lite suspekt då man inte kunde kommentera hans inlägg :confused:

  6. Nu är det ju inte riktigt korrekt allt du skriver. Bla så räknade sig dåvarande Spanien inte till det muslimska riket. Man var en utbrytarastat. Det fanns form av kulturell islam, gällande konst osv. Men denna hade de ändå snott med sig från sina erövringar i bla Persien/Iran. Likadant med den så kallade vetenskapen. Det mesta medicinkunskap kom från Assyrierna och Grekerna. Det enda man kan ge creed för är att araber såg till att texter översattes. Dock sällan till arabiska, utan till Persiska, eftesom vetenskapsmännen på den tiden just var persier/iranier. Man gjorde eg allt för att slippa undan araberna och hardcoreislam och bygga sig ett paradis. Vilket man med nästan gjorde. Men guess what. Det kom några araber och sabbade allt detta.

    Att islam skulle haft en gylle ålder är en myt.
    http://www.gluefox.com/komment/defwest.shtm
    Lite mer nyttigt

    Allt annat är efterskrivning av islamiska ”lärda” män. Som allt annat de skriver om i historien. Som nu tex arbetar man stenhårt på att göra koptisk kultur till islamisk. Så snart är det araber och Muhammed som byggt pyramiderna.
    LIte lättsmält om detta
    http://allahuakbar.se/wordpress/?p=1509

    Att man levde i fred, berodde enbart på att ledarna såg att det gick att göra pengar genom att tillåta alla människor idka handel på samma villor. Har inte ett smack att göra med islam detta.

    Det finns en avgörande sak mellan muslimska världen och oss. Det är med det som gör det till det hot det egentligen blir. Vi har haft en reformation och en upplysning. Detta har ALDRIG existerat inom islam. De lever fortfarande kvar i år 622.

    Det går inte att skylla islams idioti på man minsann är varit ond i kristendomen med. Det vore som att försöka förtrycka dagens tyskar för vad som skedde under kriget Europa lär sig, förändras. Detta har aldrig den muslimska världen gjort, troligtvis kommer de heller aldrig göra detta. För teokratin är då djupt rotad i dessa länder, och sätter sig snabbt i nya muslimska länder , som tex Indonesien.

    Aja..Pallar inte skriva mer. Det är för sautan helg och jag måste dricka lite öl

    Haram på dig

  7. @Marcus: Kristendomen kan diskuteras för det att dens helliga skrift Bibeln är berättad av människor. Och människor är som vi alla vet inte ofelbara. Därför finns där utrymme för diskussion.

    Islam kan inte diskuteras för dens helliga skrift Koranen är inte berättad av människor. Den är dikterad av Allah till Muhammed och uttrycker exakt Allahs vilje. Det endaste utrymme där finns för diskussion är hur man ting och saker som var okände på Muhammeds tid, t ex moderna uppfinningar som bilar, flygmaskiner, blod-transfusion, mobil-telefoner – hur dessa passar in i Islam och hur de får och skall användes. I den sammanhäng finns där inte utrymme till att diskutera icke-muslimer och kvinnans plats i samhället. Deras placering är redan känd.

  8. @Allah: Om du läste noga så skrev jag faktiskt att Umayyad behöll kontrollen över iberiska halvön efter det att Abbasid tagit över kalifatet. Det blev först till Emiratet Córdoba, och senare till Kalifatet Córdoba. Så, ja, de var fristående från niohundratalet.

    Det är också sant att man översatte antikens kunskaper, vilket jag också skrev. Utan Andalusien skulle vi troligen sakna en stor del av de antika kulturskatterna.

    Det är alltför lätt att vifta bort Andalusien. Det förekom grymheter och intolerans, alla framsteg var inte deras egna och så vidare. Men det var samtidigt en kulturell smältdegel där människor verkade som inte hade en plats i resten av Europa.

  9. Det var en intressant genomgång av historien, men egentligen ändrar den inte på det faktum att vi fått en idylliserad bild av dels islams utbredning, tillståndet i Spanien under det muslimska styret och korstågen.

    Jag har förutom att läsa historia i gymnasiet dessutom läst två betyg på universitetet. Det jag fick lära mig om islams utbredning efter Muhammeds död handlade inte om med vilka medel den utbreddes. Det framställdes nästan som om folken valde att ansluta sig till kalifatet och det Osmanska riket. Jag fick enbart läsa om hur tolerant islam var, hur olika religioner levde sida vid sida. Om massakrerna på den indiska subkontinenten fick jag inte höra ett ord. Inte heller talades det om att det mesta av vetenskaperna och de sköna konsterna bars upp framförallt perser och assyrier. De hade en urgammal vetenskaplig tradition att bygga på. Det var de som översatte, bevarade och inspirerades av det antika grekiska arvet.

    Det kan låta otäckt, men på nåt vis framstår den islamiska kulturen som parasitär. Jag menar inte att muslimer är parasitära, men skolningen enligt islam tycks släcka nyfikenheten och förmågan att tänka självständigt. När de ockuperade folken slutligen islamiserats då var också islams guldålder över.
    Att muslimska herrar behandlat folk med annan tro relativt väl kan faktiskt hänga samman med islams parasitära karaktär. De muslimska herrarna var beroende av det de ”otrogna” bidrog med, både kulturellt och rent ekonomiskt.

    Jag ser det som ganska otroligt att en religion/ideologi som ser som den yppersta visdomen att kunna recitera Koranen och som säger att alla svar på alla vetenskapens frågor finns i Koranen, inte skapar några forskare och upptäckare. Den religionen är beroende av andra för att kunna skapa välstånd och utveckling. Jag upprepar det citat du hade: ”Man säger till mig att Ferdinand av Spanien är en vis man, men han är en dåre, för han tar sina rikedomar och sänder alltihop till mig!”

    Jag ber dig att inte haka upp dig på ordet ”parasitär” och läsa in att jag på nåt vis skulle se ner på enskilda människor förr eller nu och se dem som mindre värd. Jag använder parasitär eftersom det ordet bäst beskriver hur jag uppfattar att islam påverkar människors sinnen.

    Jag hoppas att du läser min text med öppet sinne. Kan det jag skriver vara en del, bara en del, av förklaringen till varför länder där islam är den dominerande religionen har kommit på efterkälken?

  10. @Anna: Kristendomen kan i så fall också sägas vara parasitär.

    Det är först i och med att reformation, sekularisering och andra liknande fenomen börjar dra i kristendomens hegemoni som vetenskapen på allvar tar fart i Europa. Det vi kallar renässansen uppstår under en period när religionen inte längre får vara ensam herre på täppan, den är fortfarande stark, men samtidigt utmanad.

    Med samma sorts resonemang du för, så måste man i så fall rent logiskt säga samma sak om just kristendomen. Men då gör man det naturligtvis för enkelt för sig själv. För här finns en fråga om hönan och ägget, där det är svårt att med säkerhet bestämma a priori-a posteriori.

    Varje religion innehåller såväl bra och dålig historia. Kristendomen har många fruktansvärda massakrer på sitt samvete, men innebär det att kristendomen per definition är grym och intolerant?

    Dessutom: historien är inte fullt så enkel som att all kunskap inom kalifatet kom från andra, kika på Averroes och säg mig utan att blinka att hans bidrag till det moderna västerlandet är att förakta eller förringa…

  11. Jag är inte beredd att ställa upp som kristendomens försvarare. Allt bokstavstroende förminskar människan och tar ifrån henne den fria viljan och förmågan till ett kritiskt tänkande.

    Men om man ser på världen så måste man väl slås av ett mönster, ett mönster där islam knappast tycks vara förenat med progressiva och demokratiska samhällen. Utan istället fattiga, förtryckande länder som dessutom ofta härjas av inre motsättningar och konflikter med grannländer.

    Självklart kan det vara andra variabler som skapat den situationen, men min hypotes nu var att islam har en stor del av skulden.

    Skolningen i muslimska länder lägger en mycket stor vikt vid att lära sig saker utantill. Hur många av de vaggande gossarna på en koranskola förstår vad det är de reciterar? Det är säkert ett bra sätt att träna minnet, men skapar det forskare?

    Precis som du sa så har inte islam genomgått nån reformation och det har då inte heller beretts nån plats för en ”upplysning” och staten har inte skilts från moskén. Men synen på Bibeln har aldrig varit så homogen som synen på Koranen är – i alla de olika skolorna. Koranen är guds ord dikterade för Muhammed, som just för att han var analfabet var ”ren”. Hans sinne hade inte förorenats med kunskap. Han var oskuld precis som Maria. Det är intressant och säger en del om kunskapsbilden i islam. De flesta troende muslimer hävdar ju också att all kunskap man behöver finns i Koranen.

    Jag är mycket kritisk till all religion. Jag har svårt att förstå hur så många nu tycker att det är helt okej att religionen åter armbågar sig fram i det offentliga rummet. Jag har svårt att förstå att feministerna tycks likgiltiga inför den klara diskriminering av kvinnan som är en del av islams kärna. Varför har vår tolerans blivit så stor att vi tigande ser på hur intoleransen breder ut sig?

  12. Hierokrati oavsett om den är uttalad eller bara existerar i praktiken, är inte är ett bra sätt att organisera ett samhälle. Den styrelseformen leder alltid till likriktning och intolerans och oftast till fruktansvärda grymheter. Det är inget specifikt just för islam, utan skulle vara precis lika sant om samhället styrdes av medicinmän, präster eller munkar.

  13. Du skriver: ”…vara precis lika sant om samhället styrdes av medicinmän, präster eller munkar.”
    Självklart håller jag med dig, men just nu är det främst andliga ledare inom islam som talar om att vi måste böja oss för guds vilja. Det har både funnits och kommer tyvärr säkert att finnas nya -ismer med totalitära krav på underkastelse. Men som sagt, just nu måste vi hantera islams expansion. Hur vi ska väga religionsfrihet mot frihet från religion.

    Jag märker hur du slingrar dig, och jag tänker inte framhärda. Du är kunnig, skriver intressanta saker och framstår som en ”decent guy”.

    Beröringsskräcken med SD sitter djupt. Den gör att många vill markera ett rejält avstånd till allt som kan uppfattas som stöd för SD:s åsikter. Även normal kritik av värderingar och beteenden kan göra att man hamnar i farozonen.

    Jag vet för så är det för mig. Du skriver öppet – jag anger bara mitt förnamn. Mer behöver inte sägas.

  14. Det är absolut inte min mening att slingra mig. Jag är faktiskt av uppfattningen att det kvalitativt inte är någon, eller i alla fall mycket liten skillnad mellan religionernas kapacitet till dumheter.

    Visst, det är så att Iran är en hierokrati. Det är också så att Afghanistan är en strid mellan starka hierokratiska krafter och långt mycket svagare sekulära. Det finns även fler länder och områden där de sekulära krafterna utmanas av de som vill sätta islam på tronen — både i Afrika, Mellanöstern och Asien. Så just nu är islam den religion där flest länder och områden är drabbade av folk som vill att religionen skall styra allt. Det är också så att ”de gamla skäggen”, de som sist och slutligen står bakom detta överlag inte bara omfattar islam, utan även den nedärvda kultur kring islam som innebär just en unken syn på kvinnors rättigheter, homosexuella, politisk frihet och religiöst våld.

    Det är ett problem, men inte ett problem man löser genom att fördöma religionen islam som värre än till exempel kristendomen. Det är inte heller ett problem man löser genom att påstå att alla muslimska framsteg egentligen är stulna av någon annan, eller att islam aldrig varit kapabel att visa tolerans. Sådana resonemang är bigotta och destruktiva.

  15. Min poäng är att när en religion är expansiv och fångar folks sinnen, då är det den religionen och kulturen som ska kritiseras.

    Dessutom var det faktiskt ett uppvaknande för mig när jag upptäckte att glorifierandet av islam som sker i skolor och på universitet (i grundutbildningen) faktiskt vilade på osäker grund.

    Det tycks som västs dåliga samvete spelar in. Samtidigt är det också en form av paternalism – vi kritiserar inte ”de andra” som om de vore våra jämlikar. Vi tar hänsyn ”för de förstås inte bättre”.

  16. @Anna: För att få vara lite elak som hämnd för ”slingringsprylen”:

    Så du upptäckte att islam ”glorifierades” som du uttrycker det? Du kallar det ett uppvaknande? Din reaktion är att ta fasta på det som är negativt, vilket kanske är förståeligt — det är dock inte självklart att det för den skull är rätt.

    Sen tycker jag att du tolkar vår kritik av ”de andra” lite på samma sätt. Det är inte precis som att kritik saknas, eller ens är speciellt slätstruken eller ”snäll”. Det jag tror skapar den reaktionen är den väldigt polariserade och märkliga debatten kring Israel och Palestina, där människor köper antingen det ena eller det andra nästan utan annat än den mest pliktskyldiga kritik.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.