.-= Beelzebjörns senaste blog ..Post-Parley – en organisatörs reflektioner =-.

Lagen behöver inte missbrukas, för att vara skadlig.
Massövervakning är terror.
Det går en röd tråd från dom märkligt snabbt sammanstörtande skyskraporna i New York, till den lagstiftning som skall leverera uppgifter om svenskar till USA.
Det är nästan exakt en blåkopia på den nazistiska riksdagshusbranden,
med betingande av psykologiskt utsatta människor.

Jag kan också meddela att FRA haft personer centralt placerade i statsapparaten även i den senare fasen av lagstiftningsprocessen. Ja, ända in i mål faktiskt. Här och där hittar man spåren efter dem.

En känslig fråga har varit FRA:s utbyte med andra länder. Likaså kravet på en granskning av FRA:s verksamhet historiskt. I direktiven för Datainspektionen och den parlamentariska kommittén har mandatet för dessa granskningsfunktioner beskurits på just dessa punkter. En av undertecknarna råkar vara en tidigare underrättelsechef på FRA, som numera är politiskt sakkunnig hos försvarsministern.

Så gott som all information som kammarens ledamöter fått om FRA har kanaliserats via FÖD. Samma person fanns också vid försvarsministerns sida i kammaren vid voteringen 2008 liksom förra veckan.

De senaste månaderna har de borgerliga kritikerna velat ha en skärpning av regelverket för FRA:s utvecklingsverksamhet, som framför allt innefattar massinhämtning av trafikdata. Det har då kommit starka invändningar från FÖD. Och i den här frågan vet vi alla vem som till sist segrar.

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/10/varfor-baxades-fra-lagen-igenom.html

Det finns mycket att grubbla över varför det gick som det gick. En viktig sak är, som påpekas, att partierna tappat ideologierna. Att makten i sig är viktigast. Och att det då är lätt att tjänstemännen tar över ratten. Vilket skulle vara en motsägelse om politikerna hade kvar ideologin. Men så icke idag.

.-= Lars-Erick Fs senaste blog ..Varför baxades FRA-lagen igenom? =-.

Jag tror inte att det endast är den vanliga enkla regeringsdugligheten (så som ofta eftersträvad av S) som styrt, utan en fixering vid att en gång för alla visa att de borgerliga partierna kan samregera, utan några som helst konflikter. Konsekvenserna är ödesdigra. Regeringsdugligheten som tidigare handlade om att kunna föra en politik utan skadliga låsningar och konflikter, har nu bytts till en regeringsduglighet som handlar om att konflikter är förbjudna, av rent valtaktiska skäl. En massiv idiotförklaring av väljarkåren.
Jag skäms. För 5 år sedan satt jag och tyckte att alliansen var en riktigt bra idé, och var extremt glad att de lyckades driva kampanjen till valseger. Nu verkar man ha låst på visionen av alliansen som en i allt väsentligt enad politisk maskin. I den maskinen finns tydligen inte utrymme för en öppen debatt, alldeles oavsett hur många ledamöter som misstycker. Jag såg mig som en borgerlig väljare för all framtid. Nu känner jag att jag aldrig någonsin kan lita på dessa borgerliga politiker igen. De är direkt samhällsfarliga.

Jag blev själv vittne till ett tidigare skede i FRA-lagens långa och plågsamma tillblivelse (närmare bestämt åren 2002-2005) och har funderat mycket på hur detta missfoster till lagstiftning över huvud taget kunnat nå ända fram till Riksdagen.

Problemet är, som jag ser det, inte i första hand FRA:s strävan efter mycket, mer och massor av allt. Myndigheten har sina särintressen, precis som andra organisationer, även om man naturligtvis har en taktisk fördel i att kunna verka bakom en dimridå av ”nationell säkerhet”. Nej, det är frånvaron av starka statsbyråkratiska och politiska motkrafter som skrämmer mig. Det har hänt något oroande med den svenska förvaltningstraditionen.

Kanske är det de politiska partiernas avideologisering som bär skulden. Eller den ökade maktkoncentrationen till Statsrådsberedningen. Eller utredningsväsendets förfall. Eller EU-medlemskapet, som utsätter Regeringskansliets personal för ständiga influenser från mandarinerna i Whitehall (om något annat land påverkat Sverige i FRA-frågan så är det Storbritannien, inte USA). Kanske har också teoretiseringen av de högre utbildningarna, i kombination med tuff konkurrens på arbetsmarknaden för nyutexaminerade akademiker, skapat en generation departementssekreterare som hellre presterar än ifrågasätter.

Jag vet inte. Jag vet bara att jag är riktigt orolig för framtiden.