Att dela med sig, historien om en tatuering

Den fjärde maj trillade det in ett mail i min inbox. Det var en blivande brandman som skrivit lite i mitt kontaktformulär:

Hallå! Halkade in på din sida av en ren slump, vet ärligt talat inte hur och fick syn på din grymt snygga Fenix.
Har letat länge efter en att tatuera då jag snart pluggat klart till brandman men inte hittat någon snygg.
Tänkte först maila och fråga var du hittat den eller om du gjort den själv och om det isf var okej att få den, men kollade sedan på kåpyrajt och insåg att jag inte var ensam om den idén.
Attans, hoppas tatueringen blir snygg, själv får jag leta vidare då jag e grymt dålig på att teckna själv.

På min kåpyrajt/kåpyleft-sida kunde man då läsa att det var fritt fram att sno i princip vad som helst — utom just då min fenix och den koltrast jag använt som företagslogga. Skälet jag angav för att snåla med just dem, var att de hade personlig betydelse och att jag funderat på en tatuering med fenix-motiv.

originalet
originalet

Skälet till att välja just fågel fenix som tatuering har att göra med min egen historia, och hur jag klättrat upp ur skoskaften för att rekonstruera mig själv efter en jobbig period i livet. Jag hade så att säga återfötts ur askan. Jag hade skissat på diverse olika varianter, och den som fanns på sajten till alldeles nyligen var en av dem. Den som fortfarande finns i mitt personliga bildgalleri som blivande tatuering är lik den som var på sajten, men något mer komplex — vilket jag inte alls är säker på egentligen är någon bra idé.

Hur som helst så blev jag lite ställd när jag fick mailet. För på något sätt kändes det så oerhört rätt att en blivande brandman har just en fenix, en eldfågel, som tatuering.

Med andra ord satt jag på en teckning som redan från början haft tatuering stämplat över sig, medan brandmannen var ute efter precis det jag tecknat.

Under loppet av ungefär trettio sekunder rannsakade jag mig själv:

”Har jag tänkt använda just den här teckningen som tatuering?”,
”Kommer jag tatuera mig inom överskådlig framtid, eller är det bara en tanke?”,
”Är det en katastrof om någon annan får glädje av den?”,
”Kan inte jag rita en ny, som är unik och som jag skulle bli minst lika nöjd med?”,
”Är det inte så att själva skapandeprocessen är minst lika rolig som det färdiga resultatet?”.

Alla dessa frågor for genom huvudet, och formade sig till ett beslut.

Så jag skrev tillbaka:

Vet du vad Christoffer, kopiering är den allra främsta formen av smicker.
Om du verkligen vill ha min fenix för en tatuering, så kan vi väl komma överens om något?

Den behövde slipas lite, eftersom den variant han frågat om hade blivit liggande halvfärdig, men det var inte något stort problem — det är faktiskt kul att teckna.

Betalning då? Man måste ju få betaaaalt!

Nå han var ju student, inte ett företag, så min professionella taxa var ju liksom inte direkt att tänka på, det skulle blivit dyrare än själva gaddningen. I slutänden bestämde jag mig för att det kunde bero. Ett kort på tatueringen för portfolion och kanske någon symbolisk summa eller några öl på krogen kändes bättre än att göra det till en affärstransaktion.

Så jag slutförde teckningen och skickade den, och fick som svar att det skulle bli av så småningom när tid och pengar fanns.

Och så för några dagar sedan fick jag ett mail om att tatueringen blivit av — och idag kom ett kort!

fenix
tatueringen

Den håller fortfarande på att läka, vilket man kan se om man kika noga på linjerna som är lite svullna och rödkantade. Det förklarar också blänket i bilden som kommer från salvan man smörjer med. Men oavsett det så blev den ju så snygg att jag blir lite avundsjuk för att den inte sitter på min skuldra.

Så den skulle ha kunnat sitta på min skuldra, ångrar jag att den inte gör det?

Nej!

För det första finns det inget som hindrar att jag får en liknande på min egen, annat än min egen slöhet.
För det andra så vill jag att den används, och det känns kanonshysst att någon vill använda den.
För det tredje så känns det rätt att dela med sig när man kan — till och med när det inte är självklart.
Jag har gett bort något som var mitt, och känner mig bara rikare för att ha gett bort det.

Något av min kreativitet förgyller en annan människas liv, och det är skithäftigt.

Dela med er govänner, det gör er rikare.

5 svar på “Att dela med sig, historien om en tatuering”

  1. Hej Marcus. Läste ditt lilla inlägg och jag tyckte det blev toppen, riktigt rolig läsning, mycket p.g.a att man är involverad minst sagt. Fågeln läker på fint och fler bilder när den läkt klart utlovas. Ett ortoligt stort tack för hjälpen!
    //Christoffer

  2. Lustigt tänkte att den pippin vore häftig att tatuera när jag såg den första gången. För stor för min smak men helt klart ett kanonjobb. Gratulerar Christoffer.

  3. Också fint att se att du som liberal förstår och värderar gåvan som del av vår ekonomi istället för bara monetära transaktioner. Att dela gör oss rikare. Så sant så sant.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.