Beatrice Ask kommer med ett nytt utspel, den här gången om att föräldrar skall vara skadeståndsskyldiga i sina barns ställe. Begår barnet brott och skada uppstår, skall föräldrarna kunna krävas på belopp upp till 8000 kronor, oavsett om föräldrarna visat vårdslöshet eller inte:
– Du kan inte som mamma säga ”jag hade ingen aning”, utan man förutsätter att föräldrar har lite mer koll på sina barn, säger Ask (M) till Sveriges Radios Ekoredaktion.
Enligt dagens lagstiftning måste det bevisas i rätten att en förälder har varit vårdslös, och inte förhindrat barnet från att ha begått ett brott, för att skadestånd ska kunna utkrävas.
Enligt dagens lagstiftning kan alltså föräldrarna krävas på ersättning om man kan visa på vårdslöshet. Det kallas för culpa-principen, där det latinska culpa står för skuld i form av oaktsamhet eller vårdslöshet.
Jag har svårt att se att det skulle vara principiellt bättre att kräva föräldrar som inte gjort sig skyldiga till oaktsamhet eller vårdslöshet. Det är för mig en märklig rättsordning. Om det är så vi vill ha det, så borde vi rent logiskt inte sätta någon övre gräns på 8000 kronor – är föräldrarna skyldiga till barnets överträdelser så borde de väl rimligen ställas till fullt ansvar, eller?
Inte helt förvånande så hakar halva bloggvärlden på och klappar händerna. Jag säger inte helt förvånande, eftersom folk överlag har dåligt begrepp om juridiska principer eller varför de finns där.
Själv är jag måttligt imponerad och funderar snarare på varför culpa-principen inte tillämpas i mycket större utsträckning än idag? Redan som det är torde det vara möjligt att kräva de föräldrar som faktiskt visat bristande ansvar på skadestånd.
Det hela får så många intressanta konsekvenser som jag undrar över om Ask, och många andra med henne, egentligen gjort sig medveten om? Istället målar hon svart på vitt, vilket säkert tilltalar många. På ytan ser ju principen självklar ut, det är det klassiska ”sunda förnuftet” som långt ifrån alltid är vare sig sunt eller förnuftigt.
Nej, för mig är principerna klara: skall man dömas till skuld i någon form, direkt eller indirekt, så skall man antingen ha haft ett uppsåt eller varit vårdslös. Vi skall inte ha kollektiv bestraffning i det här landet. Inte heller smakar det kaka med bestraffning mot den som gjort allt den kan för att få saker rätt, men ändå misslyckats. Det är inte fråga om ”snällism”, det är en fråga om rimliga rättsprinciper. Det blir absurt om människor börjar straffas för saker de inte haft någon kontroll över. Den som tror att man kan ha kontroll hela tiden även med fullt engagemang har antingen glömt sina tonår, eller också propagerar de för att vi skall låsa in våra barn och ungdomar.
Skiter man som förälder i vad barnen pysslar med, saknar gränser, inte hör sig för, inte följer upp konstigheter, rycker på axlarna när det kommer varningar etcetera – då har jag inget problem med skadeståndet. Det är däremot mindre roligt första gången det drabbar en förälder som gör allt de kan, ropar på hjälp och whatnot, men som ändå halkar i uppförsbacken av åldersrevolter, ADHD, grupptryck och inte sällan loja myndigheter.
Svart-vitt är kanske tydligt, men det betyder inte självklart att svart-vitt är bra.
7 kommentarer
Ask har alltid varit en sopa. Hon kan ingenting. Man vill inte kännas vid att man är svensk så fort hon uttalar sig offentligt.
Nu är även jurister ute och cyklar i dessa frågor. Det finns ingen förälder som kan sägas INTE varit oansvarig om minderåriga springer ute och tänder eld på bilar, kastar sten på myndigheter eller vilket i de flesta fall de minderårigas lärare är väl medvetna om samma och värre saker hänt på skolan många år innan men aldrig nått längre än socialförvaltningen som gått i väggen om de minderårigas föräldrar inte ställt upp på föreslagen behandling. I de flesta fall är ungarna kända från de första skolåren, oavsett var föräldrarna är födda och i vilket socialt område de bor i för närvarande.
Problemen finns noterade i handlingar som inte kommer fram när de minderåriga blir 15 år – på skolor och socialkontor. En sak är gemensam – föräldrarna har möjligen gett barnen extra mycket pengar oavsett om föräldrarna själva haft eller inte haft gott ställt, men samtliga föräldrar har enligt barnen-ungdomarna när man pratar med dem INTE varit där när barnen behövt prata. En hel del föräldrar har abdikerat tidigt och försöker få skolor och sociala myndigheter att tro att det inte är deras barn utan deras barns kamrater. En del försöker få det till att det är samhället inte föräldrarna själva som skall se till att barnen sköter sig. Dock är föräldrar ofta vana vid att tvingas betala sönderslagna rutor fördärvade kläder o.s.v. fullt ut. Men som sagt dessa ärenden når ytterst sällan domstolar och/eller jurister.
Inger E Johanssons senaste blog ..Polis, militär, sjukvårdspersonal och
Ciao Inger: Som jag sa, så har jag inget problem med att det görs en bedömning om föräldrarna betett sig ansvarslöst och vårdslöst eller inte. Det borde redan vara möjligt att se till att de får betala med de lagar som gäller. Det är vad culpa innebär om det sköts rätt. Låt de som är faktiskt ansvarslösa avtvingas ansvar, men måla inte med för bred pensel så att även de som är utan skuld drabbas.
En sådan här regel får lätt som konsekvens att hela vår attityd till ungdomars frigörelse kommer förändras. Det riskerar också påverka hela vår rättssyn så att kollektiv eller ställföreträdande bestraffning börjar ses som OK, eller så att den redan svårförståeliga skillnaden mellan syften och konsekvenser blir ännu svårare att förklara eller upprätthålla.
Får ursäkta om jag missat något. Trötta ögon idag, men gäller detta fildelning också?
Jag trodde ärligt talat redan att föräldrar var ansvariga för sina barns handlingar juridiskt, upp till 15 års ålder, när de blir straffmyndiga, varpå de själva får ta konsekvenserna juridiskt. Men så är det alltså inte?
Hanna Ss senaste blog ..Byta bredband?
Jag vet inte riktigt vad jag tycker i frågan, men eftersom barn inte anses straffmyndiga kan de heller inte förväntas hållas ansvariga för det de gjort (med dagens lagar iaf) – men någon måste vara ansvarig för att min bil står i lågor.
Sen tycker jag däremot att det är väldigt konstigt att man inte ser en 12-13-14åring som straffmyndig. Jag tror inte någon 10åring inte fattar att tända eld på en bil är ett brott. Och gör de inte det, så vettefan om inte föräldrarna har gjort bort sig. Eller inte gjort något alls, rättare hade sagt. Och det är väl lite det som detta handlar om; att tvinga föräldrar till mer ansvar för sina barn?
Det känns fel att staten ska ”tvinga” föräldrar till uppfostran av barn, dock.
Någon får väl rätta mig om jag har fel, men efter vad jag förstår så innebär knappast det faktum att man inte är straffmyndig att man går fri från skadeståndskrav.
Exempel: http://sydsvenskan.se/malmo/article164136/Barn-ska-betala-skadestand.html
Och visst, man kan väl säga att föräldrarna i någon bemärkelse gjort bort sig om barn tuttar på bilar eller kastar sten på brandmän. Problemet i ett sådant resonemang är att barnen och föräldrarna inte existerar i ett vakuum, och att det är en del av utvecklingen mot självständighet att ifrågasätta föräldrarnas inflytande. Om det inte vore så, skulle till exempel så gott som inga barn dricka sprit innan de fyllt arton — vilket de helt uppenbart gör.
Det är inte lätta frågor det här, men det som måste värnas och som kommer bort i den här frågan är att situationen inte generaliseras. Den som vägrar se problemen, skyller problemen på andra, slår ifrån sig när hjälp erbjuds och är osynliga när ungen hoppar över skaklarna kan anses äga skuld enligt culpa-principen. Men den som tror att alla barn som gör dumheter har föräldrar som inte försöker, gör det väldigt lätt för sig.
2 trackbacks
[...] i gamla och nya media var när förslaget kom översvallande positiva (se för ett undantag) - vissa gav uttryck för vad Hanna Wagenius fyndigt döpt till det allmänna rättsomedvetandet [...]
[...] i gamla och nya media var när förslaget kom översvallande positiva (se för ett undantag) - vissa gav uttryck för vad Hanna Wagenius fyndigt döpt till det allmänna rättsomedvetandet [...]