Har du slutat slå din fru Papa Dee?

Kvinnomisshandel är ett tragiskt och urgammalt problem. Det är ett problem som förvärras av det känslomässiga samspelet mellan förövare och offer, ett samspel som alltför ofta innebär att offret accepterar misshandeln som sitt eget fel. Trots det blir jag illa berörd när jag läser en del tidningsartiklar och bloggkommentarer om rättegången mot Papa Dee.

Kan Papa Dee vara den kvinnomisshandlare åklagaren påstår?

Visst kan han det, men det är fel fråga. Den korrekta frågan är: Kan det rimligen vara så att Papa Dee inte misshandlat sin hustru, utan att deras egen förklaring faktiskt i grund och botten stämmer?

För att besvara den korrekta frågan bör man värdera situationen utifrån bevisning och utifrån hur pass trovärdiga vittnesmål och förklaringar är – dessutom bör man väga det i ljuset av tidigare historia och nuvarande situation.

Kommer man därmed kunna vara säker? Knappast, men man hamnar troligen mer rätt än om man reflexmässigt tolkar situationen.

Jag skall villigt erkänna att jag är färgad av ett antal egna upplevelser, och jag tänker redogöra för dem först. Jag gör det så kort jag kan, men jag vill vara intellektuellt hederlig nog för att förklara mina egna förutfattade meningar.

Jag har mött Lassie

För ungefär tjugo år sedan mötte jag Papa Dee helt kort. Den person som var manager för mitt band jobbade även för ett bolag som hade Papa Dee i sitt stall, och vi hängde med bakom scenen inför en liten promo-konsert med Papa Dee och Titiyo Jah. Jag upplevde Papa Dee som en väldigt sympatisk typ, vilket iofs inte säger något eftersom hustrumisshandlare knappast har horn. Men däremot upplevde jag honom som en rätt balanserad och stabil individ, och det handlar om vibrationer på en djupare nivå. Jag kan naturligtvis ha fel, och därför vill jag ha det sagt.

Jag vet hur panikångest kan yttra sig

Jag har den tvivelaktigt nöjsamma erfarenheten att ha varit direkt eller indirekt inblandad i situationer när någon gått överstyr på grund av panikångest. Det är inget som händer varje vecka, men jag har upplevt det och vet hur förbannat knepigt sådana situationer kan urarta. Jag är också uppväxt bland psykologer, och vet hur min far vid ett några tillfällen fick hantera panikslagna och till och med våldsamt panikslagna ångestfyllda klienter. Det betyder för mig att jag inte har någon som helst svårighet att leva mig in i den situation Andrea Wahlgren beskriver i ”En fjärils kamp”. Jag undrar lite försynt hur många av de som skrivit artiklar och blogginlägg som överhuvudtaget bemödat sig om att läsa den?

Fear

Jag vet hur fel folk kan uppfatta en situation

Jag har själv upplevt precis hur försvarslös man är inför hur andra människor feltolkar en situation. Folk har en tendens att tro att det är på ett visst sätt bara för att någon säger att de såg det själva, men det är grundläggande psykologi 1.0.1 att känna till att folk tolkar världen lika snabbt som de tar in sinnesintryck. Egna upplevelser eller övertygelser ligger till grund för tolkningen.

Jag har sett exempel på hur en man misstänkliggjorts av sin sambo, för att sambon själv kommer från en något annan kultur och dessutom fallit offer för tidiga sexuella övergrepp och därför tolkar mannens ömhet gentemot sina barn som något annat än vad det är. Vi har ögon, men vi är inte robotar. Vi ser, men vi ser det vi tror vi ser.

Alla vittnen är inte neutrala

Jag kommer fortfarande ihåg ett triangeldrama i min närmaste bekantskapskrets, trots att det var i slutet av mina tonår, för tjugofem år sedan på ett ungefär. De grövsta av anklagelser haglade åt alla håll, och alla begärde naturligtvis att bli trodda på sitt ord.

Jag har också varit med i situationer där andra människor ljugit mig och min omgivning rakt upp i synen. Situationer där jag vetat att det rakt upp och ned är fråga om lögn, men där personen ändå kommit undan med lögnen. De flesta människor är inte kapabla att sortera ut lögner fullt så ofelbart som de själva tror, och den som är beredd att ljuga för att de har en yxa att slipa eller för egen vinning kan ibland vara så övertygande att man måste känna till bakgrunden för att se igenom lögnen.

Utan att egentligen vilja kategoriskt påstå att ex-flickvännen ljuger, så bör man nog fundera på varför gemensamma vänner reagerar så här:

”Litar inte på ex-flickvännen”

Ytterligare ett vittne kallas in. Det är en vän och före detta flickvän till Daniel som kallas in. Ola Salomonsson, Daniels advokat, frågar henne varför hon själv har bett om att få höras i rätten. Hon svarar att det beror på att hon inte litar på den ex-flickvän som vittnat om att hon blivit slagen.

– Hon har en äganderätt och en besatthet, säger hon.

Har du sett våldstendenser? frågar advokaten.

– Verkligen inte, svarar hon.

Papa Dees vän vittnar

Försvaret kallar in ännu en person som ska vittna mot ex-flickvännens bild av Daniel Wahlgren som en våldsam person. Det är en gammal vän till Daniel som ger sin version av vem Daniel Wahlgren är och hur hans relation varit ex-flickvännen såg ut.

Reagerade du på ex-flickvännens vittnesmål om våld i relationen? frågar advokat Salomonsson.

– Jag tyckte att det var märkligt att det här plötsligt kom fram. När vi är ute och turnerar så köper Daniel presenter till hennes barn och de ses fortfarande. Jag umgås själv med henne och hennes man och har tillräckligt förtroende för henne för att vilja veta vad hon pratar om, svarar vittnet.

Jag har upplevt och sett hur karaktärsmord går till

Jag har egna erfarenheter av hur lätt det är att få sin karaktär sänkt i sjön med betongblock runt fötterna. På grund av skinnpaj, skägg och långt hår blev jag stämplad med epitetet ”ser ut som en mördare” av en arbetskamrat med ett gigantiskt kvastskaft uppkört i arslet. Tillsammans med några andra omständigheter lyckades hon förtala mig så pass illa att jag som timvikarie inte kunde jobba kvar. Alla var på något sätt medvetna om hur totalt idiotiska hennes anklagelser var, men bara det faktum att de fanns där gjorde situationen omöjlig. Till saken hör att det var konkurrens om timmarna, och att hon naturligtvis fick fler timmar om jag slutade. Till en början försökte jag försvara mig, men insåg till slut att jag slogs mot väderkvarnar.

Att slå ihjäl någons karaktär kan vara så enkelt som att i ingressen till en artikel prata om den kvinna han lever med som hans ”flickhustru” , eller prata om ”torftighet”:

Men det som åklagaren påstår sipprar ändå igenom den tunna väv paret konstruerar med hjälp av torftiga och osannolika berättelser.
Det Daniel och Andrea säger understödjer det de vill förneka.
När Andrea Wahlgren om och om igen beskriver sig själv som en outhärdlig människa som har orsakat alla skador själv låter hon som ett klassiskt misshandelsoffer.
När Daniel Wahlgren påstår att han inte märkt att hustrun fått det balinesiska tempelljus som han själv beskriver som ”en tung kloss” i huvudet så det blev ett stort jack är det svårt att tro honom.
Det finns ett hål i hans berättelse där det borde finnas en bra förklaring.

Osäkerhet och vaga minnesbilder över ett förlopp är inte samma sak som skuld. Det är inte en tunn väv, utan kan lika gärna bero på det faktum att den ene hade 2.0 promille i blodet och den andre befann sig i ett tillstånd av panikångest.

De vet med all sannolikhet att det var kaos, de vet att det var bråk, de vet att det var katastrof.

När hon säger att det inte var misshandel, så bör man nog inte reflexmässigt underkänna hennes berättelse även om den kan vara osann.
När han säger att det inte var misshandel, så kan man i alla fall anta att han borde veta om det fanns ett uppsåt eller inte.

Det betyder naturligtvis inte att de har rätt, situationen kan ha tagit formen av misshandel utan att deras minnesbilder stämmer överens med den beskrivningen – men man skall inte se det som självklart bara för att många kvinnor tar sina misshandlande makar i försvar. Då gör man en farlig generalisering, en som kanske innebär att man har rätt tre gånger av fyra, men en som lika gärna kan beskrivas som att man i ett fall av fyra har helt fel och ger någon en inblick i Kafkas förtrollade värld.

19 072 fall av kvinnomisshandel anmäldes till polisen förra året, det är en hissnande siffra och en som otäckt nog inte tillnärmelsevis visar problemets verkliga utbredning. Det är ett fasansfullt problem.

Problemet med fasansfulla problem vi känner oss maktlösa inför, är att det leder till generaliseringar, demoniseringar och får oss att lätta på våra krav på rättssäkerhet. Men att göra avkall på rättssäkerheten och oskuldspresumtionen är inte vägen att gå. Innan vi vet ordet av står vi med hötjugorna, facklorna och repen och ropar efter någons blod. Ve oss i så fall om vår tilltänkta demon faktiskt är oskyldig. Jag hoppas att hovrätten, oavsett vad de kommer fram till, är mer balanserade i sin bedömning än några av de kommentarer jag sett prov på.

3 svar på ”Har du slutat slå din fru Papa Dee?”

  1. Väl skrivet… Kan bara hålla med dig…

    Antagandet är kanske det största hotet mot vår rättssäkerhet som finns i dagens samhälle. Ord som ”det brukar ju vara så” är för mig helt obegripligt att tänkande individer med inte helt ovidkommande intelligensnivå använder.

    För att citera en känd TV-skådis i en viss kriminalserie ”I go where the evidens lead me, no more, no less. We owe that to the dead”

    //Mr G

    .-= Mr Galahads senaste blog ..Vidga era vyer, manshatare //Mr G =-.

  2. Jag blir lite förskräckt över hur snabbt mobbens och tidningarnas domstolar förklarar någon skyldig.

    Jag minns otroligt tydligt den anklagelse som kom seglande över golvet i tobaksaffären ”slår du dina barn?!”, människors blickar när de på några få sekunder utsåg mig till monster — det går så fort, så fort, och det är så omöjligt att bevisa ett negativ när folk redan är övertygade.

    Kafka here we come!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.