Vi befinner oss i en konjunktur så låg att vi skönjer avgrunden. Nu tävlar politikerna om att visa för oss hur bra de är på att hantera och göra något åt saken. Farbror staten skall kratsa ur våra kastanjer ur elden och se till att vi än en gång mår ekonomiskt väl.
Det tycks vara underförstått att det är just statens uppgift att ”få igång ekonomin” igen (och frågan bara är vilken metod som staten bör använda — skattesänkningar eller utgiftsökningar). Finns det någon forskning som tyder att staten verkligen är den bästa aktören för detta?
David Bergkvist
20 september 2009 vid 15:49
Ja vad skall man säga? Kan någon på ett trovärdigt sätt visa att staten är den bästa agenten för att få igång ekonomin?
Våra politiker väljs för fyra år i taget, vilket innebär att de har en världsbild påverkad av en nästan obehaglig kortsiktighet. Det innebär att vi med några års mellanrum utsätts för en störtflod av utlovat valfläsk, där vi skall får det bättre och förbättringen skall betalas med våra egna pengar (ingen tror väl att statskassan får pengar från en god fe?)
Jag kan inte påstå att jag är tillräckligt intresserad av amerikansk politik för att definiera mig som republikan eller liberal utifrån deras definitioner. Men ibland hittar man små guldkorn, som den här vidosnutten av DeMint när han pratar om det ekonomiska stimulanspaket med avsändare Bush-administrationen:
I hög grad saknas en förståelse för att staten egentligen inte stimulerar ekonomin utan bromsar den. När staten ”stimulerar”, så innebär det oftare än inte att man för en gångs skull försöker låta bli att bromsa. I några fall bromsar man i en ände för att gasa i en annan. I ytterligare några fall lånar man för att gasa, vilket innebär att man måste bromsa senare — eller bromsar någonstans och använder pengarna för konstgjord andning, det vill säga sätter eld på dem.
När vi pratar välfärdssamhälle, så innebär det i praktiken i stort sett att vi accepterar att ekonomin går lite långsammare mot att samhället direkt eller indirekt tillhandahåller service som betalas över skattsedeln. Det är inte ett försök att svartmåla välfärden, utan bara ett konstaterande. Det är inte ett sätt att säga att vi inte borde ha välfärd, utan bara att vi måste förstå att vi balanserar mellan två mål som inte är bästa kompisar: maximal tillväxt, och kraftfullast möjliga välfärdssystem.
Det vore bra om politiken inte får hybris och tror att de på något sätt tagit sig ur den rävsaxen.
Om någon missat videon där ett antal västtrafikskontrollanter mer eller mindre sitter på en tjej som betalat sin spårvagnsbiljett, så föreslår jag att ni kika på den först:
[youtube http://www. ...
Marcus utvecklar numera för Nindev!
Staten och det ekonomiska välmåendet
Vi befinner oss i en konjunktur så låg att vi skönjer avgrunden. Nu tävlar politikerna om att visa för oss hur bra de är på att hantera och göra något åt saken. Farbror staten skall kratsa ur våra kastanjer ur elden och se till att vi än en gång mår ekonomiskt väl.
Ibland yttrar någon bara något så exceptionellt klarsynt att det måste kommenteras (via Okunnighet om skattesänkningar « Nonicoclolasos):
Ja vad skall man säga? Kan någon på ett trovärdigt sätt visa att staten är den bästa agenten för att få igång ekonomin?
Våra politiker väljs för fyra år i taget, vilket innebär att de har en världsbild påverkad av en nästan obehaglig kortsiktighet. Det innebär att vi med några års mellanrum utsätts för en störtflod av utlovat valfläsk, där vi skall får det bättre och förbättringen skall betalas med våra egna pengar (ingen tror väl att statskassan får pengar från en god fe?)
Jag kan inte påstå att jag är tillräckligt intresserad av amerikansk politik för att definiera mig som republikan eller liberal utifrån deras definitioner. Men ibland hittar man små guldkorn, som den här vidosnutten av DeMint när han pratar om det ekonomiska stimulanspaket med avsändare Bush-administrationen:
I hög grad saknas en förståelse för att staten egentligen inte stimulerar ekonomin utan bromsar den. När staten ”stimulerar”, så innebär det oftare än inte att man för en gångs skull försöker låta bli att bromsa. I några fall bromsar man i en ände för att gasa i en annan. I ytterligare några fall lånar man för att gasa, vilket innebär att man måste bromsa senare — eller bromsar någonstans och använder pengarna för konstgjord andning, det vill säga sätter eld på dem.
När vi pratar välfärdssamhälle, så innebär det i praktiken i stort sett att vi accepterar att ekonomin går lite långsammare mot att samhället direkt eller indirekt tillhandahåller service som betalas över skattsedeln. Det är inte ett försök att svartmåla välfärden, utan bara ett konstaterande. Det är inte ett sätt att säga att vi inte borde ha välfärd, utan bara att vi måste förstå att vi balanserar mellan två mål som inte är bästa kompisar: maximal tillväxt, och kraftfullast möjliga välfärdssystem.
Det vore bra om politiken inte får hybris och tror att de på något sätt tagit sig ur den rävsaxen.
Detta inlägg är publicerat i Dagsfrågor, Politik och taggat ekonomisk kris, ekonomisk stimulans, företagande, skattepolitik, tillväxt. Bokmärk permalink. Skriv en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL.