På tal om Anna Anka

9 kommentarer

1. farmorgun
   Skrivet 18 september 2009 klockan 21:40 | Permalink

   Paul Anka hade väl sin storhetstid på 50-talet, om jag minns rätt

2. Rasmus
   Skrivet 18 september 2009 klockan 22:56 | Permalink

   Farmor Anka hade varit modernare, och hon var förvisso ingen hemmafru utan en hårt arbetande entreprenör.

3. Hans J
   Skrivet 19 september 2009 klockan 2:29 | Permalink

   @farmorgun:

   Haha, där skojade du till det riktigt bra…

   …hade du däremot börjat meningen med ‘Anna Ankas storhetstid’… osv så hade du nog fått ihop det riktigt?!? Hepp!

4. Mikael Hedberg
   Skrivet 19 september 2009 klockan 13:37 | Permalink

   Egentligen är det enda problemet jag ser med det där arket undertonen av ”han bestämmer här”. Annars skulle nog samhället må bättre av att fler lärde sig behandla sina partner på det sättet, snarare än färre.

   Svensk kultur har i feminismens spår blivit på något sätt så att det är ok att behandla sin partner som den minst viktiga i världen. Den man aldrig klär upp sig för, utan alltid har dom gamla trasiga mjukbyksorna. Den man bara gnäller på, etc.

   Många unga tjejer har fått för sig att det på något sätt är tabu att göra saker bara för att behaga sin kille… vilket inte är bra för någon.

   Fram för fler färdiglagade middagar, ippstädade hem och uppklädda partners – oavsett kön.

5. Nisse
   Skrivet 19 september 2009 klockan 14:01 | Permalink

   Bara en nördig kommentar (som egentligen inte är relevant) om klippet:

   How to Be a Good Wife

   Fixade till länken, eftersom du glömt ange länktext. Nu syns den… /Marcus

6. Marcus Fridholm
   Skrivet 19 september 2009 klockan 15:03 | Permalink

   @Mikael Hedberg: Problemet är inte att man gör något för att glädja den man lever ihop med.

   Problemet är dels underdånigheten: att man lever för den andre, att han hela tiden har förtur och tolkningsföreträde.
   Problemet är också ensidigheten: att den andre inte på något sätt förväntas reciprokera uppmärksamheten. Kvinnan förväntas göra allt det här för mannen, men hon förväntas inte ställa några krav på honom.

7. Marcus Fridholm
   Skrivet 19 september 2009 klockan 15:41 | Permalink

   @Nisse: Din länk visar att bilden är en fabrikation.

   Om man å andra sidan pratar med de som var med på den tiden, så inser man att listan är en slags destillerad version av de dåliga sidorna av efterkrigstidens moral och familjesyn.

   Som Mikael påpekar, så är själva handlingen att tänka på sin partners trivsel och lugn i sig inte fel. Det som var heltokigt då, och som fortfarande är heltokigt nu, var att rollerna i familjen så ofta var fastlagda — och att rollfördelningen krävde av kvinnan att hon skulle vara fullständigt undergiven mannen.

   I praktiken levde inte människor efter radhusidyllens femtiotalsbild i detalj. Men titta på en film som Stepford Wives, serier som Blondie och Dagobert, eller Dennis the Menace, så ser du hur samtiden genomsyrades av idealet.

   Kvinnan förväntades inte vara en självständigt tänkande varelse med egna mål och drömmar. Hon förväntades ha som högsta livsmål att vara en god mor och maka, allt annat var utanför ramarna och skäl till skvaller och öknamn. Alla försök att bryta sig ur den ramen möttes av ett massivt motstånd från omgivningen och hela samhället.

8. Pappan
   Skrivet 08 december 2009 klockan 0:34 | Permalink

   Min fru skulle bara instämma i den där femtiotalslistan. Och hon har mer intellektuell och moralisk integritet än någon jag känner. För henne är den där hängivenheten en väg till betydligt djupare och mer varaktig lycka än det sociala svängrum man kallar frihet, och den uppmärksamhet man kallar berömmelse. Och hon kunde ha haft ett överflöd av båda om hon hade valt den vägen.

   Det är en elak fördom att man måste vara obegåvad för att vilja ge sig hän till man och barn och skapa ett varmt, besjälat hus för familjen. Däremot är det sant att man inte måste vara speciellt begåvad för att vilja och kunna göra det. Det räcker långt med kärlek och kvinnlig hängivenhet., lika mycket nu som förr och i alla tider. Sånt där växlar inte med modefilosofierna, det ligger i vår natur som könsvarelser att älska och vilja komplettara varandra. Tack och lov!

9. Marcus Fridholm
   Skrivet 08 december 2009 klockan 3:50 | Permalink

   @Pappan: Om det är vad hon blir lycklig av, så skall inte jag komma och komma. Det stör mig faktiskt inte.

   Mitt problem i sammanhanget är när det propageras för att alla borde leva på det sättet, vilket (snart ex-)fru Anka var duktig på att göra. Alla har rätt att bli saliga på sin egen melodi.

   Själv lever jag i ett förhållande där det snarare är frågan om att ömsesidigt ge varandra plats och respekt, samarbeta kring hemmet och familjen och i varje moment anpassa sig efter hur verkligheten ser ut för båda parter för tillfället.
   Så när min sambo är stressad och upptagen, så är det upp till mig att få markservicen att fungera, och tvärtom. Skulle någon behandla mig som i fejkartikeln ovan, skulle jag nog känna mig ganska obekväm…