En sörja av missförstånd

Jag ilsknade till på Expressen häromsistens för att de påstod att regeringen vill sänka folks löner och samtidigt säger motsatsen. Jag ilsknade till för att basen för anklagelsen är ett missförstånd av ekonomiska begrepp och politiska föresatser. I slutänden blev effekten inte ens bara missförstånd, utan en sörja av missförstånd.

Det här blir en lång bloggpost, hoppas ni orkar läsa till slut.

Det går naturligtvis utmärkt att ha synpunkter på om det är en bra att reservationslönen sjunker. Fast allra bäst är förstås om man då först förstår vad reservationslön egentligen är, och vem det är som beslutar om reservationslönen. Jag väljer att låna en definition från WikiPedia:

Reservationslön
: En nationalekonomisk term som anger den lönenivå som avgör huruvida en individ väljer att acceptera en anställning.
Reservationslönen är individuell och om den lönenivå som erbjuds på marknaden är lägre än reservationslönen kommer personen ifråga att avstå från att arbeta. Individen värderar i så fall sin tid högre än vad marknaden gör. Relationen mellan den lön för arbete som erbjuds på marknaden och den individuella reservationslönen är alltså avgörande för beslutet att arbeta eller inte.
Faktorer som påverkar reservationslönen är framförallt nivån på den alternativa inkomsten, ersättningsnivåer i arbetslöshets- och socialförsäkringssystem men även skatter, regler för förtidspensionering etc.

Reservationslönen bygger alltså på individers reaktioner på den ekonomiska verklighet de befinner sig i. Det är inte något en regering sitter och beslutar centralt. Däremot kan det naturligtvis hänga ihop med konsekvenserna av andra regeringsbeslut, som skattesänkningar och förändringar i socialförsäkringar. Politiken som sådan är knappast en hemlighet, inte heller är det speciellt förvånande, det kallas arbetslinjen och var det som alliansen gick till val på 2006. Genom skattesänkningar på arbete gör man det mer lönsamt att arbeta i förhållande till bruttolönen och i förhållande till bidrag, vilket man hoppas skall få ut fler människor på arbetsmarknaden.

Det gör Expressens påstående att regeringen talar med kluven tunga vilseledande. För det går faktiskt att vara för en överlag högre nettolönenivå och samtidigt tycka att en låg reservationslön är bra. Det är olika saker, och skall inte blandas ihop i onödan. Det ena handlar om hur bra vi har det överlag, det andra handlar om hur lönsamt det är att arbeta i förhållande till att inte göra det. Däremot är det resonemang på en nivå som är svår att förmedla innebörden av, särskilt när folk ibland inte ens tycks förstå skillnaden och konsekvenserna av basala begrepp som brutto och netto. Det befriar en inte från plikten att försöka, men Expressen visar själva genom sin angreppsvinkel vad det är som gör saken så svår att diskutera.

##Analysen beror på perspektiv

Det betyder inte att allt automatiskt är frid och fröjd. Det betyder bara att det behövs lite djupare analys, utan alltför mycket dogma i sällskap. Det behövs också redas ut var potentiella problem med utvecklingen verkligen ligger, oavsett vad man sen tycker om dem. Vad man sen anser om saken beror i hög grad på vilket perspektiv man anlägger, för i grunden finns här två väsensskilda synsätt när man tittar på gårdag, nutid, framtid, tillväxt och välfärd. Låt oss för resonemangens skull för ett ögonblick strunta i hög- och lågkonjunkturer, och bara kika på hur samhället är strukturellt beskaffat.

###Ekonomismen

Ekonomismen\[1] utgår från balansen i samhällsekonomin. Med det menas inte statens utgifter och inkomster specifikt, även om de ingår, utan den totala bilden av såväl privat som offentlig ekonomi.

Den ideala ekonomiska balansen är när produktivitet och tillväxt är så bra som möjligt, när den totala levnadsstandarden är så god som möjligt, när så få som möjligt är beroende av trygghetssystemen. I det ingår också att den privata sektorn skall vara så stor och lukrativ som möjligt i förhållande till den offentliga – eftersom det innebär att skatteunderlaget blir stort i förhållande till utgifterna. Ett stort skatteunderlag tillåter ett lägre skattetryck, vilket ger bättre tillväxt, vilket ger….ni ser den goda spiralen? Det är den ekonomistiska synen på hur samhället är beskaffat.

Ekonomisterna oroar sig för att skattebasen urholkas om skatterna höjs, eftersom det blir mindre lönsamt att arbeta och driva företag. De oroar sig också för en svällande offentlig sektor, eftersom den betalas av skattemedel och därför driver upp intäktsbehoven. Vilket i sin tur kräver högre skatter, vilket sänker lönsamheten, vilket gör det mindre lönsamt att anställa, vilket innebär fler i behov av socialförsäkringar, vilket innebär….en negativ spiral.

###Välfärdsperspektivet

Det andra perspektivet utgår från välfärdssamhällets ideal. Det har sina rötter i arbetarrörelsen. Det finns stora gemensamma drag med den ekonomistiska synvinkeln, men även skillnader. Den väsentligaste skillnaden är att man utgår från arbetarkollektivet och dess solidaritet snarare än från samhället som total ekonomisk figur. Den skillnaden märks i resonemang om lönebildning, trygghetssystem, pensioner, samhällsservice och offentlig sektor. Det finns en större tolerans mot höga skatter helt enkelt för att man utgår från vad man anser skatterna skall betala, och sedan sätter skatterna utifrån detta.

Ur ”välfärdsperspektivet” är en lite lägre lönsamhet inte alls ett lika stort problem, så länge det finns lönsamhet överhuvudtaget. Ur det perspektivet är strävan att öka lönsamheten ren profithunger om det sker på bekostnad av välfärd och lönebildning. Det finns även en irritation över det ekonomistiska perspektivet, eftersom man upplever att de som propagerar för ekonomismen hör till dem som har det förhållandevis förspänt, och som därför inte riktigt har kontakt med den mer krassa delen av verkligheten. De räknas inte som solidariska, utan antas inte bry sig om hur de med lägre lön har det annat än då det påverkar konsumtionsviljan på marknaden.

###Olika utgångspunkter ger – surprise – olika konsekvensanalyser

För ekonomisterna är höga reservationslöner ett stort problem för den totala samhällsekonomin. Höga reservationslöner leder till större utnyttjande av socialförsäkringar, vilket leder till sämre ekonomi. Socialförsäkringarnas stora omfattning är ur detta perspektiv en black om foten på samhället. Det finns till och med en oro att man kommer slå i taket så att det inte längre går att underhålla trygghetssystemen överhuvudtaget, vilket skulle innebära total systemkollaps.

Ur den andra synvinkeln ser man konsekvenserna av en sänkt reservationslön utifrån hur det påverkar ersättningsnivåerna i socialförsäkringar, vilket kan ställa folk i obehagliga ekonomiska situationer och till och med tvinga folk till att arbeta för lägre lön. Det är ett slags välfärdssystemens interaktion och beroenden. Rädslan för lönedumpning, låga minimilöner, dålig löneutveckling och en generellt fattigare arbetarklass är högst levande.

##Går synsätten att kombinera?

Som märks på mitt sätt att skriva, så är jag mer anhängare av det jag kallat det ekonomistiska synsättet än det jag kallat välfärdsperspektivet (duh!).

Jag tror att man gör totalt självmål om man i solidaritetsiver inte ser till att samhället i stort mår bra ekonomiskt. Vi har under de senaste fyra decennierna gått från en situation där två marknadsfinansierade individer försörjer en som får betalt via samhället, till en situation där två försörjer tre andra (enl. Assar Lindbeck var kvoten 1960 ca 0,6 – medan den 1990 var ca 1,6). Det säger nästan sig själv att en sådan utveckling inte kan fortgå, samhället går förr eller senare sönder. I grova drag en tredjedel av det offentligas totala utgifter går till utbetalningar i trygghetssystemen. Delar av det är svårt att göra något åt, eftersom det handlar om pensioner, men låter vi det öka mycket mer kommer samhället gå bankrutt. Ökar vi skatterna mycket mer kommer vi slå i taket för skatteutbyte, vilket innebär att Sverige alltmer riskerar likna någon hämtad ur programmet lyxfällan.

Därmed inte sagt att man inte gör ett nästan lika stort misstag om man inte tar hänsyn till det andra perspektivet. Dels för att man inte får glömma bort att det är människor man har att göra med, och att dessa människor ibland klöser sig fram i tillvaron på de smalaste av marginaler.

Ofta kan perspektiven inte umgås i samma rum utan konflikt, men jag tror att man lik förbaskat måste försöka att förstå och ta hänsyn till dem båda – oavsett vilket håll man kommer in ifrån.

##Ekonomism med ett mänskligt ansikte

Att sänka skattetrycket med tillhörande sänkning av reservationslönen innebär inte att vi inte kan fortsätta bete oss som människor. Det är till exempel djupt oroande att f-kassan konkurrerar med inkvisitionen om dåligt rykte. Det är också oroande att en del politiker på högerkanten för så fullkomligt fyrkantiga resonemang, det senaste nu om lönesättningen för lärare. Den typen av dumheter skapar otrygghet utan att egentligen ge något utbyte.

Vi skall inte straffa folk för att de blir sjuka, eller för att deras arbetsplats friställer sina anställda, lika lite som vi skall tillåta friska människor att utnyttja f-kassan eller låta a-kassan bli en långtida alternativ försörjning.

En del av problematiken som påpekats i samband med reservationslönen är hur den påverkar ersättningsnivåerna i trygghetssystemen, vilket får mig att undra varför ingen reser kravet att de skall beräknas på nettolön? Hur kommer det sig egentligen att rena bidrag beräknas på bruttolönen och i sin tur skattas, så att vänsterhanden kräver en andel av vad högerhanden delar ut? Är det för att vi inte skall fatta att det är bidrag det rör sig om? För att vi skall känna oss lite mer bekväma med att få stöd från det offentliga? För att det mer skall framstå som en absolut rättighet, fast verkligheten faktiskt visar att det inte är någon rättighet alls?

Hur som haver så borde det gå att kompensera i hur nivåer beräknas för att undvika negativa spiraler när skattetrycket ändras. Jag har svårt att tro att någon tycker det är önskvärt att riksdagsbeslut som inte är kopplade till ersättningsnivåer skall innebära att dessa urholkas. Om någon tycker att det är bra, skulle jag vilja se dem begå politiskt självmord genom att ställa sig upp och säga det – det vore rätt åt dem.

Jag tycker dessutom att det är dags att börja ifrågasätta om ”arbetslinjen” verkligen kräver att socialförsäkringshandläggarna förvandlas till spanska inkvisitionen — för att inte tala om vilken roll arbetsförmedlarna har fått. Nog för att kontroll behövs, men nu börjar situationen mer eller mindre framstå som totalt vansinne. Det är bara piska, ingen morot när alternativ inte finns eller ges.

##Varför Expressens påståenden är destruktiva

När någon påstår att något som inte är en hemlighet i själva verket är skumraskaffärer; när någon påstår att något är en lönesänkning, när det i själva verket är något helt annat, så uppstår en kedjereaktion.

Det är tråkigt att man då fastnar i en slags skendebatt där relevanta inlägg blandas med goddag yxskaft. Inte så mycket för att man inte får prata smörja, utan för att i sak viktiga frågor hamnar i bakvattnet. Jag kommer aldrig rösta på Mona, det händer helt enkelt inte, men jag ser gärna att viktiga frågor drivs oavsett vem som driver dem. Men av just det skälet skulle jag vilja säga: Diskutera rätt saker, annars kommer de relevanta kraven på avvägar och försvinner i debatten.

Utan att själv vara vänster kan jag förstå och respektera behovet av att basha alliansen \[2], men när larmet lägger sig så riskerar några av de viktigaste frågorna tillhöra stridens offer. Någonstans får man välja om man vill ta en strid om ingenting, eller om man vill ta en strid om konkreta frågor som kan leda till konkreta förändringar nu genast.

Utan att egentligen ha lust att ge sosserörelsen stalltips, så tror jag konkreta krav på förändring av hur ersättningar beräknas och dylikt som kan hindra negativa spiraler i låglöneskikten skulle vara en fjäder i hatten inför 2010. För de liberaler som inte som jag valt att ge fingret åt alliansen, så kan jag säga samma sak.

Den som initierar en översyn av ersättningsnivåer, inkvisitionstendenser, och konsekvenser av de förändringar som nu trots allt sker kommer vinna mycket kredibilitet inför nästa val.

\[1\] Jag valde mycket medvetet termen ”ekonomism”, som använts som skällsord av delar av vänstern gentemot alliansens ekonomer.

\[2\] Jag får säga att jag på ett plan är imponerad av de socialdemokratiska bloggarnas uppryckning. Från förbundet inbördes beundran (med några undantag), så har de utvecklats till en tydlig röst i bloggosfären. Kudos för den utvecklingen, kanske är det nyttigt att hamna i opposition.

19 svar på ”En sörja av missförstånd”

  1. Bra:

    ”Dels för att man inte får glömma bort att det är människor man har att göra med, och att dessa människor ibland klöser sig fram i tillvaron på de smalaste av marginaler.”

    Stå kvar där; i det människokära anslaget. Ett samhälle som glömmer av det där, förlorar sig självt. Jag håller helt med dig i tankarna om F-kassan; man kan givetvis reformera system med en människovänlig syn i botten. Börjar man ana cynism och egoism i reformerna, då faller det.

    Hur lite en del vill tro det, så liksom att den svagaste länken – eller den svagaste individen – behöver den starkaste, så är det också tvärtom.

    Ibland känns dagens samhällsklimat som gamla ordstäv:

    Hellre äter jag själv än låter barnen svälta, sa gumman.

    Bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk.

  2. @embryo: Ett av problemen med ”ekonomismen” är språket, som lätt blir abstrakt och matematiskt. Trots det så är några av de mest empatiska människor jag mött och diskuterat med just ”ekonomister”.

  3. @ Marcus. Det är det som är så förfärligt just nu. Det är en sådan total cynism, eller omänsklig människosyn, i de regler alliansen givit till F-kassan och arbetsförmedlingen att följa att jag vet inte vad.

    Din belysning av de båda perspektiven är den bästa jag läst i en och samma text.

    Jag känner ett stort behov av att dessa dina tankar både sprids och som också sker om en god diskussion tar fart; vidareutvecklas.

    (… Vet inte om jag berättat det tidigare men jag driver mitt författande i litet företag som just nu är jävligt back. (söker också jobb via arbetsförmedlingen och den sk hjälp jag fått därifrån får mig att vilja begå harakiri…. (just nu vill man sätta mig på en skola som resursperson, i mina ögon en tjänst som ska betalas, inte med lön utan med missriktade skattekronor i form av ”särskilt anställningsstöd”, istället för att jag får bygga upp mitt företag igen, men varje gång jag ärligt säger att det är vad jag håller på med anser min arbetsförmedlare att jag gör fel sak och hon börjar tala om att jag kanske inte längre ska få omfattas av hennes åtgärder. Hennes av alliansen givna regel säger att jag ska i arbete fortast möjligt. Man ser inte till att jag ska få ett jobb som kan leverera in skattekronor eller verklig lön till mig själv, utan det är snarare av en sorts blind moralisk natur att jag ur regelverkets synvinkel absolut inte får gå och drälla. Människan har dessutom mage att säga att jag sen kan jobba upp mig där på skolan. Hon blir inte ens tyst när jag påpekar att regeringen vill att skolorna skall fyllas av behöriga och kompetenta lärare. Därför är det inte så troligt att jag kan jobba upp mig på en sådan plats. Jag saknar lärarutbildning). dessa lite pressande förhållanden gör att jag inte hinner ta upp en vettig diskussion själv med dig. Jag hinner, eller snarare, har inte ro i själen nog, att blogga redigt och föra viktiga samtal framåt. jag måste helt enkelt ordna min ekonomi först för att få bättre ro. Så, under rådande livssituation hinner jag bara kasta ur mig lite saker i förbifarten, den diskussion som skulle kunna födas här kräver mer).

    Därför mejlar jag i detta nu kamrater inom SAP som precis som du har förmågan att se saker ur fler perspektiv än ett, med hopp att någon av dem vill eller har tid att ta upp tråden.

    Vänligen
    Anders

  4. @Anders Widén: Den cynism du talar om är inte bara alliansens fel, även om de naturligtvis bidrar till problemet.

    Snarare är det så att när i grunden byråkratiska system får direktiv, så översätts de direktiven till konkreta förhållningsregler som skall gälla ute på kontoren. Detaljnivån i regleringarna innebär att handläggarna har begränsad möjlighet till individuell hänsyn. Det sedan länge existerande systemet med ”förtroendeläkare” (läkare som i alla fall jag inte har något förtroende för överhuvudtaget) leder i det närmaste till automatiska övergrepp. De som gör översättningen från direktiv till regelverk har dessutom ofta inte förmågan att skapa vettig balans, ett inbyggt problem i många byråkratier som lätt blir en slags stat i staten.

    Som jämförelse skulle jag vilja peka på socialtjänstlagen anno 1980. När den kom till som en av de tidiga ramlagarna, så var tanken att förarbetena skulle vara en viktig del av hur lagen skulle tolkas.
    I förarbetena trycktes det hårt på att socialtjänsten skall se till den enskilda människan, respektera individens integritet och verka för långsiktiga lösningar även om det innebar fördyringar för stunden.
    Genomslaget i verkligheten för denna ganska humanistiska människosyn är… noll!
    Jag tillhör de som läst såväl förarbetena som de praktiska tillämpningarna, och jämförelsen mellan dessa är nästan humoristisk om den inte vore så sorglig. Av kappan som beställdes blev en vante, av vanten en tumme, av tummen ingenting.

    Likväl skulle jag vilja se en utvärdering och översyn från regeringens sida. Det hela har pågått såpass länge att man har ett delfacit, och det finns så många exempel på hur systemet gått snett att det är dags att göra något åt saken. Ta f-kassa och a-kassa i hampan och förklara att systemen finns för att behövande faktiskt skall få hjälp, och att det är grunden för systemens existens. Att man inte redan gjort detta tycker jag är ett misslyckande, man fokuserar för hårt på en enda aspekt och missar resten.

  5. Marcus

    Fick tipset av Anders (ovan) och du har rätt, det är ett långt inlägg. Till och med längre än mina…. vilket i sig säger något. 😀

    Men, bra perspektiv. En väl formulerad och uppbyggd analys och argumentation. Jag kommer så snart jag hinner sätta mig ner med den och analysera den vidare och se vad jag, från ett (S)-perspektiv, kan göra.

    Sedan en tanke: Tänk om man kunde rita om den politiska kartan….

    mvh

    Johan

  6. Jag tror att det allra viktigaste är att det uppstår en tydlig debatt som rör konkreta problem. En sådan debatt är mycket mer konstruktiv än expressenvarianten och kan leda till förändringar även över blockgränserna.

    Jag skulle vilja se en översyn av socialförsäkringssystemen för att undanröja de vansinnigheter som pågått det senaste decenniet. Saker jag reagerat på är till exempel:

    • Systemet med förtroendeläkare som ges makt att uttala sig över huvudet till och med på specialister.
    • Den totala frånvaron av individuella bedömningar i positiv riktning oavsett system. Den enda individuella bedömning som tycks göras är för att beröva någon ersättning.
    • Den fullständiga frånvaron av ansvar för byråkratiska förseningar, felbedömningar och förhalningar. Du står dig slätt om något av socialförsäkringssystemen inte behagar behandla ditt ärende med rimlig skyndsamhet och effektivitet. I praktiken är du rättslös och kan inte få skadestånd eller ens en ursäkt.
    • Totalmärkliga regler för SGI, som gör att man får hålla tungan rätt i munnen för att inte plötsligt förlora sin upparbetade nivå.
    • Användandet av arbetsförmedlare som kontrollfunktionärer för socialförsäkringar snarare än för att verkligen försöka matcha arbeten mot sökande på ett rimligt och vettigt sätt.
    • A-kasseregler som gör det olönsamt att ta ett knäck på några dagar om man inte får hutlöst bra betalt.
  7. @ Marcus. Jag kan bara ta dig i hand och hålla med rakt av i den inventering av problem som du vill åtgärda i socialförsäkringssystemen. Dina 6 punkter är väl mycket konkreta. Tydliga.

    Tidigare har S och C lyckats göra bra saker över blockgränsen. Idag är C utsuddat. Men för den saken skull bör vi kunna hitta nya samarbetskonstellationer.

    En annan viktig sak. Inom SAP är spännvidden rätt enorm. Stundom ryker det alltså rätt mycket flis internt mellan ytterskotten på höger respektive vänsterkant.

    Partiet rymmer dem du kallar ”ekonomister” samt väldiga anhängare av välfärdsstaten. Precis som du själv noterat är ”ekonomisterna” även inom SAP också väl avrundade och har inga kantigheter, utan är högst mänskliga, även om en del på yttersta vänsterkanten inte riktigt vill inse att så är fallet.

    Din ingång här att konkretisera kan möjligen avdramatisera polariseringen i frågorna, inte bara inom SAP utan även på den borgerliga kanten, likväl som med de rödgröna partners vi redan har.

    Johan W och jag pratar mycket i andra frågor. Det här blir ytterligare en sak vi kommer att börja ventilera, se var vi kan hitta öppningar vidare in i partiet.

  8. rättelse, för det blev så slarvigt fult. Jag skrev: ”Dina 6 punkter är väl mycket konkreta. Tydliga.”

    Jag avsåg att skriva: Dina 6 punkter är mycket konkreta och tydliga.

  9. Det är bra Anders.

    Nu undrar jag vad mina liberala gelikar anser? Tycker de att jag fått hjärnsläpp och blivit sosse :mrgreen: eller ser de att det finns saker att diskutera här?

  10. Även om jag själv ansluter mig till ekonomismen så har jag en förståelse för välfärdsperspektivet, och kan till och med respektera det.

    Däremot har jag svårare för de brösttoner som tas till av socialdemokratiska bloggar eftersom den spiral som du beskriver faktiskt fanns där även förra mandatperioden. Likaledes hade även då arbetsförmedling en stor roll som kontrollorgan och handläggarna hade i uppgift att kontrollera att de inskrivna verkligen sökte arbeten och att de faktiskt breddade sitt sökande.

    Den stora skillnaden i arbetsförmedlingens arbete nu — jämfört med förra mandatperioden — är att man tidigare ska ställa krav på breddning av sökkriterier, liksom att man får pusha hårda på att man ska söka arbeten på andra orter. Jag är dock tveksam till om något av detta verkligen accelererar spiralen.

    Det kan ju också vara värt att notera att skattesänkningar faktiskt sänker reservationslönen före skatt, men inte efter skatt, och eftersom socialdemokraterna godtar jobbskatteavdragets två första steg så godtar de också en sänkt reservationslön före skatt.

    Kort sagt tycker jag inte att det finns så mycket att hetsa upp sig över och många socialdemokratiska reaktioner känns — minst sagt — oerhört överdrivna. Det känns som att många av dem lever kvar i villfarelsen att borgare är onda och äter barn.

  11. @ Mattias. Ja, vi har ett problem med brösttoner inom SAP, om man väljer att se det som ett problem. Man kan också se det som att det skapar fantastisk dynamik inom partiet, för det finns många som inte vill höra talas om några brösttoner alls, utan vi lider av dem…

    Min syn på SAP är att partiet varit fullkomligt pragmatiska i 120 år. Man har haft som vilja och vision att fördela, hjälpa och lyfta de svaga, men i partitoppen har man alltid sett till att ha åtminstone några duktiga ”ekonomister”. Även totalt sett bland medlemmarna i partiet är man livligt medveten om att företag måste må bra, annars finns det inga vinster, inget överskott att fördela… (Tyvärr har man ännu bara sett till att stora företag ska må bra)

    Spänningarna är alltså stora inom partiet. Precis som du pekar på har S inte bara under förra mandatperioden, utan under mycket lång tid skalat i sitt eget välfärdsbygge. Välfärdsbygge gick lite för långt. Det kostade för mycket. Rent pragmatiskt; vi varken ville eller kunde tänja skatteuttaget att bli hur högt som helst.

    Dom på vänsterkanten har alltså skrikit i två decennier, internt. Nu tar de till brösttoner mot Alliansen, vilket väl måste vara lite skönt för dem och inge nytt hopp att SAP ska ställa saker till rätta när SAP åter kommer i regeringsställning.

    Det kommer inte att ske. De kommer att bli besvikna. Igen. Vi har inte råd att bygga ut välfärden hur långt som helst. Vi, om jag nu får räkna mig själv till de förnuftiga, försöker hitta en någorlunda vettig balans mellan ”ekonomism” och välfärdsbygge. Det måste gå ihop rent ekonomiskt. Framför allt måste företagarna därute känna fortsatt glädje att skapa och bygga sina företag större. Vi får absolut inte knäcka dem med för stora pålagor. (Vilket jag ibland befarar att vi gjort).

    Vi varken kan eller bör öka skattetrycket avsevärt, kanske måste vi däremot återställa det till den nivå som var före Anders Borgs sänkningar, eftersom vi inte vill låna till statsfinanserna på det sätt som nu sker.

    Men hög skatt är givetvis inget självändamål. Tvärt om. Rent populistiskt kostar det oerhört mycket i de väljargrupper vi behöver och även vill ha in som aktiva, alltså medelklass mig själv inberäknad. Att argumentera för ökat skattetryck utan att koppla det till att alla får nytta av det, kanske faktiskt billigare försäkringar än om man tvingas lösa dem privat som i USA. Men problemet kvarstår, statsfinanserna måste gå ihop, samt att välfärdssystemet med pensioner och andra försäkringar som redan är utställda också måste ha sin finansiering.

    SAP sitter och försöker fatta var de kan minska kostnaderna i välfärdsbygget, men vill samtidigt behålla dess generella struktur. En svår och mödosam men ekonomiskt nödvändig process. Samtidigt givetvis en svår självprövning av tidigare fattade beslut och reformer – som återigen får horder av folk på vänsterkanten i partiet att se rött mot den egna ledningen och de förhatliga ekonominissarna som får så fantastiskt stort utrymme att bestämma saker!

    Många tycker att politik har blivit tråkigt, att det numer ”bara” handlar om att finjustera ”ekonomismen” och ”välfärdsstaten” i rätt proportionell blandning.

    Men det är inte så.
    I de 6 punkter som Marcus tar upp sker stora saker på individnivå.

    Tag SGI.
    SGI har mer fått funktionen av lotteri än socialförsäkring.

    Som individ och egen företagare har jag själv fått erfara att det verkligen är så.

    @ Marcus:

    Jag önskar att du får lust att fila på ytterligare en punkt:
    Hur få till stånd ett juste trygghetssystem som fungerar kring alla de 900.000 som driver mikroföretag i Sverige, alltså de företagare som är 1-9 personer.
    Inget av nuvarande riksdagspartier, så vitt jag kan se, gör någonting för att städa upp i regeldjungeln.
    Mona (S) sa när hon tillträdde som partiledare att det var ett av de områden hon själv ville se prioriterat. Hon såg det som viktigt. Jag tror henne faktiskt på de orden, men det tråkiga är att hon drunknat under andra röster och viljor i partiet.
    Just nu verkar det snarast som att hon måste vara opportun, hon måste hålla käft om sin företagarvänlighet för att det inte ska börja blåsa ännu mer kring henne.

    Det är helvetet på jorden att vara ledare i SAP. Min tro är att Mona får minst 17 knivar i ryggen per dag, internt. En kniv har namnet: ”Du är för företagarvänlig Mona och du måste dö.”. Göran Persson fick minst lika många att börja slipa sina knivar, och hans lösning blev att knyta all väsentlig makt till sin egen person och endast tala med Nuder.
    Det är inte vackert, det är inte bra, men det blir så eftersom det inom partiet finns sådana väldiga maktkonstellationer som bevakar varandra. LO är givetvis en.
    Mona har valt en annan väg att hantera maktfrågan. Hon försöker bryta upp gängse maktstrukturer i partiet. Naturligtvis börjar då fler att slipa sina knivar, istället för att bejaka förändringen klamrar de sig fast vid sin redan givna position.

    All denna missriktade maktkamp gör givetvis att vi medborgare tvingas vänta på att exv sådana som Mona som hade en bra idé redan för 3 år sedan kan börja sätta sin reform kring mikroföretagare i verket.

    Maud (C) har å sin sida sagt, ja hela alliansen har väl sagt att man vill städa bort minst 20% av regelmassan för företagare. Jag blev väldigt glad när de sade så i valrörelsen. Men om jag inte missminner mig tror jag att jag har läst att Svenskt näringsliv och andra intresseorganisationer påstår att intet hänt på den fronten…

    Jag kan ju inte följa det inre livet i C eller i alliansen, men jag antar att det pågår liknande fullkomligt vansinniga och irrationella maktstrider även där. Maktstrider som lamslår allt det reformarbete som det egentligen var meningen skulle utföras.

    Jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag vare sig tycker om eller litar på Maud. Men jag väljer att ta henne på orden. Hon ville ärligen utföra den där 20-procentiga rensningen bland galna regler, men väl i Rosenbad har hon tvingats att byta fokus. Plötsligt handlar makten om annat än att utföra det man från början ville.

    Istället för att kasta skit på Maud för det, vilket ju inte kommer att bära någon som helst frukt, ska jag sansa mig och försöka förstå hur vi kan effektivisera reformarbetet på vår kant, i vårt parti.

    Jag ska även försöka sansa mig och bortse från att jag av trötthet och vämjelse inför bla pågående maktkamper rätt ofta vill hoppa ur SAP och bli bekväm anarkist igen och bara sköta mig själv.

    Märkförunderligt Marcus. Genom dig påminns jag i detta nu att mitt partis storhet stavas pragmatism.
    Vi vill allas väl, men varje reform måste ha ekonomisk täckning.

  12. Anders:

    jag var kanske otydlig. Jag har ingenting emot passion och jag har ingenting emot brösttoner. Eftersom jag kommer från ett parti där vi angriper varandra i parti och minut (när vi inte slåss om vad en liberal egentligen är) så vet jag att konflikter kan vara både skadliga och nyttiga, men att parti utan interna diskussioner är ett dött parti.

    Det jag invände emot var att man blåser upp frågan som så mycket större än den är. Precis som när man blåste upp ändringarna i a-kassan som slutet på välfärdssamhället när det i själva verket var ganska små ändringar som gjordes.

    Jag tycker helt enkelt att man kan spara megafonerna till där det finns verkliga skiljelinjer, och inte använda dem på — vad jag upplever som — detaljfrågor.

    Sedan är det givetvis så att skiljelinjerna blir mindre och mindre ju mer de två blocken rör sig mot mitten, samtidigt som både alliansen och de rödgröna behöver kunna måla upp motståndarsidan som ”fienden” och då behöver man ibland förstärka skillnaden i sin argumentation. I just den hör frågan tycker jag dock att många socialdemokrater överreagerar; och kraftigt dessutom.

  13. @Mattias: Välkommen in i diskussionen, kudos för att du sätter fingret på min egen irritation utan att själv ta till brösttoner!

    @Anders: När det gäller mikroföretagande – det vill säga precis det jag själv försörjer mig på – så har jag nästan gett upp. Det tycks vara vår lott att prioriteras ner, det tycks vara vår lott att betala och betala igen utan att i praktiken kunna utnyttja systemen vi betalar för. Alla tycks tro att vi täljer guld, medan verkligheten för många mikroföretagare är att de knappt kan ta ut lön.

    Det straffar sig:

    När GEM, Global Entrepreneurship Monitor, undersöker den entreprenöriella aktiviteten i olika länder så hamnar Sverige år 2007 på plats 36 av 42. Här tittar man på hur stor andel av befolkningen mellan 18-64 som håller på att starta upp ett företag, eller som driver ett företag som är yngre än 42 månader. I Sverige är den andelen 4,2 procent jämfört med till exempel 12,5 procent i Island och 7,6 procent i Spanien.

    Man undrar var nästa generation svenska ungdomar skall hitta sina jobb, när antalet nya företag som startar och växer förbi barnsjukdomarna bara sjunker?

    Jag tror att det krävs fyra saker för att på allvar stödja små- och mikroföretagandet:

    • Ett rejält fribelopp i löneuttaget (kanske tre basbelopp), innan skatt börjar tas ut.
    • En seriös förenkling av bokförings och deklarationsförfarande för alla företagare med en årsomsättning under 10-12 basbelopp.
    • Ett absolut och totalt undantag i LAS för alla företag med mindre än fem anställda.
    • En separat och för syftet anpassad a-kassa och f-kassa, där reglerna inte hela tiden förutsätter att man är lönearbetande.

    Ett fribelopp skulle göra att skattmasen inte är skälet till att ett nystartat och skakigt mikroföretag går i putten. En förenkling av den ekonomiska byråkratin skulle göra att ensamföretag och fåmansföretag skulle behöva ägna proportionellt mindre tid till saker som inte ger pengar. Ett undantag i LAS skulle innebära att fler vågar göra sin första anställning. En separat f- och a-kassa skulle innebära att man inte betalar för luft, och att man faktiskt har råd att bli sjuk.

  14. @ Marcus:
    Jag – och jag vågar sätta min rakade skalle på att även Johan W – kommer att ta detta till sig.

    Jag kan glädja dig med att det finns krafter som långsiktigt arbetar inom SAP på att få till en förändring kring mikroföretag. Johan har bättre ingångar i den sfären än jag.

    Johan skrev ovan: ”Tänk om man kunde rita om den politiska kartan….”

    Marcus, låt oss vara totalt pragmatiska. Det spelar ju ingen roll vilket parti eller vilken politisk konstellation som fixar/ser över dina 6 punkter i socialföräskringssystemet, samt dina 4 punkter kring mikroföretagande. Det här måste bara genomföras.

    Jag ser inte klart just nu vart eller till vilken person jag bör vända mig i mitt parti. Men jag ska tillsammans med Johan W ovan börja söka.

    Dessa 10 punkter måste snarast börja behandlas.

  15. @ Mattias: Jag fann dig inte alls otydlig. Jag blev bara ivrig och ville väl berätta att SAP inte enbart består av reflexmässigt brösttonsbrölande hopar på vänsterkanten… Som tror att bara man höjer skatten några ynka procentenheter till… så ordnar sig det med rättvisan också, typ med en sorts automatik… hamnar vi då i ett paradis som är även ekonomiskt demokratiskt… eller hur de nu tänker mina mest godhjärtade av vänner…

    Ja, jag raljerar lite, för rätt som det är står jag där själv på den absoluta vänsterkanten och brölar vansinnigt indignerat när nuvarande statsministern gör något ’fasansfullt utspel’…

    Jag bevistade en gång den brittiska kammaren. Där buade oppositionen närmast rituellt när de hörde något de inte tyckte om.
    Ibland höjs ritualen till vad vi anser farsartade höjder, man börja vira sina tidningar till hårda batonger och slåss!

    Jag tror det där är bra. Man ser varandra som fiender och litar inte på varandra, och våra reptilhjärnor, limbiska systemet, reagerar spontant på detta vis. Spontant vill vi slåss!
    Utmärkt då att ritualisera det på detta fantastiska vis!

    Sen, när man fäktats lite med sina tidningar kan båda parter gå in på sina respektive pubar, ta sig en pint och samla sig, tänka nyktert och klart och analysera läget och motståndarsidans förslag, som kanske trots allt inte var så tokiga, för då hänger pannloben med och kan börja utnyttja det dryga kilot grå vi begåvats med…

  16. Pragmatism i all ära. Och visst har du rätt i att det inte spelar någon roll vem som genomför de förändringar som krävs, så länge de genomförs.

    Ändå är jag lite ambivalent kring det där med pragmatism, den är samtidigt skyldig till ”de nya moderaterna”. För det som har skett – rent krasst – är att man insett att de gamla käpphästarna inte vinner så speciellt många val. Inte så länge som synen på den klassiskt moderata politiken innebär att den ses som: ”mer till de som redan har” av folkflertalet.

    För egen del tycks det mig bakvänt att man börjar med att hålla upp fingret i opinionsvinden, och sen rättar sin ”ideologi” efter vad man tror opinionen vill ha. Det innebär ideologins död, och är oerhört utarmande för den politiska debatten.

    Likväl tror jag att pragmatismen har sin plats. Den är utmärkt när den tillåter en att se att alla förslag inte får plats på en vänster-högerskala, utan att vissa förslag helt enkelt behöver genomföras därför att de är bra förslag.

    Nå oavsett ambivalens, så ser jag gärna att välfärds- och ekonomistanhängare pratar med varandra, så att rena dumheter kan undanröjas.

  17. Man kan nog se det som att S och M begått samma felaktigt ”pragmatiska” misstag och marscherat från var sitt håll, mot mitten, släpandes sin egen kärna och ideologi efter sig i smutsen.

    Båda partierna borde hålla sin respektive ideologi högre än så.
    Jag lägger ett högre värde i ordet pragmatisk än att bete sig så.

  18. Amen.

    När alla samlat sig i mittfåran, så blir riksdagsvalet helt en fråga om vem som erbjuder mest valfläsk och vem som är bäst administratörer.

    Och så undrar de varför folk är ointresserade av politik…

  19. Fint avslut där!
    Men jag såg just på Aktuellt av en slump. (troligen 5 veckor sen sist TV:n var på kring kl 21, annars går den bara kring bolibompa till barnen).

    Jag såg just att Reinfeldt och faktiskt även Maud talade om småföretagare!
    Det lät riktigt bra det de säger sig vilja göra!!

    Nå. Desto viktigare att på alla vägar vi kan finna få in samma fråga i S.
    Har vi tur sätter alliansen faktiskt press på SAP kring nödvändigheten att skapa drägliga förhållanden för småföretag. Nyttig press!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.