Men deras jobb skulle utföras också av nationalbiblioteken. Det vore enkelt att använda statliga medel för att ersätta upphovsmännen för digitaliseringen; tror att det skulle vara kostnadseffektivt och främja kulturarbetarna.

Det är ju inte precis toppen om all litteratur samlas i ett digitalt arkiv som ägs av ett enskilt privat företag.

Minns också att Google stämdes av amerikanska författarförbundet. Och de förhandlade, även med förlagen, under ett par års tid innan de kom överens. Det som först blev ett övegrepp på upphovsrätten, blev sedan en överenskommelse med upphovsrätten som grund. Ergo: det funkar!

Men. Det är ju precis det. Om du håller dig på rätt sida om gränsen. Vi har stora möjligheter till intertextuella lån, till att citera och möjligheterna att låta sig inspireras är outtömliga. Hur tror du annars konst blir till? Varför har vi annars vad man kallar en kulturtradition? Pånyttfödandet är snarast väldigt sällsynt. Det mesta av den dramatik som skrivs nu är till grundformen nästan löjligt lik den som skrevs av Euripides för över 2000 år sedan.

*

Jag har förut skrivit om Google Books. Tycker forfarande att deras lösning är den bästa, hittills. Efter uppgörelserna med amerikanska författarorganisationer har man nått – nästan – något som kan kallas rimligt.

Böcker där man inte kan hitta upphovsrättsinnehavarna – det finns en hel del på Kungliga Biblioteket om jag inte minns fel – ska givetvis skyddas och kunna återutges; det är de flesta överens om och det kommer att komma lösningar för detta. Finns få arkivarier eller bibliotekarier som inte vill bevara och digitalisera kulturarvet.

Här kan man fröjdas: http://www.kb.se/samlingarna/digitala/

Men utan sin upphovsrätt – om han hade torskat den helt och inet haft den i grunden – hade Paul Simon stått sig slätt mot allt vad mellanhänder, från egna agenter till teaterproduktionsleden, heter. Det är vad jag hela tiden har skrivit: Värna upphovsrätten, för den fria konstens skull och det fria ordets skull.

Verkar som det löser sig. Se vikten av att upphovsmännen själva har makt över sina alster.

Nej, tydligen inte. Men säg såhär: Jag är poet. Om jag inte äger rätt till mina dikter, om det inte är jag – utan någon annan eller vemsomhelst – som tjänar pengar på eller tar cred från mina verk: är det fair?

Upphovsrätten är som en vattenstämpel eller ett sigill; den ger både mitt jobb och mig som yrkesmänniska värdighet.

”Det du ville ha starkare (om jag förstod dig rätt) är att du som upphovsman skulle vilja kunna stoppa utgivningen (t.ex som i fallet med Paul Simon), hur skulle det öka din inkomst?”

Inte alls så. Det där har vi ju redan; jag har rätt att stoppa utgivningen, det ingår i min frihet och mitt ansvar. Det handlar istället om förhandlingsrätt för att kunna skapa breda och fungerande licenser, där den största andelen av inkomsten går dit där de hör hemma: till upphovsmännen. Licenser innebär också att brukarna får möjlighet att nyttja verk utan att tillfråga upphovsmannen; det ingår s a s i en fait deal. Man kommer överens. Man förhandlar. Man tjyvkopierar inte. Man bryter inte mot citaträtt eller ingångna avtal och regler. Men: det kräver mycket förstånd och vetskap. Information.

Vi har mycket långt kvar dit, det medges. Men om vi jämför med hur Bellman hade det, totalt skyddslös som han och hans verk var, så har vi kommit en bit. Men upphovsmännen betraktas fortfarande som ett slags amatöristiska narrar; det är en mycket gammal tradition, närmast nedärvd, att behandla barder och gycklare och musikanter och skådespelare som en andra klassens utanförskapsmänniskor. Upphovsrätten ger oss åtminstone en chans att etablera oss. Och det ger oss ett egenvärde; det vi har skapt är vårt.

”Tänk om man skulle skära ner på antalet mellanhänder och helt enkelt ge mer till både konsumenter och upphovsmän?”

Precis! Det är ju vad som sker, stundligen. Och det är därför det är så viktigt att vi har rätten säkrad till vårt jobb. Om upphovsrätten varade i 5 sek (det kommer aldrig att ske; se tidigare inlägg om riksdagsbeslut och lagstiftning), skulle vemsomhelst kunna edera en dikt eller en låt av någon annan. Och tjäna stålar på det. Och vi är tillbaks till före Upplysningen och före Bellman. Och det vägrar vi som har ett sinne för solidaritet och framtidsvisioner vara med om.

Sen ska man minnas att många upphovsmän faktiskt behöver sina mellanhänder, före produktionens skull och för att man själv är en usel entrepenör. Har man dock en stark förhandlingsrätt jämnas villkoren ut och narren kan inta en än mer samhällsmedborgerlig position. Sen får man väl alltid leva med och i ett visst utanförskap ändå, it goes with the job.

”Jag har ingen kontroll av mitt arbete efter att mina tjänster är avklarade, varför ska du ha det?”

Hela ditt företag representerar ju vad du kallar ”mellanhänder”. Säg upp dig, bli egen. Kapa mellanleden. Och stå emot!

”När det gäller Paul Simon, varför ska han kunna stoppa en teaterpjäs? Han har ju sålt sitt arbete, sina rättigheter.”

Om jag har förstått det här rätt, så har han inte ens fått en förfrågan om man får använda hans musik. Men där vilar jag på hanen, ity jag har inte en susning. Upphovsrätten ger en mängd upphovsrättsliga diskussioner och – ibland – kontroverser. Men det hör till dess elementa; försvarar man sina rättigheter hamnar man i blåsväder och i motstånd då och då.

”19 § Författare, konstnärer och fotografer äger rätt till sina verk enligt bestämmelser som meddelas i lag. Lag (1976:871).”

Japp, bestämmelserna finns i lag 1976:871, dvs en vanlig lag som reglerar upphovsrätt. Om det i den står ”Upphovsmannen äger sitt konstverk i 5 sekunder efter utgivning. Därefter ligger den i public domain.” så är grundlagen uppfylld.

Ja, det finns upphovsmän längst ner i näringskedjan som har en otrygg inkomst. Dom får (tar ur huvudet) 6 kr per bok. Resten går till mellanhänder. Tänk om man skulle skära ner på antalet mellanhänder och helt enkelt ge mer till både konsumenter och upphovsmän? Det är dock inte särskilt intressant, då det dom stora bolagen tjänar pengar på är just distributionen. Och det som är så hotfullt är att det som krävde 1000-tals människor att sköta, kan skötas av 10-tal. Dvs hela deras organisationer är i farozonen. Det är dom människorna som upphovsrätten försvarar, inte dig, då du inte äger rättigheten längre.

”Rösträtt. Medborgarrätt. Mänskliga rättigheter. Demokrati. Jämlikhet. Bistånd. Upphovsrätt. Det finns massor av ord man kan länka till kedjan av begrepp som har gjort oss människor till hyggliga medmänniskor. Att otillåtet nyttja och utnyttja varandras jobb och skapelser hör dock inte dit; sådant begränsar den esnkildes frihet.”

Varför inte? Det sker dagligen. Jag må jobba på ett företag och göra saker för dom, men jag kommer aldrig kunna stoppa en utgivning eller stoppa vilka kunder vi har. Varför är ditt skapande mer värt än mitt? Mitt konstverk kanske inte uppskattas av alla, eller ens alla som fattar att det är ett konstverk, men det betyder inte heller att jag anser att jag ska ha 100% kontroll av det. Jag har sålt mina tjänster till företaget, på precis samma sätt som du har sålt dina rättigheter. Jag har ingen kontroll av mitt arbete efter att mina tjänster är avklarade, varför ska du ha det?

När det gäller Paul Simon, varför ska han kunna stoppa en teaterpjäs? Han har ju sålt sitt arbete, sina rättigheter. Och hade det varit någon mindre känd så hade skivbolaget med stor sannolikhet bara skrattat och kört över personen. Förklarat tydligt att enligt §19 så har bolaget fulla rättigheter på alla områden.

Kan du förklara för mig hur en stark upphovsrätt kommer att komma dig till gagn? Som det ser ut nu så tjänar man mer på att sätta dit folk i domstol än att skapa nytt.

Inte alls krångligt. Regeringsformens andra kapitel, nittonde paragrafen: ”19 § Författare, konstnärer och fotografer äger rätt till sina verk enligt bestämmelser som meddelas i lag. Lag (1976:871).”

Det kan du googla upp, nu när det inte är en Googlefri dag.

*

Upphovsrätten ska främja upphovsmannen och hans/hennes verk. En lagstadgad förhandlingsrätt ökar givetvis möjligheterna till bättre inkomst.

Det viktigaste är ändå att – nu i den digitala eran (och vad som kommer efter) – varje enskilt verk och varje enskild upphovsman tryggas. Man pratar mycket om enorma volymer och ett slags ändlös kopiering. Men i botten av allt sitter enskilda upphovsvmän och plitar ihop enskilda verk, alla bottenplattor till det pålverk av digital info som så lätt tillhandahålls.

Om det är så att upphovsmännen mer blir egenproducenter och egendistributörer och entrepenörer (om man tycker sånt är lattjo), då är det avgörande att man har en stark rätt till sitt eget verk. Vad är det för mening att alls skapa och försöka dsitribuera sig – digitalt – om ens verk hamnar på TPB för gratis och illegal nedladdning? Då är det meningslöst att tala om stora volymer.

*

”vad röker du?”

Ingenting.

Rösträtt. Medborgarrätt. Mänskliga rättigheter. Demokrati. Jämlikhet. Bistånd. Upphovsrätt. Det finns massor av ord man kan länka till kedjan av begrepp som har gjort oss människor till hyggliga medmänniskor. Att otillåtet nyttja och utnyttja varandras jobb och skapelser hör dock inte dit; sådant begränsar den esnkildes frihet.