I någon slags aningslös dumhet dömer rättsväsendet i internetfrågor utan att fundera på konsekvenserna. Eller kanske förstår de konsekvenserna men är bakbundna av lika aningslösa politiska beslut vars framsynthet slutar strax bakom nästippen.
Signalerna är tydliga: fildelning av upphovsrättsskyddade verk är vår tids kallbrand, och man är beredd att plocka fram sågen och kapa armar och ben för att komma åt den. Att sjukdomstillståndet är tveksamt, tycks vara sekundärt. Inte heller tycks man bry sig om armarna och benen är viktiga beståndsdelar i ett väl fungerande liv.
Men det är ju bara internet! Sånär som på de senaste femton åren så har ju folk har ju levt utan internet i alla tider. Författar man repressiva lagar där, så är det ju inte ”på riktigt”. Resten av samhället fungerar ju fortfarande som normalt…
Det är tydligt hur lite man ser, och hur lite man förstår. Jag kommer att tänka på en Mulla Nasruddin-historia (Mullan är som en slags mellanösterns Bellman):
Nasreddin Hodja brukade varje dag ta sin åsna med sig över gränsen, med korgar fyllda ned halm.
Eftersom han erkände att han var smugglare när han släpat sig hem varje kväll, genomsöktes han gång efter gång av gränsvakterna.
De letade på honom, spred ut halmen, doppade den i vatten och brände den emellanåt.
Trots detta blev Hodja alltmer välbärgad.Så småningom drog han sig tillbaks och flyttade till ett annat land. Flera år senare träffade en av gränsvakterna honom där.
-Nu kan du berätta för mig, Hodja, sa han. Vad var det egentligen du smugglade, vi lyckades aldrig komma på det.
-Åsnor, sa Hodja. Åsnor, enbart åsnor.
Liksom gränsvakterna slet sitt hår i försöken att komma åt Mullan, så sliter politiker och rättsväsende med att försöka komma åt fildelningen. De tror i sin maktfullkomliga salighet att de kan diktera vad som skall hända i ett distribuerat nätverk. De tror att The Pirate Bay är helsvenskt och att man kan förbjuda det.
Farorna är många, men jag ser framförallt två som sticker i ögonen:
- Att fatta beslut som strider mot allmänt accepterad rättsordning i det övriga samhället förvandlar samhället till något sämre.
- Att fatta beslut som inte kommer att följas är alltid ett avbräck för den egna trovärdigheten.
Så genom några illa genomtänkta politiska beslut, och genom lika illa genomtänkta domar, skönjer vi ett nytt Sverige. Det är tyvärr inte det land jag växte upp i och där jag känner att jag vill leva och dö. Istället är det ett land där man kan kräva att elleverantören tar ansvar för vad elen används till, där vägverket tar ansvar för vad som transporteras i bilarna som kör på våra vägar, där posten tar ansvar för vad som finns i brev och paket de förmedlar och där internetleverantörer tar ansvar för innehållet i den bandbredd de tillhandahåller. Det enda sättet det sista kan göras på, är att förvandla internet till kabel-TV.
Det har dessutom liten eller ingen effekt. Det är ungefär som att använda den brända jordens taktik mot en fiende som har logistik nog att skratta åt det. Om man, mot förmodan, skulle lyckas få stopp på The Pirate Bay — kan man med nöje blicka ut över de förkolnade rykande resterna av vårt demokratiska samhälle. För med mindre än att man är beredd att gå hela vägen, så är segern knappast trolig.
Än mer tragikomiskt blir det den dag man står i sitt rykande helvete och utropar sig till segrare, bara för att upptäcka att The Pirate Bay fått tio arvtagare som tagit fildelningen till nästa nivå. När man upptäcker att man inte vunnit alls, utan bara skaffat sig en än starkare fiende.
Vägen från en levande fri demokrati till ett repressivt och totalitärt/auktoritärt samhälle är så mycket kortare än man kan tro. Det räcker egentligen med att några få människor tappar koncepterna och börjar fatta tokiga beslut, medan majoriteten av befolkningen ännu inte förstått vad som håller på att hända.
Marcus utvecklar numera för Nindev!
52 kommentarer
Grundproblemen här är ju två:
1) att inte tingsrätten har förstått att det inte går för en ISP att blockera enskilda verk och att det är torrent-filer och inte själva verken som återfinns i TPB-trafiken.
2) att inte Black Internet upplyst om detta faktum
(tingsrätten får tydligen enligt lag inte gå vidare och undersöka saken själv genom att inhämta expertkunskap utan måste förlita sig på de uppgifter som parterna lämnar in)
nä det där är en norgehistoria
och det är en svensk som lurar de norska tullarna; han smugglar dock inte åsnor utan cyklar
eller vänta: visst var det en lindeman?
i övrigt: upphovsrätten måste värnas för de små och enskilda upphovsmännens skull
annars är vi förlorade på den här digitala oceanen: pirater och imperialistiska armador sänker våra små jullar
släng ut en frälsarkrans: stärk upphovsrätten!
@embryo: Historien kanske lånats av oss, men originalet är troligen Nasruddin. Det är en tusenårig figur vars bravader omtalas hela vägen från Turkiet till Pakistan på ena ledden, och från Ryssland till Egypten på andra. Men det förstås, sharing is caring och jag tror nog inte de missunnar oss att kopiera historien…
Problemet med din frälsarkrans är att man räddar en genom att offra tusentals. Det är inte sunt att samhället rubbar vedertagna rättsprinciper bara för att dess förbudsiver inte har någon verkan. Budets oskuld är en av dessa principer: Vi kräver inte att posten skall kontrollera vad paketen de levererar innehåller, vi kräver inte att vägverket skall kontrollera så att inget olagligt fraktas på våra vägar. Det är egentligen självklart, och alternativet är att de får detta ansvar — med följden blir i så fall att vi får be om lov för varje brev och paket, varje biltur eller transport vi skall göra.
I fallet med internetleverantörer så skulle ett sådant krav innebära att stängsel sattes upp över hela internet. Du skulle inte längre kunna använda Skype eller Spotify, du skulle inte längre kunna besöka valfria sajter. Det är slutpunkten för resonemanget, och jag tror inte du eller någon annan egentligen vill dit.
Det finns tiotusentals upphovsmän vars rättigheter du vill ”offra”.
Jag lyssnar på musik hela tiden, jag läser varje dag, och skriver, och ser på film. Och gör det lagligt och ibland apbilligt och ibland till vissa kostnader. Och jag är inte inom stängsel. Om snuten gjorde ett dipp i min epost – om jag plötsligt laddade ned massor av gigabyte eller terrabyte – så gjorde de mig ingenting. Jag värnar konsten och rätten till vårt upphov och jobb. Om de enskilda konstnärerna och författarna skulle få sina rättigheter diminuerade, då vore offret aningslöst stort.
Vaddå ”vill offra”?
Jag konstaterar att jag vill leva i ett samhälle där integritet, budbärarimmunitet och proportionalitet är självklart. Tappar man dessa värden, så offrar man miljontals människors frihet för några tusentals upphovsrättsmäns skull. Värre ändå eftersom man antagligen inte kommer lyckas med mindre än att man är beredd att gå hela vägen och införa ett 1984 fullt ut — och kanske inte ens då.
Dessutom tror jag inte att upphovsmännen har mycket att vinna på saken även om man lyckades, men den diskussionen har vi redan kört i botten.
Men begriper du aldrig att upphovsmännens frihet skyddas av upphovsrätten? Att upphovsrätten är en garant för att mitt fria ord är mitt (och ditt fria ord är ditt) och att ingen annan har rätt att missbruka det?
Varför tror du att det var så viktigt för de franska revolutionärerna att skapa någon form av upphovsrätt för de (blivande) fria konstnärerna?
Embryo: begriper du inte vad som händer? Nedstängningen som var i måndags var inte en nerstägning av den som fildelar eller pirate bay eller ens det företag som hostar TPB. Utan det är företaget efter dom som har tvingats dra ur pluggen. Det är folk som helt enkelt tillhandahåller utrustning på en väldigt låg nivå. Det drabbar inte bara TPB, utan massor med andra kunder vars enda brott är att deras servrar råkade sitta i samma lokaler, vilket dom kanske inte ens visste. Det är som om du skulle kunna bli arresterad bara för att din granne har sålt knark.
Det är ett otroligt angrepp som slår alldeles fel och kan potentiellt drabba massor med oskyldiga.
Detta har hänt förr appropå ingenting, när polisen drog ur Pirate Bay servrarna -05 så drog dom även ur massor med andra servrar helt urskillningslöst. Först när det uppmärksammades i media släpptes servrarna, vilket kan betyda massor för ett mindre företag. Om det hade hänt på firman jag jobbar på så finns det en stor risk att vi förlorat massor med kunder, potentiellt gått omkull i värsta fall. Vår serverhall måste vara fredad på samma sätt som våra lokaler är fredade, eller vår telelina.
Embryo: för övrigt, hur ser din optimala upphovsrätt ut? Om du fick skriva den exakt som du ville? Vad skulle vara skyddat? Hur länge, hur hårt?
Jag har ingen åsikt alls, faktiskt, om vad som hände i måndags; jag har ingen detaljkunskap i frågan, men är övertygad om att rättvisa kommer att skipas på lämpligast vis. Även om det ibland sker övergrepp i rättsak, så lever vi i en hyggligt fungerande rättsstat.
Dessutom: Det är väldigt mycket ”om” och ”skulle kunna” i din utsaga. Vilka har egentligen drabbats? Och: de oskyldiga som – eventuellt – har drabbats kommer säkert att få upprättelse, precis som i din berättelse från -05.
*
Angående upphovsrätten: Jag tycker att den ska stärkas – för den enskilde upphovsmannen – utifrån hur den ser ut nu. Tid och verk som nu skyddas ska fortsatt skyddas; man behöver vare sig förkorta eller förlänga eller precisera. Däremot behöver upphovsmännen få en förhandlingsrätt förankrad i upphovsrättslagen; det skulle stärka den lille upphovsmannens skydd och rättigheter och öka möjligheten att förvalta sitt jobb. Det är livsnödvändigt i den nya, digitala eran. Det handlar ju inte om att lura av konsumenter mer pengar, utan att upphovsmännen ska ha möjlighet att leva på sitt jobb.
Nej de fick ingen upprättelse.
De fick kriga för att få tillbaka sina servrar, men de fick inget skadestånd, ingen ersättning för förlorade inkomster och inget erkännande från JO eller andra att någon gjort fel. Den hyggligt fungerande rättsstaten fungerar inte så hyggligt i de här frågorna.
Utvecklingen går mot fel håll ur min synvinkel. IT är framtiden och man kan inte ha koll på allt i sin verksamhet. Eller snarare, man kan inte hålla koll på sina klienters klienter. Det går bara inte.
Även jag vill att den ska stärkas. Men på ett helt annat sätt än du vill. Jag vill förstärka nya kreatörers rätt att få en chans att skapa. Jag vill därför att icke-kommersiell fildelning ska få finnas, helt enkelt för att folk ska kunna skapa nya verk på gamla verk. Den sk remix-kulturen ska få en chans att frodas.
Den förhandlingsrätten du pratar om har du redan nu. Allt du behöver göra är att inte skriva på några kontrakt, alternativt, kräva en omförhandling av dina befintliga kontrakt. det du pratar om är egentligen ingen förstärkning av upphovsrätten, utan en förminskning av avtalsrätten.
”Jag [...] är övertygad om att rättvisa kommer att skipas på lämpligast vis. Även om det ibland sker övergrepp i rättsak, så lever vi i en hyggligt fungerande rättsstat.”
”[...] Och: de oskyldiga som – eventuellt – har drabbats kommer säkert att få upprättelse, precis som i din berättelse från -05.”
Men snälla rara embryo, försök att läsa tidningen någon gång. Det går inte att diskutera med dig om du envisas med en verklighetsbeskrivning hämtad från sagans värld. Om du dessutom önskar att framstå som någorlunda intelligent, så använd dig inte av termer som du inte begriper, som t ex ”övergrepp i rättssak”. Ingen har diskuterat övergrepp i rättssak. (Och kanske också lära dig skilja på ”vare sig” och ”varken”.)
Nå, mysteriet är ju samma som förut: varför fortsätta diskutera? Hur många gånger tror du att det krävs för dig att upprepa exakt samma sak innan motståndaren ändrar sig? Och hur kommer det sig att du vägrar att ta in något enda litet av vad dina kontrahenter säger? (”[J]ag har ingen detaljkunskap i frågan” — nähä, men skaffa dig litet kunskap, då. Ingen kräver detaljkunskaper av dig, bara att du rudimentärt begripit vad frågan handlar om.)
Varför ställer du dig inte bara på gatan med ett plakat där det står ”Bevara upphovsrätten!”?
Som ett plakat med texten: ”The End is Near, Repent!”
Chrisse: ”Jag vill förstärka nya kreatörers rätt att få en chans att skapa.”
Bra. Och i framtiden – när de nya kreatörerna väljer att leva för och på sitt jobb – då krävs en stark och välvässad upphovsrätt för att de ska klara sig i den digitala framtiden. Och den afk; eftersom för en kulturarbetare är IT inte allt; publiken har fler huvuden än så.
Remixkulturen behöver inte bli lidande; att skapa nytt utifrån gammalt har alltid skett. Det gäller bara att veta var gränsen går. Och respektera den; det är en del av hantverket.
Och nej. Det finns ingen förhandlingsrätt för upphovsmän inskriven i upphovsrättslagen.
P: Det behövs inga plakat. Vi har redan en stark och välfungerande upphovsrätt som ger oss upphovsmän möjligheter att både förvalta och ta ansvar över vårt jobb. Den ska bara värnas och trimmas.
embryo,
skulle du vilja utveckla vad du menar med denna förhandlingsrätt och vad den skulle innebära?
Tor: Oj. Nu blir det juridik. Det är snårigt och jag kan det inte i detalj
Det handlar om upphovsrättslagens 3 kapitlet, om regler för upphovsrättens övergång.
Hänvisar till Författarförbundets pm, för en allmän beskrivning:
”Men för att gamla och nya distributionsformer skall kunna få legitimitet också bland läsare och lyssnare måste det stå över alla tvivel att artister och författare också får sin välförtjänta del av kakan. Upphovsmännen måste ges en starkare ställning i lagen som avtalsslutande part så att de kan förhandla sig till rimliga villkor. Och den nya digitaliserade marknaden kommer att kräva nya sorters avtal för de massutnyttjandesituationer det är fråga om. Dåliga avtalstraditioner får inte föras vidare.”
http://www.forfattarforbundet.se/sff/main.nsf/3/780D2B4DC53C5AE2C12575AC00406DC4
Samt till följande text från ett regeringssammanträde april 08, för en någpt djupare analys:
Läs särskilt från sid 5 och framåt:
”Upphovsrättens konstruktion som en ensamrättighet innebär att upphovsmannen på olika sätt genom avtal kan förfoga över de ekonomiska rättigheter som följer med upphovsrätten. Många gånger är det dock svårt för upphovsmän, inte minst till följd av den tekniska utvecklingen, att själva förvalta och tillvarata sina rättigheter. En kollektivisering av något slag är därför ofta önskvärd eller nödvändig. Det kan exempelvis vara besvärligt eller omöjligt för upphovsmän att på egen hand licensiera sina rättigheter till olika användare. Detta gäller särskilt vid massutnyttjanden av olika slag, där en praktisk hantering av rättigheter är nödvändig och till nytta för samtliga inblandade. Det finns också andra situationer då enskilda upphovsmän kan behöva hjälp att hävda sina intressen, t.ex. vid otillåtet utnyttjande.”
http://www.sou.gov.se/kommittedirektiv/2008/dir2008_37.pdf
Här pågår med andra ord utredningar och påtryckningar; vi får hoppas att upphovsmännens intressen tas tillvara på allvar. Det är framtida kulturskapare värda.
Så vad föreslår du? Jag hör bara stärkas och stärkas.
Däri ligger ju embryos problem, hela hans resonemang utgår från upphovsmännen.
Det har alltid funnits någon form av balans mellan upphovsrätten och brukarens rätt, men den har ställts totalt på ända. Å ena sidan därför att oligopolet på exemplarframställning av digital kultur är bruten, och kostnaden för en perfekt kopia är noll (eller nära noll). Å andra sidan för att de som hängt upp alla sina intäkter på kontrollen över exemplaren reagerar som bindgalna hundar när deras modell är hotad.
Det så kallade ”fair use” befinner sig under ställningskrig. Derivatkultur räknas som ett hot. De som söker nya vägar att slå mynt av sina alster marginaliseras och misstänkliggörs. De som söker hitta nya distributionsmodeller är i händerna på de som försvarar de existerande.
I det här hittar vi författare, konstnärer, musiker, skådespelare och filmskapare som lärt sig att rätten är deras, odelbar, självklar, försäljningsbar. De vill inte se andra möjligheter bortom de tidigare modellerna, dels av rädsla att förlora allt, dels av närmast sentimentala skäl.
Det kanske låter föraktfullt, men jag får säga att även om jag inte håller med embryo om mycket så förstår jag rädslan och problemen. Jag har vänner som sliter med det här: som inte vill vara bakåtsträvare, men som ser sina inkomster erodera utan att ha talangen och kraften att vända det och hitta rätt i det nya. Det är inte trivialt och det kommer att göra ont för många innan man lyckats styra förbi blindskären och hittat ut på öppet vatten igen. Att reagera negativt i det läget är lätt, men meningslöst: som med en pandoras ask, så är situationen redan ett faktum. Det går inte att stoppa tillbaka kycklingen i ägget när den väl kläckts.
Som jag ser det gick vi in i en galenskapens epok för några år sedan. Vi har nu en situation där vakthundarna morrar och skäller, inte bara när verkliga inkräktare hälsar på, utan till och med om dammråttorna rör sig i golvdraget. Det går inte att ha musik i en film om du inte skriver den själv eller har storfilmsbudget; Warner med flera sitter på fullaste allvar och jagar bakgrundsmusik i YouTube-videos; en teateruppsättning måste ha låtskrivarens tillåtelse för att ha med fyrtio år gammal musik i en pjäs; Här du passande populärmusik i en pjäs som bygger på en artonhundratalsroman, så kallas den plötsligt musikal; det är straffbart att ha en sökmotor med hashsummor — och så vidare, etcetera, etcetera.
Där man en gång i tiden hellre friade än fällde, så har man nu tappat all sans och balans. Det är obehagligt, många kommer få sina liv förstörda, men i slutänden kommer det bara att påskynda processen. Varje idiotiskt steg för närmare en situation som är så uppenbart absurd att inte ens våra idioter till politiker längre kan försvara dumheterna — inte om de vill behålla ens ett uns av trovärdighet. Redan nu är vi på god väg, med rättsvårdande instanser som fattar beslut utan att fundera på de ultimata konsekvenserna. Och med politiker som rapar upp tomma argument och resonemang som var överspelade redan för flera år sedan.
Den nya tiden med sin hyperdistribution är i mångt och mycket en möjligheternas tid, men just därför kommer vi att se allt fler absurditeter på vägen. Många kommer också att misslyckas med omställningen, och om det är något jag därför har respekt för, så är det Troberg/Rönnqvist initiativ http://www.xtremecreator.com/, det är positivt och fräscht och ett tydligt försök att bygga broar för den som vågar försöka korsa forsen av förändringar.
Chrisse: Precis så. Med en stärkt upphovsrätt kan vi skapa starka och stabila licensavtal där nyttjandet blir enkelt – och billigt – och upphovsmännen får pröjs. Som Spotify (ja jag vet att det inte är otimalt ännu), som Biblioteksersättningen, som Stim; det kommer att komma fler modeller.
Med en vässad upphovsrätt – där upphovsmännen får en starkare position i förhandlingar och ett starkare grepp om sitt eget jobb – kommer konsumenten närmre upphovsmannen. Man vet, kort sagt, att det man betalar hamnar i rätt ficka. Det är ett smart steg in i en konversationskultur, eftersom klivet tas ju åt bägge håll. Man möts.
Marcus Fridholm: Självklart ser jag det från upphovsmännens håll. Men upphovsmännen – även de gamla stofilerna – är också brukare, konsumenter, nyttjare, uppkopplade, remixare, tevesoffpotatisar, nöjesläsare. ”Galenskapen” inleddes när den illegala fildelningen exploderade och alla (en majoritet) trodde/missförstod att allting skulle kunna vara gratis. Så funkar det inte; en massa brukare kan inte ta en minoritets rättigheter och rättigheter till inkomst ifrån dem. Det är ett majoritetens förtryck av kulturarbetarna som endast Mao Zedong skulle kunna applådera.
Givetvis är inte upphovsmännen och deras organisationer bakåtsträvare; givetvis vill vi alla distribuera våra alster – så enkelt och så kostnadseffektivt som möjligt (se exempelvis Författförbundets pm jag länkade till nyss).
Nå embryo, jag skall nyansera mig lite. Det finns strömningar i delar av den organisationsstruktur som företräder upphovsmännen, liksom hos vissa av upphovsmännen själva, som inser att man måste omfamna framtiden snarare än värja sig mot den.
Den del av författarförbundets text som du länkade till, och som handlar om Bonniers vansinniga avtal, den skriver jag gärna under på till hundra procent. Där ligger en del av problemet. Detta att det uppstått ett mellanled mellan upphovsmän och brukare, ett mellanled som tagit makten i kraft av den nästan monopolliknande ställning de har haft/har på marknaden.
Om du mot förmodan har missat den, så skrev jag en framtidsvision för nästan ett år sedan. Lustigt nog tror jag författarförbundet och författarna skulle stortrivas i en sådan framtid, men att komma dit tror jag kräver att vi vågar släppa kontrollen en aning.
Bra. Jag har aldrig mött en enda upphovsman som inte vill ta sig in i framtiden och som inte vill distribuera sina verk. Jag har heller aldrig mött någon som vill se sitt verk utnyttjas otillåtet eller spridas illegalt.
Välskriven vision btw; jag hade inte läst den förut.
Jag kan se en liknande framtid, men med en liten – men viktig – skillnad i min analys och vision. Jag måste vara realist, inte utopist. Jag ser hålen tydligt när du för resonemanget kring mitt eget yrkesfält, författandet.
Jag citerar ur din bloggpost:
”Författarna, som varit sååå rädda för att drabbas av musikernas öde, oroade sig helt i onödan. De glömde bort två saker: att digitala kopior kostar nästan noll, och att folk fortfarande gillar böcker i pappersformat. Iofs köper man pappersböcker mer selektivt, för att inte tära på naturresurserna i onödan. Men böcker kostar inte längre så mycket, och antalet läsare är därför enormt. Tänk om Guillou och Marklund som ojade sig under första decenniet om upphovsrätten, hade fattat hur mycket det betyder att fem eller sexdubbla sin läsarkrets. Man behöver inte ta så mycket betalt då, man får ännu mer genomslag, och det dyker upp ännu fler fringis-inkomster.”
Pappersböcker kommer inte att bli billigare, i och med läsplattans intåg (om den nu slår igenom; endast gudarna vet, faktiskt). Pappersboken – om man nu vill kalla den inbundna volymen det – kommer bli mer av en lyxartikel, som Kramers Coffeetablebook, medan läsplattan slår ut pocketen. Gissar jag. En vanlig inbunden roman kanske, kanske klarar att hålla sig i samma prisklass som nu, som är hygglig (säg 150-200 kr på Bokus) efter momssänkningen.
Men att det – i den digitala distributionen – handlar om större volymer och enklar spridning, det är givet. Det är ju vad Författarförbundets pm också handlar om: Det är av yttersta vikt att våra alster säkras och att man – via vettiga licenser och reko uppgörelser – ser till att alla får betalt. Det finns inga andra yrkesgrupper som skulle tillåta att se sitt jobb bara tillförskansas av andra, utan ersättning. Därför behövs upphovsrätten, därför måste den vässas.
Vad gäller läserkretsen, så är den av tvång begränsad. Givetvis får vi hoppas att antalet läsare blir fler och fler, men det finns ändå en yttersta gräns. Dessvärre minskar ju läsandet generellt bland barn och ungdomar (det jävlarns internets och wow:s fel!). Men det är inget som har med ekvationen i stort att göra; där måste vi alla jobba läsfrämjande och med positiv påverkan. Böcker är godis.
Vad det sedan gäller upphovsrätten – igen -så berör ju vad du kallar ojandet fler moment. Dels försäljningen. Dels rätten till sin text; det som gör dig fri och samtidigt ansvarsmedveten som skribent.
Men det stora abret är ju det vi alltid fastnar vid och som är min eviga (?) poäng. Eftersom: hur du i din utopi än räknar – hur ska författaren kunna tillgodgöra sig all denna ökade försäljning och all denna digitala konsumtion om han eller hon inte har kvar rätten till sitt verk?
Att trygga och säkra upphovsrätten är av yttersta vikt för den enskilde lille upphovsmannen i den digitala framtiden. Det gäller faktiskt oss alla.
En fråga till sist av ren nyfikenhet: Vilka är fringisinkomsterna som författarna tjänar menar du? Är det något som betalar dagisavgifter eller vägtullar eller bröd på frukostbordet?
Jag förstår din oro, men jag tror att du överskattar farorna på lång sikt, precis som jag kanske inte är tydlig med farorna på kort sikt.
Jag tror precis som du fruktar att det kommer en period som är ett paradigmskiftenas stålbad. Eller kommer förresten, den har väl redan börjat?
Under den perioden sitter mångas medvetande fast i det som varit och man agerar därefter.
För upphovsrättsmännen och kvinnorna innebär det att man vill ha kakan (hyperdistributionen) men inte till det priset (informationsfriheten).
För brukarna innebär det att man vill ha varan (böckerna, filmerna, musiken whatever) samtidigt som det finns de som tror att den nya hyperdistributionen innebär att inget kostar något för någon någonsin — eller ens skall ha tillåtelse att kosta något.
Så småningom kommer man inse att favvoförfattaren behöver inkomster för att kunna producera boken man går och väntar på så fort som man skulle vilja. Precis som musikern behöver något att leva på medan han eller hon skriver nya låtar, spelar in, eller repar in sina set. Då kommer det finnas behov av transfereringssystem som gör att man kan betala en rimlig slant och vara säker på att pengarna har rätt mottagare.
För egen del använde jag syndikeringstjänster och mikrobetalningslösningar som en del av visionen. Dels för att jag tror att just syndikerings- och söktjänster kan vara en framkomlig väg. Där har man en vettig tjänst som kommer bli allt mer nödvändig i informationshavet. Dessutom en som folk alltmer kommer vara beroende av och beredda att betala för.
De som försökt sig på att lita på sina brukares ärlighet, som till exempel BAEN, har också funnit att deras användare vill dem väl. Istället för att försöka använda legala verktyg som aldrig var menade att användas på det sättet, så har de omfamnat den nya verkligheten.
Exakt hur det kommer att se ut är för tidigt att säga, liksom att försöka komma med några definitiva ”fringisar”. Men för att ändå försöka ge någon form av svar, så är betalda föreläsningar, gästartiklar i tidskrifter och medverkan i andra kulturella sammanhang sådant som är klart beroende på om man har en stor läsekrets eller inte.
OK. Och – det kanske du håller med om vid det här laget – för att allt detta ska klaffa, alla dessa kanaler och betalformer, så behöver upphovsmannen har en säker och stabil upphovsrätt som tryggar honom/henne. Såsom alla andra som är utkastade på arbetsmarknaden i världen och Sverige.
För citat som dessa: ”Då kommer det finnas behov av transfereringssystem som gör att man kan betala en rimlig slant och vara säker på att pengarna har rätt mottagare. – implicerar en upphovsrätt.
Eller ska jag fråga igen: Hur du i din utopi än räknar – hur ska författaren kunna tillgodgöra sig all denna ökade försäljning och all denna digitala konsumtion om han eller hon inte har kvar rätten till sitt verk?
Eller detta: ”Så småningom kommer man inse att favvoförfattaren behöver inkomster för att kunna producera boken man går och väntar på så fort som man skulle vilja.” Varför så småningom? Varför denna godtycklighet? Det är nu vi existerar, det är nu det skrivs. Copyrightens tidsutdräkt diskuteras ju stundom, men för upphovsmannen är det ju nuet som är det verkligt avgörande. Inte så småningomet. Med breda och smarta licenser och en given upphovsrätt så kommer alla dina idéer kunna bli verklig.
*
Angående fringisar. Det finns redan nu performanceförfattare, och inte. Det finns debattörförfattare, och inte. Det finns essäister, och inte. Det finns massor (de flesta) av författare som dubbelarbetar. Man måste leva. Och. Det måste finnas ett utrymme för författar-författaren, den som skriver under på devisen: ”Writing is not a performance-art.”
OK, embryo — du har övertygat mig. Jag ändrar mig. Jag tror också att jag kan tala för Marcus & Göran när jag säger följande: Du har rätt, embryo, i allt du säger. Jag/vi förstod dig inte det första tusentalet gånger då du la fram dina argument — men nu, äntligen, efter så många strapatsartade missförstånd, tankefel och bristande respekt inför upphovsmännens tolkningsföreträde från vår sida, så har poletten slutgiltigt ramlat ner.
Ditt antagande ovan (”Och – det kanske du håller med om vid det här laget – [...]”) är fullkomligt korrekt. Inte bara det — vi har nu, efter en lång och mödosam bildningsgång äntligen kommit ända fram till målet: upphovsrätten måste värnas och bevaras, särskilt med tanke på Astrid Lindgrens barnbarnsbarn! Och där möter du oss, embryo, leende och full av visdom. Nu kan vi, med vår nyförvärvade klarsyn och därmed sammanhängande distans, skrattande och tillsammans med dig, embryo, blicka tillbaka på vår dårskapens irrfärd. Hur kunde vi ta så miste?
Så du kan lägga ner nu.
Embryo, du förväxlar vad jag skulle vilja och vad jag tror kommer hända.
Jag skulle vilja att vi redan idag var i någon variant av den positiva framtidsvisionen jag skrev, men det betyder inte att jag tror att vägen dit är smärtfri.
Jag tror de allra flesta av oss som debatterar upphovsrätt, egentligen inte debatterar mot upphovsrätten per se. Det vi debatterar mot är snarare de negativa konsekvenserna av upphovsrätten. Jag menar sådant som kulturell inlåsning, neurotiskt kontrollbehov, stagnation av affärsmodellerna med tillhörande höga priser, shanghajande av rättsapparaten med absurda fall och oproportionerliga skadeståndsanspråk, att så lite av pengarna faktiskt hamnar i upphovsmännens fickor, den elitistiska synen på kultur, kväsandet av hyperdistributionen, övervakningen, integritetsintrången, de låga beviskraven, okunnigheten, evighetsrättigheterna, regionkodningarna, root-kits, kopieringsskydden, DRM, fantastiska EULAs och så vidare.
Sådana som de bolag som genom tingsrätten gav sig på Black Internet är i mångt och mycket den sanna upphovsrättens verkliga fiender. Genom att komma med så absurda krav, krav som bara går igenom på grund av rättsväsendets och politikernas okunskap, undergräver de inte bara rättssamhället utan även den moraliska legitimiteten för upphovsrätten som den ser ut idag.
Det är en känslig sak det där med legitimitet, för den är så oerhört lätt att förlora och så oerhört svår att vinna tillbaka. För tillfället är upphovsrättens legitimitet svårt skadad i en stor grupp människors medvetande, och konsekvenserna av detta kommer att göra ont för de som litar till den.
Den illegala fildelningen kallades av Eric Flint (författare) för ett brott mindre allvarligt än snatteri. Och där har han rätt, för synen på fildelningen har tappat alla proportioner. Överhuvudtaget saknas perspektiv, för skulle man med nuvarande skadeståndsnivåer lyckas sätta dit varenda fildelare som delade ett copyrightskyddat verk, skulle den totala summan överstiga vad kultursektorn omsatt de senaste halvseklet eller så.
Som världen utvecklas är den traditionella TVn (och liknande kanaler) snart död, helt enkelt för att folk förväntar sig att få det de vill ha när de vill ha det. TV-tablån är ett arv från en tid med markbunden analog sändning. Den nya logiken innebär att musik, film, program, böcker finns ”on demand”, men vi är inte plötsligt beredda att betala mycket mer än vi gjorde igår för samma innehåll. Det är därför jag tror att syndikerings- och filtertjänsterna kan bli den stora inkomstkällan. De som sållar och tipsar i utbudet kan ta betalt för detta, och de i sin tur betalar till upphovsmännen helt enkelt för att deras kunder kräver det.
Det är dit vi måste. Till den punkt där du och andra författare, musiker och filmskapare får betalt helt enkelt för att kunderna kräver det. Det är den ultimata legitimiteten, där brukarna är de som skyddar era rättigheter.
Men innan vi når dit kommer den nuvarande utvecklingen troligen innebära att upphovrätten blir starkare än någonsin, och samtidigt mer verkningslös än någonsin. Du och andra upphovsmän kommer troligen att få uppleva er på pappret ha otvetydiga och urstarka rättigheter som försvaras av en hel legion advokater, rådmän och politiker — och samtidigt inte har någon relevans alls i verkligheten. Det är inte så jag vill att det skall bli, men det är så jag tror att det kommer att bli om inte trenden bryts nu genast.
@P: Rehash
Håller med dig Marcus, den blir starkare och starkare men samtidigt helt värdelös. Och stoppar inte upphovsmännen sina bolag, så kommer även dom att få skit för det hela. Risken finns även att när dom börjar se sina intäkter sina att dom kommer att börja med stämningar till höger och vänster.
Embryo: jag tycker du angriper fel sak när du säger att du vill stärka upphovsrätten. Det du verkar motsätta dig mot är era usla avtal med bolagen. Och du kan stärka upphovsrätten hur mycket som helst, det kommer ändå inte ändra avtalen. Faktum är att det kommer få motsatt effekt, du kommer att få mer makt att skriva över till bolagen vilket gör att dom blir starkare. Eller tänker du dig att du skulle kunna stoppa försäljningen av enskilda butiker, såsom ND som sålde astrid Lindgren böcker i sin webbutik?
Nä, vad som egentligen behöver göras är att ni författare och andra kreatörer kräver mer del av kakan. Det är väl egentligen ingen som inte vill att ni ska ha största delen av kakan. Eller förkorta avtalen så att dom omförhandlas efter x antal år. Alternativ 2 är ju att byta till ett annat bolag. Och alternativ 3 är att skapa eget bolag själv eller med andra. Men inget av detta har med upphovsrätten att göra, det har med marknaden att göra. Oligopol och monopol är skadliga för samhället.
För övrigt så har alla pengar som hittills inbringats på att stämma folk och bolag stannat hos bolagen. Det är trots allt deras kopieringsrätt som har brutits, inte din då du har sålt den.
Sålt den för en sång och ett leende…
P: ”Så du kan lägga ner nu.”
Nej nej. det är nu det börjar; upplysningen är en lång process.
Marcus: Du har starka visioner. Men. Ska jag ta det igen: Hur du i din utopi än räknar – hur ska författaren kunna tillgodgöra sig all denna ökade försäljning och all denna digitala konsumtion om han eller hon inte har kvar rätten till sitt verk?
Upphovsrätten är en vass och smart missil, rätt skjuten mot rätt mål.
Chrisse: ”Nä, vad som egentligen behöver göras är att ni författare och andra kreatörer kräver mer del av kakan. /…/ Men inget av detta har med upphovsrätten att göra, det har med marknaden att göra.”
Isses. Hur tror du att vi ska kunna förhandla/fortleva utan upphovsrätten? Den är ju själva incitamentet, vårt spelkort och vår styrka: det skapta.
Du kan verkligen se dig om i världen, och sen komma med en sån utsaga utan att ens rodna?
Absolut. Upphovsrätten både värnar det fria ordet och skapar kreativt ansvar och kan fungera som en förhandlingsbas. Samt skyddar mot otillåtet nyttjande.
Läs noga. Rätt skjuten. Mot rätt mål. Jag skriver alltid med upphovsmannen – författaren – diktaren – konstnären – den fria tänkaren – som utgångspunkt.
Läs Författarförbundets pm igen. Utan upphovsrätten – rätten till vårt eget jobb, vårt svett och vårt blod – har vi ingenting att vare sig förhandla om eller hänvisa till. Det handlar om ren yrkesheder och det handlar – allra sist och ytterst på den platå vi alla står på – om det fria egenstarka ordet. Sätt det emot: kommersiellt eller illegalt utnyttjande.
Har ni glömt att upphovsrätten faktiskt ger oss upphovsmän frihet och möjlighet att göra vad vi vill med våra verk? Ge bort. Sälja. Bränna.
Jag vet. Du/ni skriver med nyttjaren/brukaren/konsumenten som utgångspunkt. Men det är vi alla.
Om vi backar till din bloggposts utgångspunkt; jag vet inte hur många av oss som har sakkunskap – har sett föreställningen, hört musiken, bildat en uppfattning om hur pass betydelsebärande den är – men om det är så att nyttjandet i det här fallet egentligen borde avhandlas enligt de stora rättigheterna, och inte med de STIM-avgifter som erläggs, då anser jag att de upphovsmän som har skrivit texten och musiken både ska ha cred och betalt för det. Det är det hederligaste och det rimliga.
Men du/ni anser kanske att det är okej att – om ni hade skrivit en låt eller en dikt – att en teater använder den (i sin helhet och som ett betydelsebärande element och inte enligt citaträtt eller vad som faller under STIM) utan att ni inte skulle få cred eller pröjs?
Vi har så olika utgångspunkt att vi talar förbi varandra, vilket gör debatten förvirrad.
Jag tror inte att jag läst någon enda en som försökt angripa upphovsrätten i förhållandet upphovsman-mellanhand. Att ni måste ha rättigheter i era förhandlingar med sådana som Bonniers är väl närmast självklart? Det är inte det förhållandet som stör folk, om möjligt stör det i så fall att Bonniers med flera så oförhöljt, i kraft av sin makt över distributionen, och utan att ens skämmas försöker tvinga på er ett skambud där de får allt och ni ingenting.
Men rätt mål, och rätt skjuten blir som utsaga ett hån mot de som betalar tusenlappar i skadestånd per nerladdad låt. Det blir ett hån mot de som använt sökmotorn TPB för att distribuera sina egna låtar, texter, bilder och filmsnuttar. Det blir ett hån mot de som inser att kultur bara kan frodas i frihet, inte ständigt fjättrad i ett minfält av rättigheter. Det blir ett hån mot de som skapar en film där Elvis Presley är en huvudperson, men som inte har råd att ha med en enda elvislåt i filmen. Det blir ett hån mot små lokala teatersällskap som inte vågar sätta upp pjäser med musik, därför att deras pengar inte räcker och de inte vågar riskera stämningsansökningar. Det blir ett hån mot de som nu får reda på att tidningarna vill begränsa citaträtten.
Vaddå rätt skjuten? Vaddå rätt mål?
Är det detta du anser vara en vass och smart missil?
Det måste finnas något annat sätt. Faktum är att det här sättet inte kommer funka. Det funkar inte nu, vilket kapprustningen mellan pirater och piratjägare visar tydligt. Och det kommer knappast funka framöver heller.
Hur skall man ”komma tillrätta” med piratkopieringen menar du? Var går gränsen för vad man kan ta till som sanktioner?
Vi kanske skall ställa upp piraterna mot en väg och arkebusera dem, det är ungefär lika proportionellt och relevant som det som sker nu? Eller snarare: det är den logiska fortsättningen på utvecklingen mot alltmer oproportionerliga metoder att komma åt piraterna.
Att vi inte har dödsstraff? Inget problem: det har gjorts så många andra undantag för upphovsrättsadvokaternas och deras uppdragsgivares räkning redan, så vad är ett litet dödsstraff i sammanhanget…?
Om upphovsrätten stärks kommer du inte få ut något av det. Du kommer ändå tvingas sälja rättigheterna vidare till Bonniers. Och du lär ju knappast få mer pengar trots att det är exempelvis längre skyddstider.
Tycker fortfarande du ger väldigt dåligt med exempel på hur du vill stärka upphovsrätten. Hur vill du konkret ändra upphovsrätten? Hårdare straff? Längre skyddstider? ta bort public domain? Registreringar av verk? Förbjuda alla sätt att producera en kopia förutom statligt sanktionerade firmor?
Och hur anser du att vi ska komma tillrätta med dom problem vi har nämnt? Har du några uppslag?
Marcus: Dödsstraff? Skojar du med mig?
Faktum är att fildelningen har minskat och försäljningen har ökat. Det onödiga pirateriet och piratjägeriet som föjde får vi hoppas är/var en historisk parentes. (Varför måste man fildela illegalt? Jag har aldrig ghort det; det finns många som aldrig har gjort det, det finns ingen naturlag som säger att pirateri är den bästa av sysslor.) Nya smarta lösningar och licenser anländer ständigt.
Chrisse: ”Hur vill du konkret ändra upphovsrätten?”
Jag tycker inte att den behöver ändras särskilt, vad gäller skyddstider och regler. Trimmas, möjligen, till den enskilde upphovsmannens förmån. Bland annat genom en ändring i kapitel 3 som ska lagstadga förhandlingsrätt. Det handlar att stå fri, inte att binda sig. Det handlar om att mitt verk är min egendom och min styrka på marknaden. Utan oss som skapar står sig både konsumenter och producenter ganska slätt.
Public domain appliceras inte på svensk marknad, vad gäller enskilda verk. Offentliga handlingar och annat som inte skyddas av upphovsrätten har vi ju redan regler för; det funkar bra.
Problemen är i övergående; jag tror på en stabil upphovsrätt och en vital kreativ marknad/arbetsfält. Såväl på nätet, som utanför. Jag är övertygad om att de enskilda upphovsmännen kommer att gå stärkta ur allt detta. Men om piraterna fortsätter att försöka skadskjuta och sänka dem vars inkomst och liv det innebär att skapa, då hamnar man i nya låsta positioner.
Ja, jag skojade, men det var ett skämt med mycket allvar bakom.
Alla verk hamnar för eller senare i public domain, dvs var mans egendom. Om den inte fortsätter att förlängas in absurdum.
Och jag tror inte vi kommer någonstans, du anser inte att det finns några problem alls med upphovsrätten, vilka exempel som ens kommer upp. Du känns väldigt ignorant och arrogant. Jag får känslan av att du anser att bara en elit kan skapa, vilket inte alls är min åsikt.
Och ja, problemet är övergående, frågan är hur mycket skada upphovsindustrin kommer att hinna göra innan det händer, det dom gör nu orsakar stora skador på internetstrukturen. Vilket är dåligt för nya entreprenörer. Om nu BI tvingas klippa kabeln, vem ska då våga driva ens ett webhotell som trots allt ligger mycket närmare källan? Eller jo, visst kommer folk kunna driva det, bara inte i Sverige.
Marcus: Jag tycker att den där typen av skämt målar in piratargumentationen i ett hörn; de paranoida dragen blir övertydliga. Det var ju trots allt ni som började s a s.
Chrisse: ”Jag får känslan av att du anser att bara en elit kan skapa, vilket inte alls är min åsikt.”
Inte min åsikt heller; jag är övertygad om att alla kan skapa. Eller snarare: jag vet det. Fler borde göra det, dessutom, istället för att passivt konsumera. För att ägna sig åt det yrkesmässigt krävs det dock såväl viss talang som enorm fokuseringsförmåga som idog ihärdighet. Och tid. Och alla har rätt till sitt eget verk, såväl idémässigt som vid eventuell ekonomisk vinning. Oavsett på vilken nivå eller av vilken anledning man skapar.
Om man kunde kalla mig ignorant och arrogant kunde man kalla er pirater detsamma; erfarenhetsbakgrunden och kunskapen om att vara verksam som upphovsman tycks många sakna reell och gedigen erfarenhet utav – och i nästa ögonblick alls inte respektera.
Man kommer aldrig att kunna reformera upphovsrätten utan att ha upphovsrättsorganisationerna med sig; mandaten från dem är alltför starkt.
”Man kommer aldrig att kunna reformera upphovsrätten utan att ha upphovsrättsorganisationerna med sig; mandaten från dem är alltför starkt.”
Ursäkta mig, men jag har för mig att det är politiker som stiftar lagar? Privata bolag ska syssla med produkter, inte lagstiftning.
Där har du dessutom en annan intressant aspekt av det hela, dom påstår att dom inte har råd att ge upphovsmännen bättre betalt, men dom har råd att lobba för hårdare lagstiftning som enbart dom tjänar på.
Alla lagar, alla riksdagsbeslut, skapas och stiftas efter utredningar och efter remissinstansers svar och påverkan. Givetvis kan riksdagen köra över alla upphovsrättsorganisationer och dumpa upphovsrätten (men då den är grundlagsskyddad tar det lång tid) och se till att man inte tjänar ett korvöre på sitt skapande eller att det skapta kan kastas ut helt oskyddat på marknaden, utan att upphosvmännen har ett jota att säga till om.
Men tror du att det är troligt? Piratpartiet har – vaddå? – 1,5%? – av väljarnas stöd i senaste opinionsmätningarna; det räcker inte ens till en vågmästarroll, än mindre till påverkan av riksdagsbeslut.
Tror du att det är troligt att gemene man verkligen vill se till att upphovsmännen lämnas därhän och att den fria konsten inte skyddas?
Tror du att det är troligt att diktare, musiker, debattörer, essäister, skulptörer, performanceartister, filmare osv osv osv kommer att överges av såväl lagstiftare som av den hederliga publiken?
Tror du att det demokratiserande och jämställande reformarbete – som har pågått sedan upplysningens dagar – och som såväl – exempelvis – vår rösträtt som vår upphovsrätt är delar av, kommer att hejdas?
Vill du att vi ska ha en svensk kulturrevolution? Att läkarna, poeterna och andra intellektuella ska släpas ut i risfälten medan folket reser sig för att skapa plakatkonst och pamfletter?
Eller ska varje individs särart och konstart såväl bejakas som krediteras som ges rimlig ersättning?
Oj, nu drog metaforiken och associationern iväg. Men, viljan att frånta upphovsmännen deras rättigheter liknar – idéhistoriskt – mest maoism, så är det.
http://www.ic.gc.ca/eic/site/ippd-dppi.nsf/eng/ip01462.html
http://broadcastengineering.com/news/broadcasting_file_sharing_not/index.html
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_478175.svd
http://www.idg.se/2.1085/1.104838
Dom där länkarna säger ungefär samma sak, och det är att fildelning inte minskar försäljning. Det finns trots allt mycket empiriska bevis på det, då musik har fildelats i stor skala under c:a 10 år. Varför skulle alla artister börja med risplantage när dom kan tjäna pengar på sitt skapande?
Fortfarande förstår jag inte vad du tjänar på hårdare upphovsrätt? Du kommer inte få mer per bok, det har jag svårt att se. Du kommer väl ändå att ge upp din rätt, eller har jag fel? Kommer bokförlaget att ge ut mera pengar?
Sen vet jag inte hur många ggr man behöver säga det, men vi har sagt reformera upphovsrätten, inte ta bort den helt. Stor skillnad. Visst finns det folk som vill slopa den helt, men varken jag eller pp tillhör den skalan.
Kan du vara snäll och visa mig vart i grundlagen det står om upphovsrätt? Aningen svårt? Du kanske tänker på FNs mänskliga rättigheter där den finns listad som nummer 27. Appropå inget, rätt till privat korrenspondens ligger på plats 12.
Sen att blanda in rösträtt med upphovsrätt? vad röker du? Man kan ha fria val utan någon rösträtt. Man kan även ha yttrandefrihet utan upphovsrätt, även om du inte tror det.
det finns heller ingen rätt att man ska tjäna pengar på automatik bara för att man skapar och det finns heller ingen rätt att man ska få jobba med det man vill. Om så vore fallet skulle jag sitta hemma hela dagarna och skapa nya programmeringsprojekt.
Nu svarar jag när Chrisse borde, ni får ursäkta.
Jag vill inte ha en Maoistisk kulturrevolution. Däremot vill jag gärna ha en revolution inom kulturen.
Jag vill inte ha ett avskaffande av upphovsrätten. Däremot vill jag se över, reformera, och korta den, för att komma åt vad jag ser som negativa konsekvenser dess nuvarande utformning. (häng nu inte upp dig på fem år, för jag pratar principen inte den konkreta längden)
Än mer vill jag se över juridiken, eftersom jag upplever att det nuvarande systemet inbjuder till en självständig business, med affärsidén att stämma brukarledet.
Vi börjar se tendenser till det som i det amerikanska patentsystemet kallas patent-warehouses. Där finns det företag som köper upp patent där det saknas produkt, men inte i syfte att skapa en produkt — utan helt och hållet med syftet att invänta att någon överträder patentet och blir möjlig att stämma.
Jag vill slå vakt om grundläggande demokratiska och juridiska principer. Liksom posten inte skall bötfällas för att några skickar narkotika, skall inte bandbreddsleverantörer och serverhallar riskera att få släcka ner för att någon av deras kunder flyttar obekväma bytes på tråden. Rättssäkerheten är såpass viktig, att man inte kan tillåta en mindre hård bevisbedömning på grund av okunskap eller politisk vilja. Integriteten är så pass viktig att man inte utan vidare skall tillåta datalagring, registrering och sociogram.
Upphovsrätten är perfekt för mellanhavandet mellan dig och Bonniers. Däremot är den inte väl lämpad för att klippa till någon knappt byxmyndig tonårings föräldrar för att han eller hon varit oförskämd nog att inte lägga hela månadspengen på köpeskivor, filmer och böcker.
Skall man förbjuda någon att använda redan publicerat material i sina egna kulturyttringar, så bör man kunna motivera det mer än bara hyggligt. Frågan är om personligt tycke ens skall tillåtas spela in alls, det är jag absolut inte säker på. Tycker man inte om ett användande av ens verk i andra sammanhang kan man offentligt ge uttryck för det, så får brukarna själva göra bedömningen om de respekterar ens åsikter eller tycker man pratar i nattmössan.
För egentligen. Varför skall Simon & Garfunkel få bestämma om en lettisk teatergrupp sätter upp en pjäs tematiserat utifrån deras tolkning av en av S&Gs plattor?
När det gäller ersättning för användandet av materialet bör det dessutom finnas en relation mellan vad man betalar och storlek på budget och intäkter. Det skall gå att göra independentfilm med elvismusik, det skall inte vara förbehållet hollywoodstudios.
Överlag efterlyser jag öppenhet, proportion, perspektiv, sans och balans. Jag konstaterar också att jag är rätt övertygad om att man satsar på fel häst när man skickar sina juridiska praetorianer efter folk till höger och vänster. Det är att slå vakt om det som varit istället för att titta framåt. Det är vad man gör, inte vad man säger som visar var man står.
Naturligtvis måste man få försöka slå vakt om den rätt man har enligt lag, men jag tycker man har ansvar för konsekvenserna av hur man väljer att gå tillväga. Oavsett vad jag tycker, så är nuvarande metod (globalt) en studie i negativ PR som jag inte kan påminna mig ha sett liken till någonsin.
”Däremot är den inte väl lämpad för att klippa till någon knappt byxmyndig tonårings föräldrar för att han eller hon varit oförskämd nog att inte lägga hela månadspengen på köpeskivor, filmer och böcker.”
Menar du att han/hon istället ska ha rätt att fildela illegalt? När jag var typ 17-18-19 bast fick jag vackert spara – och jobba extra – för att kunna gå till Gamla Stans skivhandel eller Space Records för att köpa mina New York Dollsplattor. Annars fick man vackert vänta, spara. Gratiskulturen är en fiktion; alla förlorar på den. Lagstiftningen hårdnar. Klimatet är nedskräpat av gräl och konsumismen tycks bli allenarådande, som svar på illegaliteterna.
För att travestera ett gammalt piratuttryck: Det är ingen mänsklig naturgiven rättighet att fildela illegalt.
”Tycker man inte om ett användande av ens verk i andra sammanhang kan man offentligt ge uttryck för det, så får brukarna själva göra bedömningen om de respekterar ens åsikter eller tycker man pratar i nattmössan.”
Detta innebär att du till och med vill frånta upphovsmännen den ideella upphovsrätten?
”Det skall gå att göra independentfilm med elvismusik, det skall inte vara förbehållet hollywoodstudios.”
Det vore rimligt. Det vore reko av upphovsrättsinnehavarna att främja nyskapande; men det kan inte finnas ett ”skall” i sentensen, ett ”borde” vore bättre. Man måste ha rätt att säga nej, eller att ta betalt. Nu saknar nog alla i och för sig inte just elvislåtar i varenda independentrulle. Independentfilmare ”skall” (skulle kunna) jobba med independentmusiker; det känns mer framåtblickande.
”Varför skall Simon & Garfunkel få bestämma om en lettisk teatergrupp sätter upp en pjäs tematiserat utifrån deras tolkning av en av S&Gs plattor?”
Varför inte? Det finns en Beckettpolis. Om Paul Simon vill vara krånglig, så får han det. Det är kvintessensen av alltihop. Men: Man får tycka att han är stupid. Paul Simon får förstås säga nej till denna pjäs, om han vill. Jag tycker dock att han borde sätta sig in i den här pjäsen/texten/situationen bättre. Själv har jag dock ingen aning om vilka diskussioner som föregått hans beslut. Det kanske löser sig. Hoppas btw att hans musikal The Capeman får en ny chans; Paul Simon är en seriös – om än ofta omdiskuterad – artist som ofta hamnar i hetluften i de här frågorna. Kanske är det så att han har tröttnat på missbruket av upphovsrätten, till slut? Han har ju varit inblandad i upphovsrättsliga diskussioner tidigare – själv anklagad för låtstöld. Kanske hade det räckt om teatergruppen hade frågat Paul Simon, bett om lov?
Och jag tycker inte heller att man ska ägna sig åt hetsjakt, åt något håll. Dialog – där är vi nog överens – och förhandlingar är lösningen. Och där måste vi upphovsmän tryggas; utan våra rättigheter satta i främsta rummet blir det kreativa klimatet söndrat och förstört.
Chrisse: ”Kan du vara snäll och visa mig vart i grundlagen det står om upphovsrätt? Aningen svårt?”
Inte alls krångligt. Regeringsformens andra kapitel, nittonde paragrafen: ”19 § Författare, konstnärer och fotografer äger rätt till sina verk enligt bestämmelser som meddelas i lag. Lag (1976:871).”
Det kan du googla upp, nu när det inte är en Googlefri dag.
*
Upphovsrätten ska främja upphovsmannen och hans/hennes verk. En lagstadgad förhandlingsrätt ökar givetvis möjligheterna till bättre inkomst.
Det viktigaste är ändå att – nu i den digitala eran (och vad som kommer efter) – varje enskilt verk och varje enskild upphovsman tryggas. Man pratar mycket om enorma volymer och ett slags ändlös kopiering. Men i botten av allt sitter enskilda upphovsvmän och plitar ihop enskilda verk, alla bottenplattor till det pålverk av digital info som så lätt tillhandahålls.
Om det är så att upphovsmännen mer blir egenproducenter och egendistributörer och entrepenörer (om man tycker sånt är lattjo), då är det avgörande att man har en stark rätt till sitt eget verk. Vad är det för mening att alls skapa och försöka dsitribuera sig – digitalt – om ens verk hamnar på TPB för gratis och illegal nedladdning? Då är det meningslöst att tala om stora volymer.
*
”vad röker du?”
Ingenting.
Rösträtt. Medborgarrätt. Mänskliga rättigheter. Demokrati. Jämlikhet. Bistånd. Upphovsrätt. Det finns massor av ord man kan länka till kedjan av begrepp som har gjort oss människor till hyggliga medmänniskor. Att otillåtet nyttja och utnyttja varandras jobb och skapelser hör dock inte dit; sådant begränsar den esnkildes frihet.
Det du ville ha starkare (om jag förstod dig rätt) är att du som upphovsman skulle vilja kunna stoppa utgivningen (t.ex som i fallet med Paul Simon), hur skulle det öka din inkomst? ”Hej, vill du köpa mina rättigheter till den här boken? Jag kan när som helst stoppa en publicering för att jag inte gillar det, skulle du kunna ge mig mer pengar för det?” Den förändringen skulle öka upphovsmannens rätt, det medges, men skulle minska den kommersiella biten. Och det är den kommersiella du kan överlåta till en annan.
”19 § Författare, konstnärer och fotografer äger rätt till sina verk enligt bestämmelser som meddelas i lag. Lag (1976:871).”
Japp, bestämmelserna finns i lag 1976:871, dvs en vanlig lag som reglerar upphovsrätt. Om det i den står ”Upphovsmannen äger sitt konstverk i 5 sekunder efter utgivning. Därefter ligger den i public domain.” så är grundlagen uppfylld.
Ja, det finns upphovsmän längst ner i näringskedjan som har en otrygg inkomst. Dom får (tar ur huvudet) 6 kr per bok. Resten går till mellanhänder. Tänk om man skulle skära ner på antalet mellanhänder och helt enkelt ge mer till både konsumenter och upphovsmän? Det är dock inte särskilt intressant, då det dom stora bolagen tjänar pengar på är just distributionen. Och det som är så hotfullt är att det som krävde 1000-tals människor att sköta, kan skötas av 10-tal. Dvs hela deras organisationer är i farozonen. Det är dom människorna som upphovsrätten försvarar, inte dig, då du inte äger rättigheten längre.
”Rösträtt. Medborgarrätt. Mänskliga rättigheter. Demokrati. Jämlikhet. Bistånd. Upphovsrätt. Det finns massor av ord man kan länka till kedjan av begrepp som har gjort oss människor till hyggliga medmänniskor. Att otillåtet nyttja och utnyttja varandras jobb och skapelser hör dock inte dit; sådant begränsar den esnkildes frihet.”
Varför inte? Det sker dagligen. Jag må jobba på ett företag och göra saker för dom, men jag kommer aldrig kunna stoppa en utgivning eller stoppa vilka kunder vi har. Varför är ditt skapande mer värt än mitt? Mitt konstverk kanske inte uppskattas av alla, eller ens alla som fattar att det är ett konstverk, men det betyder inte heller att jag anser att jag ska ha 100% kontroll av det. Jag har sålt mina tjänster till företaget, på precis samma sätt som du har sålt dina rättigheter. Jag har ingen kontroll av mitt arbete efter att mina tjänster är avklarade, varför ska du ha det?
När det gäller Paul Simon, varför ska han kunna stoppa en teaterpjäs? Han har ju sålt sitt arbete, sina rättigheter. Och hade det varit någon mindre känd så hade skivbolaget med stor sannolikhet bara skrattat och kört över personen. Förklarat tydligt att enligt §19 så har bolaget fulla rättigheter på alla områden.
Kan du förklara för mig hur en stark upphovsrätt kommer att komma dig till gagn? Som det ser ut nu så tjänar man mer på att sätta dit folk i domstol än att skapa nytt.
Chrisse: ”Kan du förklara för mig hur en stark upphovsrätt kommer att komma dig till gagn?”
Nej, tydligen inte. Men säg såhär: Jag är poet. Om jag inte äger rätt till mina dikter, om det inte är jag – utan någon annan eller vemsomhelst – som tjänar pengar på eller tar cred från mina verk: är det fair?
Upphovsrätten är som en vattenstämpel eller ett sigill; den ger både mitt jobb och mig som yrkesmänniska värdighet.
”Det du ville ha starkare (om jag förstod dig rätt) är att du som upphovsman skulle vilja kunna stoppa utgivningen (t.ex som i fallet med Paul Simon), hur skulle det öka din inkomst?”
Inte alls så. Det där har vi ju redan; jag har rätt att stoppa utgivningen, det ingår i min frihet och mitt ansvar. Det handlar istället om förhandlingsrätt för att kunna skapa breda och fungerande licenser, där den största andelen av inkomsten går dit där de hör hemma: till upphovsmännen. Licenser innebär också att brukarna får möjlighet att nyttja verk utan att tillfråga upphovsmannen; det ingår s a s i en fait deal. Man kommer överens. Man förhandlar. Man tjyvkopierar inte. Man bryter inte mot citaträtt eller ingångna avtal och regler. Men: det kräver mycket förstånd och vetskap. Information.
Vi har mycket långt kvar dit, det medges. Men om vi jämför med hur Bellman hade det, totalt skyddslös som han och hans verk var, så har vi kommit en bit. Men upphovsmännen betraktas fortfarande som ett slags amatöristiska narrar; det är en mycket gammal tradition, närmast nedärvd, att behandla barder och gycklare och musikanter och skådespelare som en andra klassens utanförskapsmänniskor. Upphovsrätten ger oss åtminstone en chans att etablera oss. Och det ger oss ett egenvärde; det vi har skapt är vårt.
”Tänk om man skulle skära ner på antalet mellanhänder och helt enkelt ge mer till både konsumenter och upphovsmän?”
Precis! Det är ju vad som sker, stundligen. Och det är därför det är så viktigt att vi har rätten säkrad till vårt jobb. Om upphovsrätten varade i 5 sek (det kommer aldrig att ske; se tidigare inlägg om riksdagsbeslut och lagstiftning), skulle vemsomhelst kunna edera en dikt eller en låt av någon annan. Och tjäna stålar på det. Och vi är tillbaks till före Upplysningen och före Bellman. Och det vägrar vi som har ett sinne för solidaritet och framtidsvisioner vara med om.
Sen ska man minnas att många upphovsmän faktiskt behöver sina mellanhänder, före produktionens skull och för att man själv är en usel entrepenör. Har man dock en stark förhandlingsrätt jämnas villkoren ut och narren kan inta en än mer samhällsmedborgerlig position. Sen får man väl alltid leva med och i ett visst utanförskap ändå, it goes with the job.
”Jag har ingen kontroll av mitt arbete efter att mina tjänster är avklarade, varför ska du ha det?”
Hela ditt företag representerar ju vad du kallar ”mellanhänder”. Säg upp dig, bli egen. Kapa mellanleden. Och stå emot!
”När det gäller Paul Simon, varför ska han kunna stoppa en teaterpjäs? Han har ju sålt sitt arbete, sina rättigheter.”
Om jag har förstått det här rätt, så har han inte ens fått en förfrågan om man får använda hans musik. Men där vilar jag på hanen, ity jag har inte en susning. Upphovsrätten ger en mängd upphovsrättsliga diskussioner och – ibland – kontroverser. Men det hör till dess elementa; försvarar man sina rättigheter hamnar man i blåsväder och i motstånd då och då.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3478445.svd
Verkar som det löser sig. Se vikten av att upphovsmännen själva har makt över sina alster.
@Embryo: Se vikten av att ett antal idiotiska mellanhänder inte har makten över alstren.
Marcus: Absolut. Mellanhändernas nödvändighet – eller inte – behöver vi nog inte diskutera alls. Somliga måste ha dem, somliga inte. En del mellanhänder är listigare än andra; andra mer uppriktiga och godhjärtade.
Men utan sin upphovsrätt – om han hade torskat den helt och inet haft den i grunden – hade Paul Simon stått sig slätt mot allt vad mellanhänder, från egna agenter till teaterproduktionsleden, heter. Det är vad jag hela tiden har skrivit: Värna upphovsrätten, för den fria konstens skull och det fria ordets skull.
Du fattar verkligen inte poängen: att om utgånspunkten varit att det är fritt att skapa ny kultur med inspiration, teman och lån från gammal kultur, skulle problemet överhuvudtaget inte uppstått.
Sound of Silence – originalet – är en rejäl bit mer än ett kvarts sekel gammalt. Elvis låtar är i många fall två kvartssekel gamla. Ändå är det så att folk hellre drar öronen åt sig när förläggarna börjar morra. Folk är rädda för den existerande kulturen, eftersom makten sitter hos de som kan skicka en advokat (eller snarare en armé av dem) att slå dig i huvudet med lagboken.
Jag hörde idag ett exempel på en bok Uppsala Universitet vill trycka en ny upplaga av. En bok som handlar om Gustavianum, och är närmast unik i sitt slag. De har ett förlagsnamn till ett förlag som inte längre finns, och de har ett författarnamn till en författare de inte kan hitta. Alla försök att spåra rättighetshavaren har hittills misslyckats.
Resultatet blir att man inte vågar trycka en ny upplaga och att boken kommer försvinna in i glömskan. Grattis, det är resultatet av kraften i din omhuldade upphovsrätt.
”det är fritt att skapa ny kultur med inspiration, teman och lån från gammal kultur”
Men. Det är ju precis det. Om du håller dig på rätt sida om gränsen. Vi har stora möjligheter till intertextuella lån, till att citera och möjligheterna att låta sig inspireras är outtömliga. Hur tror du annars konst blir till? Varför har vi annars vad man kallar en kulturtradition? Pånyttfödandet är snarast väldigt sällsynt. Det mesta av den dramatik som skrivs nu är till grundformen nästan löjligt lik den som skrevs av Euripides för över 2000 år sedan.
*
Jag har förut skrivit om Google Books. Tycker forfarande att deras lösning är den bästa, hittills. Efter uppgörelserna med amerikanska författarorganisationer har man nått – nästan – något som kan kallas rimligt.
Böcker där man inte kan hitta upphovsrättsinnehavarna – det finns en hel del på Kungliga Biblioteket om jag inte minns fel – ska givetvis skyddas och kunna återutges; det är de flesta överens om och det kommer att komma lösningar för detta. Finns få arkivarier eller bibliotekarier som inte vill bevara och digitalisera kulturarvet.
Här kan man fröjdas: http://www.kb.se/samlingarna/digitala/