En tingsrätt som inte ser längre än näsan räcker

I någon slags aningslös dumhet dömer rättsväsendet i internetfrågor utan att fundera på konsekvenserna. Eller kanske förstår de konsekvenserna men är bakbundna av lika aningslösa politiska beslut vars framsynthet slutar strax bakom nästippen.

Signalerna är tydliga: fildelning av upphovsrättsskyddade verk är vår tids kallbrand, och man är beredd att plocka fram sågen och kapa armar och ben för att komma åt den. Att sjukdomstillståndet är tveksamt, tycks vara sekundärt. Inte heller tycks man bry sig om armarna och benen är viktiga beståndsdelar i ett väl fungerande liv.

Men det är ju bara internet! Sånär som på de senaste femton åren så har ju folk har ju levt utan internet i alla tider. Författar man repressiva lagar där, så är det ju inte ”på riktigt”. Resten av samhället fungerar ju fortfarande som normalt…

Det är tydligt hur lite man ser, och hur lite man förstår. Jag kommer att tänka på en Mulla Nasruddin-historia (Mullan är som en slags mellanösterns Bellman):

> Nasreddin Hodja brukade varje dag ta sin åsna med sig över gränsen, med korgar fyllda ned halm.
> Eftersom han erkände att han var smugglare när han släpat sig hem varje kväll, genomsöktes han gång efter gång av gränsvakterna.
> De letade på honom, spred ut halmen, doppade den i vatten och brände den emellanåt.
> Trots detta blev Hodja alltmer välbärgad.
>
> Så småningom drog han sig tillbaks och flyttade till ett annat land. Flera år senare träffade en av gränsvakterna honom där.
>
> -Nu kan du berätta för mig, Hodja, sa han. Vad var det egentligen du smugglade, vi lyckades aldrig komma på det.
>
> -Åsnor, sa Hodja. Åsnor, enbart åsnor.

Liksom gränsvakterna slet sitt hår i försöken att komma åt Mullan, så sliter politiker och rättsväsende med att försöka komma åt fildelningen. De tror i sin maktfullkomliga salighet att de kan diktera vad som skall hända i ett distribuerat nätverk. De tror att The Pirate Bay är helsvenskt och att man kan förbjuda det.

Farorna är många, men jag ser framförallt två som sticker i ögonen:

+ Att fatta beslut som strider mot allmänt accepterad rättsordning i det övriga samhället förvandlar samhället till något sämre.
+ Att fatta beslut som inte kommer att följas är alltid ett avbräck för den egna trovärdigheten.

Så genom några illa genomtänkta politiska beslut, och genom lika illa genomtänkta domar, skönjer vi ett nytt Sverige. Det är tyvärr inte det land jag växte upp i och där jag känner att jag vill leva och dö. Istället är det ett land där man kan kräva att elleverantören tar ansvar för vad elen används till, där vägverket tar ansvar för vad som transporteras i bilarna som kör på våra vägar, där posten tar ansvar för vad som finns i brev och paket de förmedlar och där internetleverantörer tar ansvar för innehållet i den bandbredd de tillhandahåller. Det enda sättet det sista kan göras på, är att förvandla internet till kabel-TV.

Det har dessutom liten eller ingen effekt. Det är ungefär som att använda den brända jordens taktik mot en fiende som har logistik nog att skratta åt det. Om man, mot förmodan, skulle lyckas få stopp på The Pirate Bay — kan man med nöje blicka ut över de förkolnade rykande resterna av vårt demokratiska samhälle. För med mindre än att man är beredd att gå hela vägen, så är segern knappast trolig.

Än mer tragikomiskt blir det den dag man står i sitt rykande helvete och utropar sig till segrare, bara för att upptäcka att The Pirate Bay fått tio arvtagare som tagit fildelningen till nästa nivå. När man upptäcker att man inte vunnit alls, utan bara skaffat sig en än starkare fiende.

Vägen från en levande fri demokrati till ett repressivt och totalitärt/auktoritärt samhälle är så mycket kortare än man kan tro. Det räcker egentligen med att några få människor tappar koncepterna och börjar fatta tokiga beslut, medan majoriteten av befolkningen ännu inte förstått vad som håller på att hända.

52 svar på “En tingsrätt som inte ser längre än näsan räcker”

  1. Embryo, jag håller fullständigt med dig om att böcker och annan kultur där upphovsmannen inte är känd eller går att få tag på bör behandlas som public domain.

    Google Books motarbetas vad jag vet av till exempel Bonniers, just därför att de försöker sig på att gå halva vägen.

    Verkligheten är inte fullt så vacker och enkel som du försöker få det till. Det kanske var så i en idealiserad pre-digital värld, men nu skjuter man först och frågar sen. Det är precis det som gör att många är rädda, och att det finns en allvarlig risk att kulturen begränsar sig själv i ivern att skydda sig mot en fara som i slutänden mycket väl kan vara ungefär lika otäck som ”the spanish inquisition” i Monty Python.

  2. Google Books förvirrar, rör upp. Går före. Det är bra.

    Men deras jobb skulle utföras också av nationalbiblioteken. Det vore enkelt att använda statliga medel för att ersätta upphovsmännen för digitaliseringen; tror att det skulle vara kostnadseffektivt och främja kulturarbetarna.

    Det är ju inte precis toppen om all litteratur samlas i ett digitalt arkiv som ägs av ett enskilt privat företag.

    Minns också att Google stämdes av amerikanska författarförbundet. Och de förhandlade, även med förlagen, under ett par års tid innan de kom överens. Det som först blev ett övegrepp på upphovsrätten, blev sedan en överenskommelse med upphovsrätten som grund. Ergo: det funkar!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.