Det offentliga är inte hela svaret på alla frågor

Det offentliga, som i samhällets myndigheter och institutioner, är inte det givna svaret oavsett fråga. Att inse det är en av de viktiga skiljelinjerna mellan den kollektivistiskt och den individualistiskt orienterade individen.

Vi här på sagor från livbåten är överlag individualister, men inte så strikt som många nyliberaler. Det finns nyanser som inte är så lätta att föra fram utan att bli missuppfattad. Det är något som slår mig när jag läser Farmor Gun:

> Dessförinnan hade Sagor i Livbåten skrivit ett par inlägg, här och här, som verkligen gjorde mig mycket bättre till mods, efter att tidigare ha blivit både arg och ledsen medan jag läste kommentarerna till Expressens artiklar. Här förtydligar skribenterna sin syn på samhällets insatser i förhållande till de insatser som släkt, vänner, kyrkan eller andra organisationer kan bidra med. Här går våra åsikter isär. I den bästa av världar sätter jag min tilltro till yrkeskunniga handläggare, som i kraft av sin kompetens kan bjuda populistiska politiker motstånd, medan Sagor i livbåten sätter sin tilltro till välgörenhet – enskilt eller i organisationer. Redan när jag formulerat detta inser jag att insiktsfulla offentliganställda, som klarar att stå upp mot den vind, som för närvarande blåser, torde vara en försvinnande minoritet. I USA är välgörenhet Big Business och sedan alliansen och oppositionen gjort upp om att den skattefinansierade verksamheten ska skötas antingen av företag eller kooperativ och föreningsliv, är vi på god väg åt det hållet även här.

Farmor Gun uppfattar mycket av det vi skriver korrekt, men misstolkar kanske ändå en aning — det är svårt att avgöra. Vi menade inte att de offentliga trygghetssystemen inte har en uppgift att fylla, utan bara att de inte kan lösa alla problem.

##Olika delar av ett och samma svar

Grunden för all välfärd är solidaritet. Ett begrepp som jag upplever kapats av vänsterrörelsen så till den milda grad att jag som liberal knappt kan ta det i min mun utan att vissa andra liberaler drar efter andan. Men min syn som liberal är att det är farligt att lägga ut solidaritet på entreprenad, vilket är precis det vi gjort när vi förutsätter att det offentliga ordnar allt sådant.

Vårt ansvar för våra medmänniskors väl – hela vårt empatibegrepp – blir ett ”någon annan” fenomen när vår inblandning begränsas till att betala delar av notan över skattsedeln. Eftersom ”någon annan” även tydligen betalar notan, så försvinner också upplevelsen av personligt ansvar åt båda hållen.

Vår tendens att överhända allt ansvar för det gemensamma till det offentligas institutioner, skapar institutioner med en oerhörd makt över vår vardag och vårt väl eller ve. Det gör oss maktlösa inför det samhälle vi lever i. Vi blir klienter istället för den bas från vilken all makt utgår. Vi riskerar att urholka precis just den rättfärdiga demokrati som hela vårt samhällsbygge utgår ifrån.

Men det är inte så enkelt som att de offentliga institutionerna skall ersättas av privata. Det handlar om ett system i balans, där inte balansen får rubbas helt åt ena eller andra hållet. Det offentliga och det privata är delar av ett och samma svar på frågan om den allmänna välfärden.

##Yin och Yang

I det ideala samhället garanteras den grundläggande tryggheten. Den som gör att du slipper ligga i en portuppgång och näst intill svälta eller frysa ihjäl på grund av att din plånbok är tom. Det är på sätt och vis en utopi eftersom det inte går att bygga ett system som inte läcker på ett eller annat sätt. Däremot är det en bra ribba att försöka nå upp till.

I det ideala samhället, som jag ser det, tar det offentligas ansvar för individens ekonomi slut vid den grundläggande tryggheten. Ovanpå det finns privata initiativ och försäkringssystem.

De privata initiativen kan inte förväntas ta hela ansvaret för tryggheten, det blir för okontrollerbart och arbiträrt. Däremot kan de göra skillnaden mellan att leva och bara överleva.

Försäkringssystemen kan vara offentliga och/eller privata. Försäkringskassan springer till exempel ur en mellanform, en kooperativ lösning — och en stor del av f-kassans problem springer i sin tur ur att staten har tagit över hanteringen. Det har blivit en koloss, ett maktcentrum, ett monster som kan hjälpa eller stjälpa vem som helst som har oturen att bli sjuk, eller leva på pension.

När saker befinner sig i balans, när de olika pusselbitarna passar i varandra, när flexibiliteten från en grundtrygghet och från olika system med olika idéer träffar helt rätt — då skall ingen behöva bli rättslös, förlora sin värdighet, eller misshandlas av ett monster till system.

Dit vill jag komma. Inte till ett helt offentligt eller ett helt privatiserat system, utan till en balanspunkt där individerna i samhällsbygget fortfarande inser sitt eget ansvar för medmänniskornas välmåga och sin egen del i solidariteten. Där hittar vi en samklang och en dynamik som är mer mänsklig, personlig och förhoppningsvis mer rättvis.

##Inte dom, utan jag

Skall vi någonsin komma rätt, så krävs det att vi slutar direkt fråga: ”Vad tänker politikerna göra åt saken?” Den relevanta frågan är nämligen: ”Vad tänker jag göra åt saken i min egen vardag?”

Gräv där du står helt enkelt! Oavsett om du skriver om det, hjälper grannen eller polaren, lägger pengar i bössor på stan, betalar till en välgörenhetsorganisation, engagerar dig i välgörenhet, tar de som far illa i försvar, lämnar dina gamla kläder till myrorna, emmaus eller till någon behövande, ger en uteliggare en tjuga, eller bara ser till att köpa faktum eller situation stockholm oavsett om du egentligen behöver den eller inte.

Skall vi någonsin komma ifrån monstruösa systembyggen, så måste vi också inse att det är skillnad mellan att samhället tar ansvar för att vi inte svälter ihjäl och att samhället tar ansvar för att vi har en bra levnadsstandard.

Det är detta som är mest frustrerande med Expressens artikelserie om fattiga barn. Det är tilltron till de monstruösa systemen; det är det ständiga ropet på politiska handlingar; det är oförståelsen för skillnaden mellan grundtrygghet och garanterad minimirikedom som irriterar.

Å andra sidan är det inte bara Gröning som lider av det problemet, i motsatta änden finns politiker som inte förstår att samhällskontraktet **kräver** att de som faktiskt behöver hjälp också skall få det. I annat fall kan vi lika gärna avskaffa trygghetssystemen helt och hållet, eftersom de då inte fyller sin uppgift. Det skulle kräva en total systemomläggning, eftersom vi knappast längre kan motivera ett högskattesamhälle utan trygghetssystem.

Många av de som kommenterat är för övrigt inte födda med silversked i munnen. Vi har sagt att vi inte vill mäta elände, för att inte hamna i en levande sketch à la Monty Python — men så mycket kan jag i alla fall säga, att hade jag valt att jag måste ha en viss sorts jeans så hade jag också fått nöja mig med ett enda par.

34 svar på ”Det offentliga är inte hela svaret på alla frågor”

  1. Vill bara rätta dig på en punkt.
    Och detta fick jag direkt från Sven-Erik Liedman. Jag frågade honom om hur begreppet solidaritet har växt fram.
    Enligt Profrssor Liedman så ”uppfanns” begreppet i den tidiga arbetarrörelsen (senare delen av 1800-talet) för att beskriva arbetarnas kollektiva plikt gent emot sig själva och de som hade sämre.
    När katolska kyrka blev medveten om ordet och dess valör (runt förra sekelskiftet) så omdefinierade man det till att enbart gälla den kristna (=katolska) människokärleken.
    Det var alltså konservativa krafter som kidnappade begreppet och därifrån har det sedan vandrat till mer liberal kretsar.

    Numer är det även ett centralt begrepp inom Miljöpartiet.

  2. Som jag ser det är begreppet solidaritet även centralt inom social-liberalismen. Dvs liberalism med socialt ansvarstagande.

    Men vi har samtidigt sett hur socialliberalism misstänkliggörs som något slags halvsocialism. Vilket är helt fel.

  3. @Clas: Intressant, och du har säkert rätt. Begreppet växte säkert fram på det sättet, däremot tror jag konceptet är bra mycket äldre.

    Det var knappast först på 1800-talet som människor såg ett ansvar att ta hand om varandra…

  4. Hej Marcus,

    Du beskriver på ett bättre sätt än jag sett hos någon annan liberal den ena sidan i det grundläggande dilemma vi måste ta ställning till när orienterar mellan kollektivistism och individualistism.

    Den andra sidan är dock att det för den som misslyckats med att ta sitt ansvar för sitt eget liv finns en skillnad mellan att veta att hjälpen till det du kallar liv (dvs inte bara överlevnad) i vart fall till en viss utsträckning är en rättighet, inte en ynnest. Att man har RÄTT att få hjälp i egenskap av medborgare eller invånare i sitt samhälle. Visst, för många är det mindre förnedrande att ta hjälp av en släkting eller vän än av samhället. Men för andra är det den yttersta förnedringen att behöva vända sig till en illa tåld anförvant för att be om hjälp. I samhällen där människor för sin trygghet är mycket beroende av släkt och vänner växer klientism och nepotism fram. Genom att institutionalisera hjälpandet och göra det till en medborgerlig rättighet att i en viss utsträckning få hjälp blir helt enkelt enskilda människor friare. Någon har sagt att svenskarnas seglivade villighet att betala världens högsta skatter beror på att många av dem tycker det är ett pris värt att betala för att inte som vuxen och gammal behöva vara villkorslöst beroende av sina familjemedlemmar.

    Jag menar inte att jag har rätt och du har fel. Utan att det grundläggande dilemmat ligger just i frågan vilket som är värst: att människor blir beroende av en anonym stat och kan luras tro att de inte har något individellt ansvar för sig själva och varandra. Eller att enskilda människor blir så beroende av andra enskilda människor att detta beroende blir den grundläggande, dominerande aspekten i deras relation.

    Nu kan man mot mitt resonemang invända att jag jämför hur icke-kollektivism fungerar i praktiken med hur kollektivism idealt borde fungera. Men du gör faktiskt spegelbilden av samma misstag när du kontrasterar hur dagens försäkringskassa fungerar med hur det individualistiska alternativet idealt skulle se ut.

    Liksom du inser jag att ett modernt samhälle inte kan klara sig utan vare sig människornas fundamentala ansvar för sina egna liv, deras vilja att frivilligt hjälpa varandra eller en grundläggande statlig trygghet. Däremot tycks det mig att vi har olika uppfattning om var balanspunkten ska ligga. Jag betraktar mig fortfarande mer som socialist än som liberal.

  5. De offentliga trygghetssystemen är ju statens ansvar. Att det inte alltid fungerar innebär ju att staten inte sköter sitt jobb. Om svenska folket har något vett så avskedar de sålunda den nuvarande staten vid nästa val. Privatiseringen känns mest som ett försök att systematiskt avsäga sig ansvaret för något som faktiskt är skattefinansierat…

    Det finns ett villkor som jag vill uppfylls om jag ska vara för någon privatisering över huvud taget, och det är att vi i så fall ska kunna avskeda privata aktörer på samma sätt som vi kan avskeda regeringen var fjärde år.

  6. @David: När det gäller privata aktörer röstar vi med plånboken, det vill säga: de överlever som kan erbjuda en tjänst vi är villiga att använda. Naturligtvis förutsätter det att vi har mer än ett alternativ, i annat fall är inte de privata aktörerna ett dugg bättre än de offentliga.

    Du sätter även fingret på en viktig punkt. Hur vi fortfarande har världens näst högsta skatter (danskarna betalar mer), men inte längre får lika tydlig valuta för pengarna.

    @Henrik: Du har en viktig poäng i att man skön- och svartmålar utifrån sin egen förförståelse. Det är också en poäng att samhällets system gör individen friare gentemot vänner och familj, men där har jag mer än en invändning…

    På lång sikt får samhällets roll som försörjare lätt konsekvensen att äldre släktingar glöms bort, eftersom det offentliga övertagit ansvaret för såväl ekonomi som omvårdnad. En sådan utveckling ser vi i hela västvärlden, men kanske allra mest här hos oss själva. Den kultur som säger att man tar hand om sina gamla, sina nära och kära håller på att urlakas. På vilket sätt det skulle vara bra har jag svårt att se.

    Det opersonliga i relationen mellan individen och trygghetssystemen urholkar det personliga ansvaret. För att låna ett ord från Marx 😉 så skapas en alienation mellan de som får pengarna, de som handlägger utbetalningarna och de som faktiskt betalar notan för kalaset. Vägen från skattebetalarens plånbok till plånboken på den utblottade grannen går över så många led att förmögenhetsöverföringen inte längre är transparent. Dessutom betalas inte bara för överföringen, utan även för den byråkrati som kringgärdar den — vilket innebär att någon sitter och får betalt för att vi institutionaliserat medmänsklighet.

    Den stora skattenotan gör att vi har väldigt lite kontroll över de egna pengarna. Det gör i sin tur att vi inte har utrymme att välja vad vi vill hjälpa till med — annat än på marginalen.

    Vi överlåter åt byråkrater att göra bedömningarna åt oss. Det kan vara både positivt och negativt: Å ena sidan minskar det behovet att popularisera ett visst stödbehov, vilket kanske är bra för de behov som är viktiga men inte så populära. Å andra sidan minskar det ur samma synvinkel behovet av att visa varför ett stödbehov faktiskt är viktigt på ett sätt som vanliga människor förstår och kan värdera. I slutänden gör det hela systemet ogenomskinligt, så att den vanliga lilla människan betalar utan att helt ha klart för sig vad man betalar för — eller ens riktigt hur mycket man betalar.

    Men för att gå tillbaka till grunddilemmat: Jag tror samhällets ansvarstagande för den absoluta grundtryggheten är nödvändig för att inte göra människor rättslösa i relation till sin närmaste omgivning. Jag tror å andra sidan att det personliga ansvarstagandet är nödvändigt för att inte göra hela samhället opersonligt och dess medborgare ansvarslösa inför sina nära och kära — oavsett om det gäller andras pengar eller andras behov.

  7. Varför så många ord.
    Varför inte bara säga att det som vanligt inte är frågan om antingen eller.
    Det är som vanligt frågan om både och.

  8. Vi har skapat ett konkurrenssamhälle, ett samhälle där den svagare parten slås ut. Vi lever inte i en värld – här i västvärlden (och snart överallt) – där egentlig solidaritet råder.

    Solidaritet handlar inte om att ge en tjuga till en uteliggare, utan att systemet i sig ska skapa och skapar en rättvis grund. Lika för alla, oavsett börd, oavsett bakgrund, oavsett ras, kön, vadsom. Solidaritet innebär inte att man ökar sina gester av välgörenhet.

    I ett genuint solidariskt samhälle finns ingen skillnad mellan uteliggare och andra.

    Men: den plasten är ännu Utopia. Resurser finns det dock, om än fortfarande alltför orättvist fördelade. Tillvaron handlar mest om tur; tur att vara född som vit och välnärd i västerlandet, särskilt i ett land sällan drabbat av krig eller katastrofer. Det är i ett sånt här land man skulle kunna bygga egentlig solidaritet, grundad på vänlighet och jämlikhet.

    Faktum är att vi var på väg; Palmes tid och tankar var inte så dumma. Nedmonteringen av skattesamhället och vägen vi nu är ute och halkar på – mot ett välgörenhetssamhälle med ökade sociala klyftor – det skapar inte en solidarisk värld utan en värld av kamp och osämja. För: vem vill vara där nere? Vem vill bli uteliggaren?

    Gott ändå att se ordet återvända. Solidaritet. Solidaritet är ett av de bästa orden i vår vokabulär. Att sätta gemenskapen främst, människan som individ i en grupp. Att vi behöver varandra.

  9. Bara en kommentar till att skänka pengar till behövande.
    Det finns en stor risk till att många mer eller mindre får det som arbete att tigga, tyvärr finns det en risk att unga och unga även dras in i detta och därmed inte skaffar sig en utbildning till att göra något som är mer produktivt för samhället.

    Det finns även uppenbara fördelar med institutionaliserad välgörenhet, man kan med gott samvete flytta till andra städer för mer kvalificerade arbetsuppgifter istället för att bo kvar för att ta hand om föräldrar etc.

    Det bästa exemplet på hur fel det kan bli finns i det amerikanska sjuksystemet där många inte vågar eller kan byta arbetsgivare p.g.a. att dom då förlorar sin sjukförsäkring vilket i enskilda fall bokstavligen är en dödsdom.

  10. Solidaritet handlar inte om att ge en tjuga till en uteliggare, utan att systemet i sig ska skapa och skapar en rättvis grund. Lika för alla, oavsett börd, oavsett bakgrund, oavsett ras, kön, vadsom. Solidaritet innebär inte att man ökar sina gester av välgörenhet.

    Solidaritet för mig innebär att jag avstår något frivilligt för att någon annan som haft mindre tur skall få det bättre. För mig innebär det inte att vi alla skall ha det fullständigt lika, oavsett livsval och annat.

    Jag tror tvärtom att alla försök att skapa ”lika utfall” bara leder till att vi i alla slutänden blir ”lika fattiga”.

    Rawls idé om att det ideala samhället skulle vara det där alla kom överens om hur det skulle fungera utan att själva veta vilken roll de kommer att ha är intressant. I praktiken kanske det är omöjligt att ställa sig så neutral, men att försöka sluta resonera endast utifrån de kort man för tillfället har på handen skulle åtminstone vara en väg framåt.

    Bara en kommentar till att skänka pengar till behövande. Det finns en stor risk till att många mer eller mindre får det som arbete att tigga, tyvärr finns det en risk att unga och unga även dras in i detta och därmed inte skaffar sig en utbildning till att göra något som är mer produktivt för samhället.

    En stor risk? Det har väl varit ett faktum så länge civilisationen existerat? Det finns gott om människor som har det som yrke idag, även om de knappast har ett skrå eller ett fackförbund. Däremot tror jag inte det står speciellt högt upp på någons lista över ”vad jag skall bli när jag blir stor”, så jag tror inte man skall överdriva den faran.

  11. Jovisst. Man kan sätta sig på en hög häst och tro att man kan välja att man vara frikostig, eller inte.

    Problemet blir att man då aldrig är empatisk, att man inte ser det ifrån den andres perspektiv, den som har ramlat av hästen, eller vars häst är död, eller den som saknar förmågan att rida.

    De som är under dig – uteliggaren – har nämligen inget val, gentemot dig (uteliggaren kan förvisso välja att vara uteliggare; det är den vanligaste högertanken: man kan bara man vill, de har ju valt det själva, varför ska jag bry mig, varför ska jag betala skatt för andras ungar).

    Uteliggaren kan inte välja att vara frikostig eller ej. Och ett samhälle som är uppbyggt enligt sådana principer – inbyggda orättvisor som beror på att folk – faktiskt – inte bryr sig om varandra blir ett samhälle där människor slås ut och där orättvisorna framkallar: sociala problem, kriminalitet osv osv. Vilket leder till ökade kostnader för vård och omsorg och fängelser och ökade krav på ordning, fler poliser osv osv. Ganska likt det samhälle vi lever i nu, med andra ord. Eller för att inte tala om USA, som har flest individer i fängelse i världen, sett till invånarantal.

    Ett genuint solidariskt tänkande kräver att man går på marken med de andra, inte tror sig vara förmer, i sin förmenta frihet.

  12. Vem sitter på höga hästar?

    Du förutsätter på något sätt att jag alltid haft boendetrygghet, mat på bordet, ekonomisk trygghet och allt annat som tillhör den så kallade ”borgerligheten”. Du förutsätter för övrigt att min situation är så jävla bra just nu. Något du egentligen inte har en aning om.

    Jag har aldrig varit tvungen att tigga av främlingar, det är sant. Men jag vet vad hunger vill säga.

    För att låna ett ord från vänstern, så talar jag om alienation. Den alienation som uppstår när solidariteten institutionaliseras och byråkratiseras så mycket att den som ger och den som tar inte längre ser varandra. I viss mån är det ofrånkomligt, eftersom alla inte har samma förutsättningar att få den hjälp de behöver på frivillig väg. Någon slags garanti, en bottenplåt, en grund att stå på måste nog trots allt finnas för att undvika svält och total misär.

    Det som är problemet är att man inte stoppar där, utan att systemen får eget liv och blir en egen maktfaktor i samhället. När en stor del av befolkningen inte längre klarar sin egen ekonomi utan att samhället går in med pengapåsen på ett eller annat sätt, så får det följder för närheten mellan människor och för demokratin.

    Vem vågar öppna munnen och protestera mot den som försörjer honom eller henne?

    Vem känner sig glad att betala två tredjedelar i skatt och avgifter när man inte vet var pengarna går? När man inte ser resultaten av sin givmildhet? När man närmast får förutsätta att en stor del går till de som travar runt med pengapåsen och ger allmosor?

    Är det verkligen bra att den institutionaliserade givmildheten tar så stor del av en inkomster, att utrymmet för personlig givmildhet nästan försvinner?

    Är det bra att det skapas system som är så stora, komplexa och kostsamma, att de inte längre har råd att uppfylla de löften som givits? Jag kan inte annat än konstatera att de följer jag ser, eller tycker mig se, är att systemen blir arbiträra, inkonsekventa och allmänt omänskliga.

    Målet som jag ser det är att den absoluta majoriteten av människor i vårt land kan leva på sina egna pengar. Att så få som möjligt är beroende av bidrag och samhällets välvilja. Att så många som möjligt känner ett ansvar för sina medmänniskor.

    Om det är höga hästar, så tänker i alla fall jag sitta kvar i sadeln.

  13. Man måste skilja på sak och person. Jag skriver ”man”; jag skriver inte ”du”. Jag har givetvis ingen aning om hur din sociala situation ser ut eller har sett ut.

    Vi diskuterar politiska system, och syn på hur man ska fördela sina och världens alla rikedomar (eller snarare: hur man ska se till att inte hälften av jordens befolkning lever (?) på 1 dollar – eller mindre – om dagen). Medan hälften av jordens rikedomar ägs av ett par hundra män.

    Det du kallar insutionaliserad givmildhet antar jag är fördelningspolitik; hur man delar på kakan med hjälp av beskattning. Det funkar utmärkt, tycker jag. I slutändan kommer skattekronorna tillbaks till varje medborgare; samhället blir rikare i stort och bekvämligheten och infrastrukturen bättre.

    Vägar. Sjukvård. Bistånd. Skolor. Polisväsende. Bibliotek. Muséer. Parker. Blomsterarrangemang. Kollektivtrafik. Och så vidare. Det är ju kanon att vi har bekostat och byggt upp det tillsammans.

    Min märkliga erfarenhet är att de som klagar på höga skatter ofta klagar på dåliga service, dålig sjukvård och så vidare. Blir det där bättre om den gemensamma insatsen minskar?

  14. För det första har jag svårt att läsa ditt man som annat än riktat till mig. Om inte annat så för att det är mot mig du går i polemik.

    För det andra är inte mängd pengar och kvalitet självklart utbytbara entiteter. Ekonomi påverkar, men god planering och vettig använding av pengarna påverkar minst lika mycket. Vore det inte så, skulle till exempel friskolor och försäkringskassebetalda privata kliniker inte uppstå. Kunderna kan utan vidare kan rösta med fötterna och välja ett offentligt alternativ, och man har i stort sett samma pengar att röra sig med som det offentliga.

    Slutligen är det skillnad på infrastruktur och omfördelningspolitik. Att vi har gemensam infrastruktur anser jag vara mycket bra. Att våra pengar är och vänder i statens skattekista och kommer tillbaka i form av bidrag är däremot inte alltid så lysande.

    Det gör oss i hög grad beroende av statsmakten för vårt dagliga bröd, vilket ger populister och kontrollfreaks hävstänger att bända i för att få oss dit de vill. Det kan tyckas vara en paranoid tanke, men fundera på hur mycket av valfläsket i varje val som handlar om plånboksfrågor i form av subventioner, bidrag och liknande så tycks det kanske inte fullt så fyllt av paranoja.

    Det är inte heller ett nollsummespel, eftersom det läcker i varje led. Det är sant till och med när korruptionen är noll, eftersom varje inbetalning skall kontrolleras, bokföras, fördelas och betalas ut igen. Apparater skapas som bara är till för att hantera och fördela våra pengar — inget mervärde skapas, utan istället minskas insättningens värde. Det finns även inbyggt en fara att våra skattepengar ses som något annat än just våra skattepengar, med tillhörande oförsiktighet eftersom det inte är de egna pengarna som spenderas.

    Men bortsett från detta, så är ett av mina främsta aber att det saknas personligt engagemang. I samma ögonblick skatterna har betalats är det lätt att få för sig att man tagit sitt ansvar. Medmänskligheten flyttas ut på entreprenad till staten och andra institutioner. Medmänniskorna går förbi den stackars saten som står i dörren till hemköp och sträcker ut handen för att skramla ihop några kronor till en macka och en öl.

    Jag har inget emot ekonomisk grundtrygghet, men jag oroas av ett samhälle där givare och behövande isoleras från varandra.

  15. Din sistarad kan jag skriva under på. Vi ska inte isolera oss från varandra. Samhället måste byggas för alla. För de starka och driftiga och för de svaga och oförmögna. Alla människor är inte entrepenörer. Alla är inte självgående. Vi har olika funktioner. Alla kan inte allt; vi är alla beroende av stöd och medförståelse och av varandra.

    Ett riktigt medhumant och starkt solidariskt samhälle är byggt med de allra svagaste och de allra minsta satta i främsta rummet.

  16. Några reflektioner kring inlägget och inläggen.

    En tankefälla förefaller vara att man ställer det verkliga samhället i Sverige vid någon viss historisk punkt (typ Sverige igår) mot ett ”liberalt samhälle”.

    Om man ska vara renhårig så får man ställa modell mot modell eller case mot case. I din argumentation ställer du case mot modell, tycker jag.

    Det där liberala samhället är bara så jämrans bra och fritt… Vi är fria och solidariska, medkännande och generösa men samtidigt har vi rätt till de pengar vi förtjänat genom vårt eget slit och ska inte behöva be om ursäkt för att vi lyckats skrapa ihop en slant.

    I själva verket så finns inte ditt liberala samhälle och har heller aldrig funnits. Det är en blå dunst, som ska förleda oss att tro att saker och ting blir bättre för att skatter sänks eller gemensamt ägda företag säljs ut till enskilda.

    I själva verket har du ett rejält ”burden of proof”-problem att tas med. Varför ska vi tro att privata skolor gör en bättre skola än offentliga? Det verkar som att ”konkurrensen” inte fungerar… Det är hart när omöjligt att som elev/kund veta om de vackra fasader som visas upp i friskolereklamen är potjemkinkulisser eller ej, osv. Jag kan lasta på med miljoner exempel…

    Om solidaritet
    Jag tror t.ex. att folk som lever i välstånd egentligen alltid är villiga att ge pengar eller hjälp till en människa som är sjuk, gammal, lidande, oförmögen att klara sig själv eller motsvarande. Problemet är väl att typ 500 ggr om dagen påminns människor om hur viktigt det är att vara någon genom privatkonsumtion av t.ex. armbandsur. Man kan ju ha olicka klockor beroende på om man har jeans eller byxa…

    Om folk istället bombarderades av påminnelser om att i kvarteret på hörnet sitter Agda 76 men utsliten höftled… eller motsvarande… så skulle nog världen se lite annorlunda ut.

    Om marknadsekonomi
    Marknadsekonomi är en hammare. Man ska inte ha känslor för verktyg, man ska inse hur de fungerar och kan användas. Marknadsekonomi är ett ganska bra system för försäljning av varor och tjänster, men det saknar helt begrepp om saker som inte får en prislapp på sig… Så mänskliga värden och t.ex. miljömässiga ryms inte i modellen… och även om de får en prislapp på sig så är inte en människa en samling kronor, eller rent vatten en viss mängd guld. Metaforen funkar inte. De går inte att mätas i pengar.

    Marknadsekonmi eller s.k. frihet har sina poänger men ställer till med mycket elände också, mycket, mycket elände… och receptet för de problem vi står inför kan inte lösas av marknadsekonomi utan bara av demokratin… Om vi nu ska ställa modell mot modell. =)

    Jag lämnar ordet till Chomsky:

  17. @Jehova: Du gör misstaget att diskutera marknadsekonomi, när jag diskuterar balansgången mellan kollektivistiska och mer individualistiska lösningar. Då blir det en halmgubbe av det hela.

    Visst har jag då och då själv varit slarvig med att hålla isär äpplen och päron, men överlag anser jag precis som du säger att marknadsekonomin är ”en hammare”, ett verktyg. Marknadsekonomi och kapitalism ingår i liberalismen, men de är inte synonymer — vilket många tycks tro.

    Mitt tema för det här inlägget, vilket även är grundtemat för min liberalism, är emancipation och empowerment. Frihet och självständighet, att själv ha makten i sitt liv för att förenkla det hela en aning. Min fasta och orubbliga tro är att det först är när man själv har kontrollen som verklig empati och solidaritet uppstår — det är först då man har ett moraliskt val.

    Så å ena sidan finns problemet hur vi ser till att folk inte ligger och dör i svält och misär på våra bakgator.
    Å andra sidan finns problemet hur vi skapar ett samhälle där inte medkänslan institutionaliserats så till den milda grad att vi inte är mer än myror i stacken, sådana som gör sin uppgift och lämnar till ”överheten” att sköta de stora moraliska frågorna.
    Dessutom finns problemet med resursförskingring, vilket alltid är resultatet om man skapar stora tungrodda system som i sig själva inte skapar ett mervärde.

  18. Jag förstår att du vill väl. Tyvärr blir de välmenande liberalerna lätt tjänare åt syften de knappast gillar.

    Adam Smith som ofta nämns som liberalernas husgud duger när han talar om self-interest och den osynliga handen, men när han pratar om problemen med alienation, lagstiftning mot utnyttjande av människor eller hårda tag mot kartellbildning så brukar han inte vara fullt lika intressant.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Adam_Smith#The_Wealth_of_Nations_.281776.29

    Läs särskilt en bloque-citaten i artikelns senare del.

    Ordet liberalism idag har i grunden helt perverterats och transformerats från en medborgerlig ideologi om individuell frihet, mänskliga rättigheter och principer för hur välstånd skapas, till en massa tomma fraser som ska dölja att vi ska sälja gemensamma resurser (demokratiskt ägda) som skolor, dagis, apotek och sjukhus (helst för en spottstyver) till gigantiska korporationer (privata diktaturer); denna ägandeförskjutning är en förändring som människor inte står att tjäna på… dessa reformer kommer i sin förlängning försätta vanliga människor i en beroendeställning. Vid vägs ände finner vi ett samhälle som är skoningslöst mot dem som har svårigheter att tjäna pengar, t.ex. sjuka, handikappade eller andra temporärt svaga (t.ex. unga arbetssökande med barn).

    Kan du tänka dig ett ofriare och mer repressivt samhälle än det där du inte har råd att köpa medicin till dina barn, eller inte kan arbeta för du inte har råd med dagis?

    Visst är man ”liberal”, men inte fan ska företagen få bli så stora som de blivit.

  19. Det har alltid funnits de som kallar sig liberaler utan att förstå konceptet. Men om det är några som perverterat begreppet så är det de som benämner all borgerlig politik som liberal, eller ännu hellre nyliberal.

    Jag ser att du kommer från ett helt annat håll i politiken än jag, och det kan jag inte annat än respektera. Men om samma skolor, dagis, apotek och sjukhus du pratar om togs över av arbetarkooperativ – gärna för en spottstyver – skulle det fortfarande vara till allmänhetens förfång? Skulle det fortfarande sätta människor i beroendeställning? Tvekar du att svara ja på de frågorna, så undrar jag om det är just företagen som sådana du har något emot? Svarar du däremot tveklöst ja, så är du åtminstone konsekvent.

    Varför i hela helvete skulle jag vilja ha ett ofriare och mer repressivt samhälle överhuvudtaget? Varför skulle jag dessutom vilja ha ett sådant samhälle som dessutom gjorde mig så fattig att jag inte kan ha mina barn på dagis, eller köpa medicin till dem? Har jag på något sätt, någonstans utmålat den sortens samhälle som ett ideal att sträva efter?

    Tvärtom riktar sig min strävan mot ett samhälle där människor har så stor personlig frihet som möjligt. Där de har så stor kontroll över sitt eget liv som möjligt. Jag är beredd att köpa att det kräver en grundtrygghet som får kosta lite skattepengar, men jag anser samtidigt att vi förlorat perspektivet när vi skapat ett samhälle där endast en tredjedel av det jag drar in är pengar jag har kontroll över, och där allt sammantaget de flesta har kontroll över mindre än 45 % av de pengar de tjänat in. Räknar man dessutom med momsen, så är statistiken ännu sämre.

  20. Jag kan lätt köpa arbetarkooperativ. Det borde ha varit formen från början.

    Vad det ska kosta att köpa allmän egendom är ju ett intressant problem. (Kan allmän egendom bli privat?). Man kan tänka sig olika prismodeller… men om kooperativet har i sina stadgar att syftet med dagiset är pedagogisk verksamhet och tillsyn av barn för boende på orten x (eller nåt i den stilen) och ingen utesluts och diskrimineras kan ju kostnaden bli noll om alla dagis så att säga återförs till människorna (”ägarna”)… 😛

    Apropå ”varför i hela helvetet”… Ja, de förefaller från t.ex. din appell om mer filantropi, under rubriken ”Inte dom, utan jag”, som att du är en tillskyndare av just filantropi framför skattefinansierad välfärd (vid sidan av en miniminivå, som du försvarar)… Filantropi kan inte ersätta skatter som jag ser det… det finns inga exempel på länder där det fungerat, så vitt jag känner till.

    Vidare så mystifierar filantropi hur rikedomar skapas. DN kommer inte i min brevlåda utan vare sig chefredaktör eller tidningsbud. We’re all in this together. Du ska inte behöva be om att bli behandlad som en människa…

    De som växer upp i förorten idag är jävligt medvetna om att de inte är ”fina” människor. De är extremt medvetna om vilken typ av jeans de har eller inte har, vilken typ av mp3-spelare de har och inte har, att mamma är arbetslös och deprimerad, att de inte kan åka på semester…

    De ungarna har inte förtjänat sin sits. Deras morsa kanske får ta ansvar för sina handlingar, men att barnen ska tryckas ner i skoskaften och vara hänvisade till en tillvaro som en andra klassens medborgare i stigmatiserade bostadsområden, dit vi skuffat undan de människor som skulle sticka i ögonen, om vi var tvungna att ha dem in på livet i de mer välmående bostadsområdena… det är bara för mycket för mig, sorry, och om dessa människor inte bor i ett ”repressivt samhälle”, så kan vi väl i alla fall enas om att de inte bor i ett ”fritt samhälle” (?).

    Så. Jag är ledsen, men den skithöga skatten är inte bara moraliskt berättigad – den är för låg. I vårt samhälle finns en stor grupp av människor som inget hellre vill än att få bli behandlade som om de vore av samma halt som det rika flertalet. De måste lyftas ordentligt genom att helt barocka rikedomsskillnader justeras… De kan inte ”ta sig i kragen och skaffa ett jobb” – för det finns ju inga.

    Till sist
    Jag vet inte om jag kommer från ett annat håll alls. Det är bara att i min definition av liberalism ingår kritik. Jag är starkt kritisk till all form av maktutövning. Ska det utövas makt ska den granskas och kunna tas ifrån dem som missbrukar den. Detta är i en viss begränsad mening möjligt i vår bristfälliga form av demokrati. Men inför de stora bolagen står människorna i princip maktlösa. Att i en sådan sits privatisera är oförsvarbart… eftersom just människors frihet och inflytande över sin tillvaro då minskar.

  21. Jag tror att det enda verkliga resultatet av ditt resonemang i förlängningen är att vi alla blir lika erbarmligt fattiga.

    Jag anser i grunden att man bör kämpa för lika förutsättningar, inte lika utfall. Fördelar man helt bort resultatet av att ha kämpat och lyckats, så fördelar man också bort en stor del av motivationen att försöka, försaka och kämpa som en gnu för det man vill.

    Där tror jag inte att vi kommer att bli överens, men överraska mig gärna.

  22. Jag vet inte jag kämpar rätt hårt tidvis, men inte har det med pengar att göra. Jag är ganska långt ifrån en sits där pengar spelar någon större roll. Men, men.

    Jag är däremot inte så självgod att jag inte fattar att min ställning beror på en ganska stor portion godtycke. Det startar med det genetiska lotteriet, uppväxtförhållanden och det faktum att jag hamnade i den rika världen, som för övrigt blivit rik genom hänsynslöst utnyttjande av kolonier, eller svarta slavarbetare eller miljön, eller naturresurserna…

    Alla förmögenheter vilar förstås inte på ett brott, men en stor del av kapitalansamlingarna är nog tyvärr orättfärdiga. Jag tror framtida generationer kommer att vara rätt kritiska till vår tid, över att vi självsvåldligt förbrukat stora delar av ändliga energiresurser under ett par generationer, exempelvis.

    Jag tror dock inte som du att det är ”sent på jorden” och att ett rättvist samhälle står i motsats till ett rikt. Tvärtom. Självfallet ska folk kunna bli rika och rikare än andra rent materiellt, Jag menar dock att vi måste vidkännas att t.ex. kolonialismen eller miljöförstöringen hänt och att de genererar ett moraliskt och pengamässigt ansvar mot dem som blev blåsta.

    Inte förrän de stölder och brott som begåtts justerats kan vi tala om ”lika förutsättningar”. Men väl där är det bara att tuta och köra.

    Liberalismen är till människor. När den blir den är till för företagen blir det korporativism, som i stort sett står i motsats till människan, som jag ser det.

  23. Nå OK, det finns förmögenheter som är orätt skapade. Det finns också många offer för skrupelfria förmögenhetsansamlingar. Man skulle till och med kunna propagera för att allt detta måste ställas till rätta.

    Ge tillbaka indianerna deras land, såväl de nord- som sydamerikanska.
    Återför de enorma rikedomar som plundrats ur Sydostasien, Afrika, och andra kolonier genom historien.
    Dela ut adelns och kyrkans rikedomar till ättlingarna till alla de som slavade ihop dem.
    Ge tillbaka den konfederativa söderns ranchers rikedomar till ättlingarna till de slavar som arbetade på bomulls och tobaksfälten.

    Allt detta och mer därtill skulle man kunna propagera för, enskilt eller som helhet, och se som något gott.

    Men.

    Var går gränserna? Vem skall ge och vem skall få? Vem har egentligen den moraliska oantastligheten att sätta sig till doms?

    Det finns inte en möjlighet att genomföra en sådan ”reform” utan att begå våld på grundläggande mänskliga rättigheter. I många fall kommer barnbarn och barnbarnsbarnsbarn straffas för sina anfäders ”brott”. Gränsdragningarna kommer bli så svåra och ofta arbiträra att ord som rättssäkerhet, frihet och äganderätt förlorar hela sin innebörd.

    I praktiken finns bara en möjlighet, och det är att utgå från den situation som är och se till att utifrån den skapa så bra förhållanden som möjligt. Se till att det beror mer på den egna viljan och satsningarna än på farfarsfarfarsfarfarsfarfarsfars eventuella feodala röverier om man lyckas i livet eller inte.

    Du säger att liberalernas försvar av företagandet leder till korporativism, underförstått att jag inte kan vara liberal utan att bli inknuffad i den buren. Vad du fortfarande inte förklarat när du istället ägnar dig åt halmgubbar är hur ett kringskärande av dessa storföretags rättigheter ska kunna ske utan att vi samtidigt begår våld på grundläggande individuella medborgerliga rättigheter.

    Det är lätt att slänga sig med kollektiv skuld, korporativism och andra liknande skällsord. När dagen är slut handlar det dock till syvende og sidst om individens rätt att sitta vid tyglarna till sitt eget liv.

  24. Halmdockor? Kalla det vad du vill. I sak har jag rätt. Liberalismen förespråkar individens rättigheter. Individens frihet inskränks först och främst av olika former av institutionaliserad maktutövning. Dessa är i princip av två slag, antingen är det ”stater” eller så är det ”företag”. Många så kallade liberaler idag riktar en sträng kritik mot staten. (Detta är för övrigt jävligt bra gjort av dem). Men de fullständigt förbiser, slätar över och rentav glorifierar företagen. (Detta är för övrigt jävligt dåligt gjort av dem.)

    Företag förtjänar också kritik, i flera fall en svidande kritik.

    Du vill att jag ska förklara ”hur ett kringskärande av dessa storföretags rättigheter ska kunna ske utan att vi samtidigt begår våld på grundläggande individuella medborgerliga rättigheter”. Det gör jag gärna.

    Alltså. Enkelt ägande av prylar, eller bytesmedel är ju inget problem i sig. Det kan till och med finnas relativt stora skillnader i enkelt ägande utan att det genererar andra sidoeffekter än avund och motsvarande.

    Det vi dock pratar om här är ju något helt annat än enkelt ägande. När vi pratar om de moderna storföretagen så pratar vi om institutionellt ägande, massiva korporationer som kan köpa inte bara politiskt inflytande utan snart sagt vad som helst. Dessa storföretags agerande leder bl. a. till utplundring av både mänskliga och miljömässiga resurser på en massiv skala.

    Om dessa företag skulle underkasta sig bara de mest elementära etiska principer för mänskligt agerande så skulle inte tungmetaller och gifter dumpas i dricksvatten, barn få arbeta på svältlöner – för att nämna bara ett par saker.

    Jag menar listan över övergrepp är ju lång så in i bomben.

    Jag säger inte att vi ska ta ifrån människor deras ägodelar eller deras bytesmedel för att jävlas med dem. Jag bara säger detta: om en organisation har makt och inflytande så bör den vara underkastade folket (demokratin). Detta ska gälla lika för stater, som företag, som kyrkor som whatever.

    Om institutioner missköter sig borde det få konsekvenser. Om vi överhuvudtaget behöver stora företag eller stora statliga överbyggnader så ska de vara under strikt kontroll av människorna själva.

  25. Jag förstår precis vad du vill åt, men jag undrar om du riktigt förstår skillnaden mellan en stat och ett företag?

    En stat har rätt att stifta lagar, straffa överträdelser, ta ut skatt och till och med expropriera egendom under vissa förutsättningar. Det är å ena sidan statens privilegium, och å andra sidan skälet till att det är så farligt när statens storlek och makt blåses upp utanför och över alla breddar och kontroll.

    Ett företag skall inte ha rätt att stifta lagar, utdöma eller exekvera straff, ta ut skatt eller expropriera egendom, varken direkt eller indirekt. Det är ett av skälen till att de sentida tendenserna till en helt urspårad IT-lagstiftning är så farlig: att vi ger företag rättslig makt – direkt som i Warners förhållande till YouTube eller indirekt genom sådana som APB, IFPI och civilrättsliga processer som närmast kan liknas vid en boxningsmatch mellan Tyson och en normal fjortis.

    Korporativismen stävjas bäst genom lagar och överenskommelser, både lokala och internationellt. Man skapar spelregler för vad som är OK och inte, och ser till att det kostar såpass mycket att skita i dessa regler att det inte är ekonomiskt försvarbart.

    Om till exempel kostnaden för att städa upp efter en självförvållad miljökatastrof svider så illa att det hotar hela företaget, så kan man räkna med att företaget gör allt för att undvika liknande situationer. Titta på reaktionerna kring tyska kärnkraftverk och Vattenfall, där en del av kritiken är just att vattenfall gått med på att ta fullt ansvar för eventuella förseelser. Lustigt nog ses det som något negativt, när det kanske snarare är precis den väg vi måste gå för att få kontroll på korporationernas ansvarstagande.

    Om vi som exempel på korporationer tar ett företag som HP, som finns representerade över hela världen, säljer fler datorer än någon annan, och därmed i allra högsta grad påverkar våra liv och vår vardag, så undrar jag dels hur du menar att ett sådant företag skall ställas under demokratisk kontroll.

    Vilken stat eller vilket organ skulle ha kontroll över HP? Vilka fördelar skulle en sådan ”demokratisk kontroll” ha menar du? Hur undviker du byråkratiska rävsaxar där HP snabbt förvandlas till företaget som tillverkar datormotsvarigheter till trabanter? Hur rättfärdigar du ett övertagande, vilket i sak är en expropriation av ett företag som verkar på en internationell arena? Hur försvarar du det inför HPs nuvarande aktieägare, och hur ersätter du dem?

    Det jag vill komma fram till om det inte är övertydligt redan, är att du gör våld på precis de grundläggande principer om ägande och frihet som ligger till grund för det nuvarande samhället. Vill du få kontroll över korporativismen är vägen framåt att sätta upp tydliga regler, med tänder som biter överträdare, inte att försöka ta över kontrollen. Den stora nutida svagheten är att man låter korporationerna komma undan med överträdelser till höger och vänster. Vem har, bara för att ta ett enda exempel, satt SONY i stocken för deras rootkit som de fjantade sig med för några år sedan?

  26. Hmm. Här kommer vi till den springande punkten. I din analys är företagen underkastade stater. Det var de en gång. På den tiden då man var tvungen att gå till kungen för att få ett ”royal charter” för att överhuvudtaget kunna bilda ett företag.

    Nu är ju relationen närmast inverterad. Företag styr stater, snarare än det omvända.

    Du verkar ha uppfattningen att vi bor i en demokrati. Dvs i ett samhälle där samhället har sista ordet i frågor om rätt och fel. Detta kan man ju lätt tro när man hör retoriken och rapporteringen på TV. 😀

    I själva verket är regeringar nästan fullständigt i händerna på ”marknaden”. Skulle man i tredje världen genomföra sociala reformer så skulle man straffas av marknaden. Om man inte öppnar upp sina gränser för hårt subventionerade jordbruksprodukter från USA och EU betraktas man som en närmast fientligt inriktad protektionist. Och behandlas därefter.

    Detta är väl det som kallas globalisering (?), dvs. att kapitalrörelserna globalt sett ökat astronomiskt de senaste 20 åren. De stora kapitalinstitutionerna kan numer knäcka en stat som inte handlar i enlighet med de diktat som marknadens parlament anser vara rätt.

    Denna tingens ordning ligger inte i folkflertalets intresse. Denna ordning passar det fåtal människor som betyder något, dvs. de priviligierade grupperna i den första världen.

    HP. Jag är inte så insatt i just dem, men man kan väl anta att de precis som andra företag som bygger datorer, bygger dem med delar från diverse kontinenter, och som efter sin livslängds slut hamnar i syrabad i Kina, där fattiga arbetare får se sin egen och sina barns hälsa förstörd av de tungmetaller som frigörs i luften och i dricksvattnet när delarna ”återvinns”.

    Det är inte undra på att IT-bolagen tjänar pengar… de betalar ju inte för de mänskliga och miljömässiga resurser som de förbrukar.

    Globala företag kan inte dras inför rätta på det sätt som man kan göra med en liten pizzeria som bryter mot arbetsmiljölagen. För att de ska hamna inför lagen krävs att missförhållanden slås upp stort i medierna så att det utlöser folkligt missnöje bland ”de människor som räknas”; eller så krävs att företagets handel och vandel skadar andra, viktigare ekonomiska intressen i den första världen som i sin tur leder till processer.

    De globala företagens härjningar var ju värre för 40-50 (eller hundra) år sedan då företagen fick härja i stort sett hur de ville. Men nu efter diverse politiska rörelser och brett folkligt motstånd under 60- och 70-talen får de i vissa fall rätta sig efter åtminstone några regleringar.

    Jag tror helt enkelt att man får reformera demokratin och stifta lagar som påminner om de antitrustlagar som USA stiftade under 70-talet (efter folkligt tryck). Men de måste vara skarpare och mer effektiva så att de tvingar de stora korporationerna att dela sig till mindre och mer hanterliga institutioner, som vi kan ha koll på, så att vi kan säkerställa att deras profithunger inte slår mot mänskliga rättigheter och ekologiska hänsyn, exempelvis.

  27. Nej det var just för att de inte är under en enda stats kontroll som jag skrev lokalt och internationellt.

    Antitrustlagar är utmärkt, men skall du splitta upp företag i mindre enheter, så måste du visa att de faktiskt utgör en ”trust”. Det har varit snack om Microsoft i precis de sammanhangen, men än så länge har de lyckats undvika frågan genom att genomföra de förändringar som krävts av dem — även om de gör minsta möjliga och släpar benen efter sig så mycket som möjligt.

    Vad gäller syrabaden i Kina, så vågar jag rakt upp och ned påstå att det knappast skulle vara ett dyft annorlunda om HP befann sig under det du kallar ”demokratisk” kontroll. De företag som varit under just sådan ”demokratisk” kontroll har inte så värst mycket bättre track-record överlag än privata företag. Stater som utövat just sådan ”demokratisk” kontroll har inte värst bra track-record överhuvudtaget, vare sig ifråga om miljöhänsyn, eller ifråga om hur man hanterar sina medborgares hälsa, väl och ve…

    Rent krasst är EUs och USAs subventionerade jordbruksprodukter närmast en illustration över att demokratiska stater och deras ”överbyggnad” inte precis är änglar i sammanhanget.

  28. Du ser. Min första post kom tillbaka. Det är fruktansvärt lätt att blanda ihop case och modell. Vi rör oss ideligen i gränslanden mellan dagens situation, hypotetiska situationer och önskvärda situationer, osv.

    När jag säger demokratiskt inflytande över företagen menar jag inte Sovjetunionen, utan kanske något som påminner om Sverige (minus de statskapitalistiska inslagen med en ohelig allians mellan stat och storföretag och lite annat smått och gott). Jag tänker på positiva saker som Sverige har. Dit hör förenings- och församlingsfrihet (dvs. rätten att bilda t.ex. en fackförening) och mycket annat, men också saker som arbetsmiljölagen, MBL och jämställdhetslagen. Om dessa fanns i andra länder så vore mycket vunnet för mänskligheten.

    Du menar alltså att om arbetarna vid syrabaden hade demokratiskt inflytande över sin arbetsgivare så skulle de välja att stå vid syrabaden? Inte omöjligt, med tanke på den typ av utpressning de och vi alla ofta befinner oss i. Om vi inte accepterar den rådande ordningen, de usla lönerna och jämmerliga arbetsförhållandena så kommer ju jobben att flytta… o.dyl. … så ser det ut idag.

    Men precis som Adam Smith och grabbarna så menar jag att en demokrati är ett samhällsskick där medborgaren har någon form av meningsfullt inflytande över sin livsvärld och där hon kan ta del av information i fria och öppna medier (fria från doktrin och propaganda, oavsett om den skapats av stater eller företag). Jag pratar alltså om demokrati och inte ”demokrati”. 😉

    I det här läget ställer man inte upp på syrabaden.

  29. Ibland funkar dock det allmänna ägandet: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3867391.svd

    Jag tycker förstås att det allmänna ägandet skulle komma närmare människorna. Apoteksbolaget är lite väl stort. Men att sälja ut en allmän resurs till storföretag för en spottstyver är inte rätt. I synnerhet när alla är nöjda.

    If it isn’t broken, don’t fix it.

  30. But it is broken… 😉

    Ett par bekanta hade hälsokost/naturmedicinbutik. och fick se en av sina storsäljare, glucosamin, shanghajas av apoteket. Det medicinklassades, vilket innebar att bara plötsligt bara apoteket fick sälja det. När naturmedicinaffärerna började sälja produkterna fnös apoteket och läkemedelsverket åt dem, när man sen upptäckte att de faktiskt fungerade slets brödet ur munnen på alla de som dittills sett till att produkten fanns på marknaden.

    Lustigt nog var det de bästsäljande produkterna som hade en tendens att hamna på apotekets hyllor och förbjudas för alla andra.

    Sen är det bra att du blir mer tydlig med vad du vill ha. Jag har inga problem med vare sig arbetsmiljölagen, förenings- och församlingsfrihet, MBL och dylika lagar. Så länge lagarna är förenliga med principen att öka individens självständighet och makten över sitt eget liv, utan att inkräkta på andras motsvarande rättigheter, så är jag ”game”.

    Den ”utpressningssituation” vi befinner oss i idag är på sätt och vis självförvållad. Vi vill gärna ha jobben här, men vi vill inte betala vad det kostar. När vi konsumerar frågar vi oss sällan om den dyrare varan är bättre ur miljösynvinkel/mänsklig synvinkel. Det är bara när frågor skrivs oss på näsan, som frågan om barnarbete, som vi reagerar — och då oftast på fyrkantigaste och mest korkade vis.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.