Allvarligt talat Akademibokhandeln

Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet om Hypnotisören av Lars Kepler, bokbranschens senaste försök att skapa en bestseller.

I texten berättar hon att en butiksföreståndare har förklarat Akademibokhandelns strategi; fyra butiksnivåer med helt olika inköpspolicies och försäljningsinriktningar.

>Akademibokhandeln har nämligen delat in sina boklådor i kategorierna A, B, C och D, där A-butiker bara får sälja smal litteratur och D-butiker får sälja allt. Den här butiken var en B-butik med order att ta in stora partier deckare och annan lättsåld men inte avancerad litteratur – dit alltså till och med Sjöwall/Wahlöö räknades – ens om den efterfrågas. Butiken ska vara specialiserad på multimedia men får inte upplåta kvadratmeterplats åt ”tyngre” grejer, såsom Ingmar Bergman, trots att försäljningspotentialen är stor.
Butikschefen i den mellanstora bokhandeln i den mellanstora staden sa, när jag pratade med honom, att han känner sig ”helt bakbunden”. Och att Hypnotisören ångade i butiken från en väl synlig plats.

Jag tycker vi ser en strid inom kultursektorn mellan en gamm-marknadsekonomi som tappat huvudet och en ny mer sann marknadsekonomi. Enligt marknadsekonomins teoretiska grundval så fungerar marknaden bäst om alla på marknaden är så välinformerade som möjligt inför sina beslut. När det nu långsamt växer fram en ekonomi där sådana informerade val blir möjliga så väljer folk inte som tidigare att bara följa lämmeltåget till de storsäljande titlarna, artisterna, filmerna… Kulturkonsumenterna har smak och ger uttryck för den. Tänk det finns folk som vill läsa Sjöwall-Wahlöö oavsett om den råkar vara i tryck eller säljas på rean just nu.

Detta synliggör att vi i själva verket levat i ett slags monopol som tvingat fram en likriktad kulturkonsumtion. Och nu får dessa monopolister stadsmakternas hjälp att behålla sitt monopol.

O tempora o mores.

Björnbrum, Fredrik Fischer och Stefan Stenudd kommenterar också.

4 svar på “Allvarligt talat Akademibokhandeln”

  1. Utbudet på bokhandlarna är sorgligt magert i de flesta städer förutom Sthlm, GBG och möjligen Malmö. Jag har bott i två 100 000 + städer, och till och med här så är utbudet patetiskt.

    Adlibris.se for the win.

  2. Aftonbladet är inte vad jag skulle betrakta som en trovärdig källa, men OM det nu stämmer; Är det att undra på att nätbokhandlarna sparkar in arslet på de fysiska butikerna när de beter sig såhär?
    Det här är också en automatisk friskrivning för alla oss som funderat på om det inte är synd att de lokala boklådorna tvingas slå igen för att de inte har några kunder. När de inte får chansen att serva kunderna, vad är det då för mening för oss att leka ”lojala kunder” för att hålla dem under armarna?
    Hmm. Jag tror jag gör det lätt för mig. Jag delar in bokhandlarna i fyra grupper, A till D, och placerar dem efter servicenivå i de olika grupperna. A som i ”Alltid trevlig att ha att göra med”, till exempel en SF-bokhandel i en närliggande huvudstad. B som i ”Brukar försöka”, vilket min lokala boknasare gör. C som i ”Sällan eller aldrig”, och D som i ”Dröm att jag nånsin ger er pengar igen, era arslen”, och i den sista gruppen där hittar vi Akademi-deckarhandeln.
    Det är en prestation för en bokhandelskedja att sjunka till kvällspressens nivå, men de klarade det alltså. Whee.

  3. Men jisses, det är väl inte statens (”stadsmakterna”) fel att vi har konstiga butikskedjor…?

    Hade tillräckligt många konsumenter efterfrågat välsorterade bokhandlar, då hade välsorterade bokhandlar varit tillräckligt lönsamma för att fortsätta existera annat än i storstäderna. Att hoppas på lite idealism från storkapitalet är naivt, att tro att staten skulle ligga bakom är rent konspirationsteoretiskt.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.