Olika sorters fattigdom

När kvällstidningssnyftardramaturgin slår till, används begrepp som fattigdom gärna slarvigt och svepande. Att vara nyanserad passar inte syftet med journalistiken. Om vi å andra sidan rent faktiskt skall kunna diskutera problem och lösningar konstruktivt så krävs nyans.

I inlägget ”ingen skam att vara fattig”, så kom signaturen Mattias med kommentaren:

> Min mening var att lysa på att jag tror att människor i allmänhet tror att de som har det sämst i Sverige ligger på en högre nivå än vad de faktiskt gör. Att det för många inte handlar om huruvida man kan åka till Mallorca på semester eller köpa en ny platt-TV. Eftersom inlägget handlade om vad som är en rimlig definition på vad som är “fattig” tyckte jag att det passade in i diskussionen, men det är möjligt att jag har fel.

Det är klart att vi har fattiga i Sverige, verkligt fattiga. De flesta av oss andra, besuttna, ekonomiskt svaga och allt däremellan ser dem inte ens annat än i synfältets periferi. Det är också klart att vi har människor i Sverige vars ekonomiska och sociala situation är så dysfunktionell, att de knappt kan ta sig ur den för egen maskin.

Det är lätt att avfärda oss, det är lätt att se våra inlägg som en intellektuell och liberal övning utan grund i egen erfarenhet. Känner du oss inte så vet du inte att vi har egna erfarenheter. De är såväl självupplevda som från de nära relationskretsarna. Otillfredsställd hunger är inte en främmande upplevelse. Men vi vill inte bli en del av en Monty Python-debatt, så det känns inte OK att fläka ut oss själva, nära och kära för att ”bevisa” något som inte borde behöva bevisas.

Fattigdom är ett reellt problem, det är inget att sticka under stol med. Fast skall diskussionen leda någonstans, krävs att vi definierar problemet. Vi gör här nedan ett försök, så har vi en utgångspunkt att diskutera utifrån.

###Svensk ”fattigdom” — tre nivåer

Vi tycker oss se tre nivåer av obestånd, från den värsta till den minst allvarliga. Naturligtvis med flytande gränser mellan dem:

####Misär: Kallt lyser julens stjärna över de som inte har något hem

Människorna vi ser utan att se, helt enkelt för att våra hjärtan inte riktigt orkar se. Det är burksamlarna, tiggarna, uteliggarna. De som liksom i Karl-Bertil Jonssons julafton inte har något hem att gå till i den kyliga vinternatten.

De verkligt fattiga hjälps inte av någon fördelningspolitik, vad de behöver är en social infrastruktur som räknar med att de finns istället för ett samhälle som leker struts. De behöver långsiktiga insatser som inte bara handlar om missbruksvård, matersättning och ungkarlshotell.

Samtidigt måste vi inse att det är väldigt få verkligt fattiga i Sverige. Vi måste också inse att det inte finns något land på jorden, någon gång i historien, oavsett ekonomiskt system, som helt kunnat komma tillrätta med det problemet. Vi kan bara försöka så gott det går.

De bästa initiativen idag, är privata. Det är saker som till exempel Faktum eller Situation Stockholm — där hemlösa får en sysselsättning som omedelbart ger egna pengar i plånboken, ökad självkänsla och ett första steg mot en förbättring av livet. Det är inte tillräckligt naturligtvis, men mer konkret, direkt och konstruktivt än något samhället kan eller har kunnat bidra med.

####Nyfattigdomen, utanförskapet, återvändsgränden

En obehaglig mellanform av ”fattigdom” är den som bottnar och mynnar ut i kringskuren handlingsfrihet. Det handlar ofta om människor som av en eller annan anledning har hamnat i en ekonomiskt dysfunktionell situation. De har ofta andra problem som sätter hinder i vägen för förbättringar.

Det kan vara fråga om sociala, fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Att man helt enkelt hamnat i en återvändsgränd där situationen mer eller mindre upprätthåller sig självt. Det handlar till exempel om långtidssjukskrivningar där försäkringsskyddet inte räcker till för att få livet att fungera vettigt. Det kan handla om psykiska åkommor som till exempel utbrändhet, depression, vanföreställningar, åkommor som håller en person utanför arbetsmarknaden både för att man inte klarar att arbeta och för att man inte är anställningsbar. Det kan handla om missbruksproblem eller kriminalitet.

För de som befinner sig i en sådan situationen är fattigdomen sällan en fråga om ren svält, även om man kan vara hungrig. Fattigdomen är förmodligen inte ens huvudproblemet utan ett av symptomen. Istället handlar det om att livet är kringskuret, att man saknar möjlighet att förändra sin situation och att man långsamt hamnar mer och mer utanför samhällsgemenskapen. Livet blir allt mindre och trängre och man hamnar alltmer vid sidan av.

När samhällsfunktioner till exempel flyttar ut online, står den kringskurne och väntar på en buss som på en halvtimme kan ta honom till en lånedator. Den kringskurna står fortfarande och köar i den lokala postkassan för att betala räkningarna trots att gångavståndet dit blir längre och längre. Att man på det sättet inte är i fas med systemet innebär också ofta att livet blir dyrare, nästan ett moment 22.

####Relativ fattigdom (kvällstidningsfattigdom)

När man har det sämre än grannarna: inte har råd att åka på semester, får handla på second-hand, får jaga extrapriser, får spara länge för enkla nöjen — då har man det i dagligt tal knapert. Det är knappast något nytt och inte heller så särdeles ovanligt, det beror på grannarna. Många av oss har minnen från åtminstone någon sådan period i livet, med ansträngd ekonomi och behov av tuffa prioriteringar. Det finns naturligtvis stora gradskillnader här — både kring hur tuffa prioriteringar som behövs och hur lång tid det tog innan ekonomin blev bättre. För det allra värst drabbade permanentas denna fattigdom och kan i värsta fall vara första steget mot utanförskap och i slutändan misär.

Men för många andra handlar det om en tillfällig svacka av olika längd och djup. Ofta har man gjort livsval som innebär att man prioriterat andra saker än sin ekonomi. Valen behöver inte vara så tydliga och medvetna. Livet är fullt av många små och stora, medvetna och omedvetna val, som leder fram till en livssituation. Det handlar om vad vi väljer att studera, vilka arbeten vi söker oss till, när vi väljer att skaffa barn, hur många barn vi skaffar, hur vi planerar eller låter bli att planera vår ekonomi, vilka risker vi tar, hur mycket vi vänder på slantarna, vad vi äter, vilka fritidssysslor vi ägnar oss åt…

Det finns dessutom ett moment av slump i livet. Utfall av risktagningar, arbetsmarknadens utveckling inom vårt område, stabilitet i förhållanden och så vidare. Saker som vi bara delvis råder över och som påverkar vår socioekonomiska situation.

Den relativa fattigdomen innebär ofta att ekonomin inte ser ut som vi önskar att den skulle. Vi får köpa billigare och mindre kläder än vad vi skulle önska; vi får låta bli att följa lämmeltåget till Thailand; vi har inte råd att köpa en bil, eller i alla fall inte en ny; vi har inte råd att bo så stort och så centralt/attraktivt som vi skulle vilja. Tjock-TVn får också stå kvar till dess den nästan börjar brinna, eller till dess vi kan hitta en begagnad platt-TV som sparpengarna räcker till. Vi kanske har färre böcker, skivor, tavlor, dyra möbler, elektriska pinaler, nya tapeter, TV-spel, resårsängar och så vidare än grannarna och än vad vi skulle önska.

Detta är inte fattigdom, det är knappare förhållanden än genomsnittet — varken något nytt, något absolut, något livshotande, något skamligt eller något som fördelningspolitik i realiteten kan göra något åt. Oavsett hur rika vi blir (sedan 1995 har inkomsten för de 10% av befolkningen som har det sämst ökat med 27% enligt Lotta Gröning i Expressen) så är några fortfarande fattigare än grannen. Med höjd levnadsstandard kommer höjda krav, höjda förväntningar. Men det kan inte vara den fördelningspolitiska målsättningen att infria dessa. Vill vi se dem infriade är det i någon mån upp till oss själva.

###Fördelningspolitik, penicillin mot benbrott

Det är bara att konstatera att så länge inte alla tjänar på öret lika mycket, betalar på öret lika mycket i skatt, har på öret samma hyra och samma omkostnader — så kommer några att ha mindre pengar över än andra. Oavsett hur mycket man omfördelar så kommer alltid några ha det bättre och andra sämre ekonomiskt — det ligger i ekonomins natur. Man skulle kunna gå så långt som till att säga att om alla pengar i Sverige delades lika imorgon dag, skulle de inte längre vara lika fördelade om ett år eller två.

Vi prioriterar olika, vi planerar olika mycket, vi värdesätter pengar och det som kan köpas för pengars värde olika och vi är dessutom olika bra på att vara om oss och kring oss både när det gäller att tjäna pengarna och att se till att vi får mycket för dem.

För oss som liberaler är det solklart att samhället bara har ett begränsat ansvar vad gäller den fattigdom vi här har beskrivit. Ett absolut ansvar, där vi kan gå till politikerna och kräva att de löser problemet, är främmande för oss. Vi tror inte att det går att lösa den ensamstående mammans problem genom att ta mer pengar från de rika och ge dem till henne.

För oss blir det uppenbart när vi ser på den kategorisering av fattigdomen vi gjort ovan. De som lever i misär har vi självklart som samhälle och medmänniskor ett ansvar att hjälpa. Men den hjälpen handlar inte om en förändrad fördelningspolitik. Deras problem är bortom det. Den hjälpen handlar om att avsätta resurser till verksamheter som kan hjälpa dem tillbaka; om/när vi hittar verksamhetsformer och arbetsmetoder som vi tror kan fungera. Och med all säkerhet är det inte alltid fråga om en politisk lösning, en verksamhet eller metod som drivs av det allmänna. Vårt ansvar för dessa människor är inget vi kan köpa oss fria från via skattsedeln och utgå från att staten och kommunen ska lösa. I många fall är det privata och ideella initiativ som kan hjälpa.

De som lever i utanförskap har vi också ett ansvar för. Men den hjälp som behövs är inte heller här i första hand ekonomisk även om det är klart att en tryggare försörjning kan vara till hjälp. Viktigare än pengar är här hur man bryter utanförskapet. Målet måste ändå vara att hjälpa till självhjälp i de fall det är möjligt.

Vad gäller den relativa fattigdomen är det största problemet med den att den skymmer sikten för de övriga två. Det kan låta kallhamrat, men vi kan inte se att politiken och välfärdsstaten kan garantera alla en ständigt höjd levnadsnivå och möjlighet att följa med i den konsumtionsspiral som vi lever i. Oavsett om man har satt sig själv i situationen genom oflyt, svaghet, dumhet, ointresse, eller med vett och vilje, så har man själv ansvar för att leva med den eller ta sig ur den. Vi som privatpersoner sträcker gärna ut en hjälpande hand till de i vår omgivning som så behöver i mån av kraft och möjlighet. Vi är övertygade om att många av de som har det knapert blir hjälpta av människor i sin omgivning. Vi tror också att många fler skulle kunna bli hjälpta om vi levde i ett samhälle där detta var mer självklart. Ett samhälle där skammen över att behöva hjälp var mindre och viljan att hjälpa vid sidan av skattsedeln mer utbredd.

Ett så rikt samhälle som det svenska har ingen anledning att låta folk svälta, att driva dem från gård och grund, eller att se på när de inte har råd med livets nödtorft. Däremot så slutar det samhälleliga ansvaret när vi som samhälle garanterar en skälig lägsta levnadsnivå, då har vi gjort vad vi kan. Det finns strukturella problem och luckor i det svenska välfärdsbygget som gör att man kan falla emellan. Till exempel har många kommuner inte råd att fullfölja de åtaganden som socialtjänstlagen och riksnormen ålägger dem. Låt oss diskutera detta. Det finns däremot inte en utbredd ”riktig” fattigdom som beror på att våra ambitioner är för lågt satta.

6 svar på ”Olika sorters fattigdom”

  1. Håller med. Fördelningspolitik är inte alltid lösning på problemet. Den fattigdom som är störst och som förmodligen är mest utbredd över olika inkomstgrupper är den relativa fattigdomen. Den kostar ingenting i fördelningspengar att bota utan handlar om attityder. På något sätt finns det en inställning idag i samhället att man alltid ska ha de snyggaste märkeskläderna, att det inte är okej att ha sämre med pengar än genomsnittet och det jagas för att man ska ha det bätter än grannen. Det gör att många fler känner sig fattiga än vad som skulle behövas. Däremot tror jag att den där relativa fattigdomen sipprar ner även över de andra två grupperna. Det är ett problem för alla inkomstgrupper, inte bara de du kallar kvällstidningsfattiga. Inte så att de som lever i misär inte har andra problem än att de har det sämre än grannen, visst oroar de sig för basala behov också som mat och vatten. Men det blir knappast bättre av att folk runt omkring dem har det bra och ser ner på dem.

    Om det var okej att gå i trasiga tröjor på stan kanske någon skulle känna sig rikare. Om mamman som inte har råd med fikabrödet kanske kunde gå på föräldramötet ändå kanske hon skulle kunna träffa någon där och därmed få en fot in på arbetsmarknaden. Men vi har ett klimat idag som säger att de som står längst ner på samhällsstegen ska skämmas. Det är alltid deras eget fel. Sen undrar varför de blir isolerade.

  2. ”Oavsett hur rika vi blir (sedan 1995 har inkomsten för de 10% av befolkningen som har det sämst ökat med 27% enligt Lotta Gröning i Expressen) så är några fortfarande fattigare än grannen. Med höjd levnadsstandard kommer höjda krav, höjda förväntningar. Men det kan inte vara den fördelningspolitiska målsättningen att infria dessa. Vill vi se dem infriade är det i någon mån upp till oss själva.”

    Är det där inflationsbaserat? För annars är det inte så mycket värt.

    En tvåprocentig inflation, vilket är riksbankens mål, ger att den sammanlagda utarmningen av pengavärdet under den här perioden är 32% Om det inte är inflationsbaserat så betyder det i själva fallet att köpkraften hos de som har det sämst i Sverige har minskat något.

  3. @Mattias – Det är så sant det du tar upp att vår bild av problemet och det sätt vi ser på människor som har det svårt är en stor del av problemet. Det är läskigt hur mycket som fokuserar på hur gott ställt man har. Hur mycket vi hela tiden jämför oss och hur snabbt den inställningen sprider sig till barnen.

    Men frågan är också hur mycket det där känslorna av underlägsenhet uppstår i folks eget huvud. Ibland tycks det mig att med mindre pengar har en tendens att i högre grad känna att de måste ge barnen det senaste än de med mer.

    Vad gäller frågan om inflation/köpkraftsfrågan har jag inget svar. Jag vet inte var Lotta Gröning hämtade sin statistik. Däremot kollade jag på SCB och KPI har ökat 19,3% sedan 1995. Så även den svagaste inkomstgruppen har alltså fått en reell köpkraftsökning. Å andra sidan är det frågan om de fattigast är med där eftersom de inte har reguljära inkomster.

  4. En kommentar på Expressens artikel tycker jag var väldigt talande:

    ”Vänd på kakan, RödGröning!

    Skulle det vara rättvist om den tiondel som är mest fattiga, mest passiva och mest tärande på samhället haft en inkomstökning på 60%???”

    Man utgår från att de 10% som har det sämst i samhället är snyltare. Att de lever på bidrag och är allmänt dåliga. Det kan inte falla i folk att det kanske är hårt arbetande morsor i vården som bara inte har lyckats förhandla sig till tillräckligt bra villkor. I så fall är de väl snarare bidragare till samhällsekonomin om de säljer sin arbetskraft till underpris?

    Jag har sett andra uppgifter om att socialbidragsnormen inte har hängt med i de senaste årens inflation. Det är ju iofs inte samma som de där 10% men ändå.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.