Därför vill vi straffa

Hämnd eller vedergällning är ett uråldrigt fenomen. Jag skulle tro att tidiga samhällsbildningar hade just vedergällning som överordnad om inte enda juridisk princip. Makt var rätt och den som hade makt att bestraffa någon för en kränkning av t ex egendom eller liv gjorde det. Öga för öga, tand för tand.

Genom samhällelig och moralisk utveckling har vi skapat andra mer avancerad normsystem. Vi anlägger samhälleliga nyttoaspekter på bestraffandet. Vi begränsar individens, familjens (eller andra sammanslutningars) rätt och möjligheter att själva kräva ansvar. Vi bygger ett straffsystem där rätt är överordnat makt med hjälp av statliga våldsmonopol.

Men under detta lever vedergällningstanken. Människor vill se brottslingen straffad inte för att uppnå någon oklar nytta utan helt enkelt för att ett brott bör följas av ett straff. Om vi inte upplever att samhället använder sitt våldsmonopol till att bestraffa de som kränker oss skulle vi inte längre acceptera detta monopol. Då skulle vi kräva rätten att själva utkräva ansvar.

Jag hade anledning att fundera mycket över detta när jag och en kursare skrev vår C-uppsats i pedagogik. Vi intervjuade gravt kriminella på Härlandafängelset om deras syn på fängelsestraffet. Jag läste i samma veva på juristlinjen och hade nyligen själv suttit i fängelse för vapenvägran. Straffrätt ur ett juridiskt, etiskt och pragmatiskt perspektiv var med andra ord något jag var starkt engagerad i — då.

Sen dess har väl engagemanget bedarrat något, men jag påminns om en reflektion jag då gjorde när jag läser de senaste dagarnas diskussion om brott och straff på några av mina favoritbloggar:

Mårten Schultz citerar Kant.

Min egen inställning är att straff inte bara (notera “bara”) kan eller bör utvärderas utifrån vilka effekter det får på samhället eller den enskilda brottslingen, utan att det istället skall sättas i relation till det moraliskt klandervärda beteende som ger upphov till straffet. Straff får man, om det fungerar, för att man förtjänar det. I Kants ord (man bör alltid leta efter en möjlighet att formulera sig med Kants ord): “Judicial punishment can never be used merely as a means to promote some other good for the criminal himself or for civil society, but instead it must in all cases be imposed on him only on the ground that he has committed a crime.”

Jacob Heidbrink gör straffrättsliga reflektioner kring sexköpslagen och konstaterar att det är svårt att lösa samhälleliga problemet enkom med straffrättsliga åtgärder.

Straffrätten används gärna som det enda medlet – inte ett led i, utan som det enda medlet – att lösa samhällsproblem. Förbjud ett förment skadligt beteende, så är saken klar. Detta är en myt, och därtill en farlig myt.

Samhällsproblem är i främsta rummet kulturella och ekonomiska problem. Straffrätten – överhöghetens påbud – förändrar inte kulturen och löser inte ekonomiska problem. Straffrätten kan lämpligen backa upp och förstärka andra åtgärder, men den kan inte ensam lösa ett problem. Detta är välkänt och inte särskilt uppseendeväckande.

Nonicoclolasos förkastar vedergällning som motiv för straff, men konstaterar samtidigt att eftersom straff fungerar som avskräckning går det att argumentera för dem med nyttoargument. Han ger exempel på studier som visar att straff har en avskräckande effekt och avslutar:

Dessa studier indikerar att tvärsäkra påståenden om att straff (deras längd och implementeringssannolikhet) inte har en preventiv effekt och en reducerande effekt på brottslighet inte är helt trovärdiga. Det gör att straff går att försvara utan att hänvisa till hämndbegär.

Min reflektion

Den reflektion som jag påminns om har att göra med relationen mellan straff och vård. När det gäller frihetsberövande så sker det sedan 60-talets kriminalvårdslag med blandade motiv i Sverige. Frihetsberövande kan sägas baseras på fem motiv:

  1. Allmänprevention — den avskräckande effekt som gör att vi för att undvika straffet låter bli att begå brott.
  2. Inkapacitering — den som straffas förhindras under straffet fortsätta sin brottslighet.
  3. Individualprevention — den som straffas avskräcks från fortsatt brottslighet.
  4. Rehabilitering — en underavdelning till individualpreventionen där frihetsberövandet används till att återanpassa brottslingen dvs lära den att sluta med sitt brottsliga beteende.
  5. Vedergällning/retribution — det omgivande samhällets laglydiga ser att ett brott följs av ett straff vilket upplevs som rättvist.

I den svenska kriminalvårdsdebatten och i vår kriminalvårdslagstiftning har vi haft ett mycket starkt rehabiliteringsperspektiv. Vi talar om kriminalvård istället för fängelser, om vårdare istället för vakter, om klienter istället för fångar. Samtidigt har den svenska straffrättsliga traditionen och lagen inte förändrats nämnvärt som en följd av detta. Straffmätningsinstrumentet, den ideologiska grunden för påföljder och den politiska och juridiska diskussionen för val av påföljder baserar sig fortfarande i högre grad på idéer om brottsprevention (individuell och allmän), inkapacitering och vedergällning.

Om ni inte håller med om det så betänk följande tankeexperiment:

Vi kan visa att de som begår ett visst brott skulle ha större chans att bli rehabiliterade från sin kriminalitet genom vård utan inslag av frihetsberövande. Vi kan också visa att de som begår brottet inte har en tanke på risken att åka fast och i fängelse när de begår det (dvs ingen individualprevention), vi kan också visa att gemene mans anledning till att inte begå brottet har mycket litet med risken för straff att göra (dvs ingen allmänprevention). Om vi kan rehabilitera individen så faller behovet av inkapacitering. I denna situation skulle det fortfarande vara mycket svårt att få politiskt stöd för ett avskaffande av straff för detta brott. (Om ni vill ha ett konkret exempel så prova med misshandel under inverkan av alkohol.)

Jag menar att det finns en oupplöslig konflikt mellan vårt behov av vedergällning och samhällsintresset att rehabilitera kriminella. Så länge våra rehabiliteringsåtgärder bara är vård till namnet — ett fängelse är ett fängelse, en vakt är en vakt, en fånge är en fånge oavsett vad vi behagar kalla dem i poetiska progressiva lagar och föreskrifter — kommer mycket få att rehabiliteras i dem. (När jag skrev min uppsats på 90-talet så kom 85% av förstagångssyndarna tillbaka för en andra volta.) Så länge vårt avgörande motiv för att skicka folk i fängelse är vårt behov av vedergällning kommer fängelserna vara fängelser och inte vårdinrättningar.

Jag är inte klok nog att ha en lösning på detta dilemma. Men jag tycker det är hemskt att vi ljuger för oss själva om de tusentals människor som sitter i våra fängelser. Vi borde sluta tala om vård och rehabilitering och kalla fängelsestraffen vid deras rätta namn. Vi borde erkänna vårt misslyckande vad gäller att rehabilitera de kriminella. Om detta sedan leder till ett tydligare straffperspektiv eller ett återupprättande av tanken om vård och rehabilitering är det svårt att sia.

Jag ser med visst hopp på de senaste årens utveckling inom frivården — fotbojor, samhällstjänst osv. Men i grunden är detta ett moraliskt och filosofiskt problem. Jag skulle vilja leva i ett samhälle som var så utvecklat att vi kunde överge vedergällningstanken och koncentrera oss på hur vi minskar brottsligheten genom till exempel rehabilitering av kriminella. Jag inser att detta är en förhoppning som omöjliggörs i en demokrati av att majoriteten inte håller med mig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .
This entry was posted in Blandat and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. Both comments and trackbacks are currently closed.

3 Comments

  1. Robert Andersson skriver:

    Din ide skulle privatisera vedergällning, eftersom ingen längre skulle riskera straff. Det skulle dessutom gynna de resursstarka, och vedergällning skulle bli grövre. Jag kan bara se ett klansamhälle, som följd.

  2. Göran Widham skriver:

    @Robert – Vadå min idé? Jag beskriver bara en förhoppning, en utopi, som jag dessutom själv krasst konstaterar är ogenomförbar. Jag skriver också i inledningen:

    Om vi inte upplever att samhället använder sitt våldsmonopol till att bestraffa de som kränker oss skulle vi inte längre acceptera detta monopol. Då skulle vi kräva rätten att själva utkräva ansvar.

    Jag är med andra ord helt klar över att människor skulle ta saker i egna händer, att vedergällningen skulle som du säger privatiseras.

    Jag skrev inte det här inlägget för att ge några förslag på vad som behöver göras, vilket torde framgå av frasen: ”Jag är inte klok nog att ha en lösning på detta dilemma.” Jag skrev det i förhoppningen att starta ett samtal om grunderna för vår straffrätt och idéerna bakom vår kriminalvård som skulle kunna göra oss lite klokare.

    Ett sådant samtal gynnas inte av att du går i polemik mot saker jag inte har uttryckt. Vad ville du åstadkomma med din kommentar?

  3. Dennis skriver:

    Efter att följt flera fall av svensk ”rättvisa” under ett antal år, är min konklusion att vi är på väg att genomsyras av flera graverande fall av ren rättsröta, och som ytterligare skadar tilltro till myndigheter
    Korruption i samhället verkar snarare ökat än tvärtom.

    Ett fall av klassisk rättsröta och korrupta parter, där den klagande parten i sista änden får lida nederlaget,hittade jag här, de facto ett skrämmande exempel.

    http://www.totalskandal.se

  • Om tio år är vi helt jämställda. Vilket kön vann?
  • Tidigare inlägg

  • Donera till EU-valkampanjen!
  • Arkiv

  • Kommentarer

  • Christian Engström, din röst i EU