Låt oss för ett ögonblick tänka oss den fantastiska produkten X. X är en praktisk mojäng som alla har behov av men som inte alla kan tillverka själva. Vad X egentligen är värd låter vi förbli en fråga för filosoferna, men låt oss för matematikens skull säga att ett exemplar av X kostar 100 kronor att tillverka.

Säljare A är stolt ansvarig för en fabrik som massproducerar X. Köpare B är i stort behov av en ny X då hans gamla gått sönder.

Om det kostar A 100 kronor att tillverka X och han säljer den till B för

a) 75 kronor
B vinner och A förlorar. B fick produkten för mindre än vad den kostade att producera och A får en fabrik som går i konkurs

b) 100 kr
Varken A eller B vinner (eller förlorar). Men marknadsekonomins logik kräver en vinst för varje såld enhet, så A får sparken och ersätts med en mer slipad säljtyp. (Mao, detta pris skulle vara mest ”rättvist”, men marknadekonomi fungerar inte på det sättet.)

c) 125 kr
A vinner och B förlorar. B fick betala mer för produkten än vad den kostade att producera och A kan stoppa överskottet i fickan.

Naturligtvis bygger marknadsekonomi till allra största delen på frivillighet, men det är en chimär att tro att alla kan vinna på systemet. Även om man kan säga att det var ett ”nyttigt” býte (A kanske inte alls ville ha 10000 exemplar av X liggande på fabriken medan B verkligen behövde en X just precis nu så ändrar det inte grundekvationen: Någon vinner alltid på transaktionen (annars kommer ekonomins krafter obevekligen att se till att den inte blir av).

Svar: Frivilligheten!

När två personer A och B byter med varandra så får man ett av tre resultat: en vinner, ingen vinner, eller båda vinner.

Frivilligheten på marknaden gör att A och B helst väljer att byta med varandra när bägge vinner på det.

På så sätt realiseras hela tiden en vinst för de som ingår i byteshandeln.

Jag har inte sagt att vi alltid skapar en marknad runt alla koncept eller att det är meningsfullt att göra det. Vad jag är ute efter är att eftersom vi trots allt lever i ett samhälle där vi behöver hitta ett sätt att få en utkomst genom att vara med och skapa något värdefullt för någon annan. Så kommer det att finnas människor och grupper av människor som hittar sätt att förpacka värdefulla saker och ta betalt för dem även om dessa värdefulla saker i grunden är gratis. Detta gäller vatten, det gäller skogssvamp och det gäller OS-baserad mjukkvara och CC-licensierade konstnärliga verk.

Vissa av oss är privilegierade nog att kunna skapa något bara för att det är roligt. Jag och Marcus skapar den här bloggen bara för att det är roligt utan en tanke på att den ska generera pengar. Men i andra sammahang så behöver vi få en utkomst från vårt skapande (i vid bemärkelse) i mitt och Marcus fall kan det handla om att hjälpa folk att skapa en blogg. Stora delar av det de köper av oss då är saker som är av CC- och OS-karaktär, men vi tar betalt för att få det att fungera tillsammans.

Marknadsekonomin är helt enkelt en för bra metod för organiserandet av värde och värdeutbyte för att gå och bli obsolet.

Jag tror inte den girighet (eller strävan som du också kallar det) exkluderar andra motiv för vårt handlande. Jag tror i de flesta fall människor handlar utifrån en blandning av egoistiska och altruistiska motiv. Jag är dessutom ganska övertygad om att detta är en biologiskt (evolutionärt) betingad ordning. Samhället (och arten människa) har blivit framgångsrikt just genom detta växeldragande av vad som är bäst för gruppen och vad som är bäst för mig.

Jag upplever inte det som ett problem. Jag tror att det bästa samhället byggs genom att vi bevarar incitament för folk att försöka lyfta sig själva med sin iderikedom, sin arbetsamhet och sin energi och att de då i de flesta fall kommer att göra det på ett sätt som kommer många till del.

Jag håller med dig om att i ett sådant samhälle kommer det att finnas de som misslyckas. Jag håller med dig om att det måste finnas strukturer på plats i samhället som ger dem stöd och hjälp. I första hand att få en ny chans, men ibland kommer det att behövas ett sådant stöd permanent. Frågan om att lyckas och misslyckas har inte med människors värde att göra. Framgång är så ofta en fråga om flyt och oflyt. I ett människovärdigt samhälle är människovärdet konstant och alla lika mycket värda. Vare sig vår tursamhet eller våra förmågor bestämmer det.

Frågan handlar istället om vad denna syn på människans lika värde ger människan för rättigheter visavi samhället och varandra. Enligt min mening kan lika värde inte innebära att alla har lika rättigheter till ekonomiska resurser. Den rätt vårt människovärde ger oss är inte rätten till lika utfall utan endast rätten till lika möjligheter. Att vi sedan gör olika mycket av dessa livschanser är i grunden i sin ordning. Men då detta ofelbart leder till att några av oss far illa på olika sätt så behöver marknadsmekanismerna modereras. Vi har fortfarande ett ansvar gentemot varandra.

Nu kom vi verkligen av ämnet.

Till sist. Jag menar inte att det finns plats för äkta altruistiska motiv inom kapitalismen. Jag menar att det inte finns några äkta altruistiska eller egoistiska motiv och att det just eftersom motiven nästan alltid är blandade finns plats för delvis altruistiskt betingade beslut även i det mesta kapitalistiska sammanhang.

Jag vill bara klara av skolan så att jag kan söka in på Kognitionsvetenskapliga programmet, som är ett kandidatprogram. Sen kommer min framtid att handla om neurochip, AI, eller något annat lika roligt.

Vad är det som gör marknadsekonomi/kapitalism så framgångsrik i den riktiga världen? Som vänstermänniska hade jag naturligtvis tyckt det varit bättre om vi hade valt en socialistisk lösning istället, men faktum är att i princip alla försök till ett socialistiskt samhälle misslyckats kapitalt så fort det handlar om mer än ett fåtal människor. Varför är kapitalismen så framgångsrik?

Min teori är att kapitalismen är så framgångsrik beroende på att den tar hänsyn till en faktor som inga andra samhällsformer ens erkänner: ”Girighet”. Med girighet menar jag inte här strävan efter pekuniära tillgångar, utan en mer generell strävan efter ”egenmakt”.

Genom att erkänna denna drivkraft och till och med göra den till dygd blir kapitalismen attraktiv för de allra flesta. Man tänker: ”Det är JAG som skapar min egen lycka. JAG förtjänar makten och härligheten.” Att känna att man själv har kontrollen över sitt liv är en stark motivator.

Socialismen å andra sidan erkänner inte denna (inneboende, kanske till och med biologiskt betingade) strävan utan säger istället: ”DU är inte viktig, det är SAMHÄLLET som är viktigt.” Detta gör att de enskilda istället för att eftersträva makten istället tvingas lämna ifrån sig den, vilket för de allra flesta är en ”onaturlig” tanke.

Varför skulle då någon över huvud taget vilja förespråka socialism framför kapitalism? Om kapitalismen nu perfekt fångar människans strävan efter mer makt, varför ens bry sig om alternativen?

Jag tror inte att socialismen någonsin kommer att ersätta kapitalismen (längtan till egenmakt är alltför stor), men jag vet helt klart varför jag förespråkar socialistiska lösningar. Mitt främsta skäl är detta: Alla har inte förmågan att ta makten över sitt eget liv. Alla kan inte vara framgångsrika, många måste också misslyckas på olika plan. Skall samhället lämna de misslyckade utanför? Jag tycker inte det, för mig är de misslyckade människorna lika mycket värda som dem som faktiskt lyckas. Därför lutar jag åt vänster så långt det går.

Oj, höll på att glömma…nej, det finns inga plats för ”äkta” altruistiska motiv inom kapitalismen. Strävan efter belöning finns alltid, om än inte i form av reda pengar.

Vad gäller att altruisitiska motiv och egennyttiga vinssträvande inte skulle kunna gå hand i hand i en företagares eller ett företags (kapitalisternas) beslutsfattande så anser jag helt enkelt att du har fel och att exemplen på detta är legio. Mao det finns goda kapitalister och enligt mig är detta den bästa utgångspunkten.

“The Corporation” av Joel Bakan är uppförd på läslistan.