Att supa bort baksmälla

Jag har aldrig riktigt förstått mig på idén att supa bort baksmälla. Min kropp inser att det jag gör är fel fel fel, och jag får uppleva en absurd kombo av ”nästan-baksmälla” och berusning. Dessutom med den surt förvärvade kunskapen att jag snart kommer att uppleva en kumulativ baksmälla nivå apokalyps. Så varför skulle man kunna lura ekonomin om man inte kan lura levern?

Den frågan ställs av Johan Norberg in en artikel på DN Debatt:

> Men det stora och potentiellt ödesdigra experimentet är att vi i dag försöker möta en kris som har orsakats av för låga räntor och för hög belåning med ännu lägre räntor och ännu högre belåning.
>
> De korta räntorna i västvärlden ligger nära noll. Den europeiska centralbanken har beskyllts för att vara försiktig för att den har tvekat att sänka räntan till under en procent, vilket är en historiskt sett löjligt låg ränta.
>
> Det är begripligt att centralbankerna ville få i gång en fastfrusen kreditmarknad, men när många gör långsiktiga affärer baserade på en ohållbar ränta uppstår nya felinvesteringar. Se bara på Stockholms bostadsmarknad där räntedopningen har fått priserna att vända uppåt efter årsskiftet, trots redan rekordhöga priser och förestående massarbetslöshet.

Jag har skakat på huvudet många gånger sedan 2001 och tänkt om och om igen att lägenhetsköp eller husköp just nu inte är att tänka på. Det har varit rätt surt, eftersom jag mer än gärna skulle bytt vår slitna och mörka hyreslägenhet mot ett litet hus eller en fräschare lägenhet. Vi bor kvar, helt enkelt för att allt annat är orimligt.

Priserna på bostadsmarknaden är satta utifrån någon slags dröm om att räntan kommer att stanna under ett par två-tre procent för evigt. Den dag det inte längre är sant, kommer en stor mängd människor få inse att de inte längre har råd att bo i sina flermiljonslägenheter. Lägenheter vars pris dessutom kommer falla med samma självklarhet och logik som ett flygplan vars vingar just brustit.

Vi såg att det höll på att hända för ett år sedan. Människor intervjuades i TV, förtvivlat pratande om hur deras hus och lägenheter inte längre gick att sälja, och hur boendekostnaderna gjorde att de snart måste säljas. Ett självförvållat moment 22 som kan innebära att en stor grupp människor kommer dra på sig skulder de aldrig kan bli av med med mindre än en tipsvinst, eller ett ackord där låneinstitutet får inse att pengarna inte går att driva in.

Flera av dessa personer pustar nu ut, eftersom priserna är på väg upp igen. Hur många av dem inser att de just fått sig en redig sup för att bota baksmällan?

##Inte bara bostadsmarknaden

Tyvärr gäller det inte bara bostadsmarknaden, vilket skulle vara illa nog. Det gäller hela lånemarknaden som repat sig på grund av en kraftig injektion av just den alkohol som höll på att göra marknaden sängliggande.

Banker och låneinstitut tar nu risker som är helt orimliga utifrån rena affärsmässiga hänsyn:

> Bara ett halvår efter att amerikanska skattebetalare räddade försäkringsbolaget AIG för att en konkurs hade drabbat Goldman Sachs hårt, och efter att banken själv injicerats med 10 miljarder dollar i offentliga medel (som sedermera betalats tillbaka) har banken tagit gigantiska risker. Risknivån är nu 35 procent större än precis före den kris som nästan knäckte banken.
>
> Det kan framstå paradoxalt men är tvärtom alldels logiskt. Bankerna har fått handgripliga bevis för att staten har spänt upp ett finmaskigt skyddsnät under dem. Varför inte ta vansinniga risker framöver om de kan behålla vinsterna men skicka eventuella förluster till skattebetalarna?
>
> Mycket tyder på att svenska affärsbanker har lärt sig samma läxa när de stöttas av ökade insättningsgarantier, billiga krediter och garantiprogram för upplåning. Det är begripligt att stater har tagit till så massiva räddningsinsatser i denna djupa kris, men om det fortsätter så subventionerar vi huvudlöst risktagande.

Det som är det stora problemet med våra ”interventioner”, är att vi som folk agerar dåliga riskkapitalister. Vi ställer okritiskt kapital till förfogande, medan de som spekulerar i kapitalet lärt sig att riskerna för dem själva är väldigt små. De kan alltid skicka förlusterna tillbaka till oss och själva gå fria ur situationen. Om de däremot gör vinster, så kommer vinsterna i stort stanna hos dem själva.

Att vi gör det är mycket mänskligt. Vi har svårt att stå och se på när alla de som trott på illusionen om den eviga högkonjunkturen får betala för sina misstag. Vi har svårt att stå och se på när människor får gå från gård och grund. Vi har svårt att se på när våra grannar och vänner ser sig stå med skulder de aldrig kommer att bli kvitt. Vi har svårt att hålla fingrarna i styr när vi får konstatera att alla pengarna vi trodde vi hade egentligen bara var en projektion på väggen — och att lampan gått på projektorn.

Vad gör vi när den nuvarande nära-noll-räntan inte heller är tillräcklig för att hålla finanserna igång? När det helt enkelt är så att det inte längre går att underhålla en ekonomi som bygger på att alla lånar mer än de har råd med? När de absurda risker som tas till slut innebära att kulan hamnar i loppet och den ryska roulletten snabbt avslutas? Skall vi sänka räntan till under noll då? Skall vi betala för att få folk att låna?

3 svar på ”Att supa bort baksmälla”

  1. En ny ekonomisk kris !?.Nähä , det hade jag aldrig kunnat gissa.Trodde det var ett mänster i detta och inte en tillf’llig företeelse. 🙂

  2. Ursäkta stavfelen.Gojan kom fram och tryckte på tangenterna.Jädra buse …. Hon skiter i allt vad ekonomi heter.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.