Registreringsmani som klinisk diagnos?

Det finns något nästan tvångsmässigt i det moderna samhällets iver att införa olika former av registrering. Senaste varianten är registrering av aborter, med avsändare Anders Milton:

Bättre sexualundervisning och billigare preventivmedel ska få ned antalet aborter, hoppas regeringens utredare Anders Milton, som presenterade sina förslag i juni.

Han vill också införa ett nytt abortregister. Genom att ange kvinnans personnummer i statistiken skulle det bli möjligt att följa upp komplikationer, utvärdera metoder och förbättra det förebyggande arbetet, enligt Anders Milton.

Chatrine Pålsson Ahlgren (KD), ledamot i riksdagens socialutskott, är positiv.

–Register väcker alltid lite olustkänslor, men jag tycker absolut att idén är värd att pröva. Vi har länge undrat varför vi inte klarar av att förebygga aborter, och får vi reda på lite mer om orsakerna kanske vi kan rikta arbetet på ett klokare sätt, säger hon.

Men förslaget är kontroversiellt, och företrädare för de övriga allianspartierna säger nu nej.

Jag tycker egentligen inte att det är speciellt förvånande att KD hoppar på abortregistertåget. Det är helt i linje med deras inställning till aborter och väl i linje med deras konservativa arv. Jag tycker däremot att det är tidstypiskt att Anders Milton överhuvudtaget föreslår en sådan åtgärd.

Min spontana reaktion var ganska lik Life of Hanna:s, som inte skräder orden:

Anders Milton borde inte bara skämmas för att han ens signerat och skickat in sin inlaga på DN opinion och ens lägger fram detta förslag till regeringen han borde landsförvisas till en saltgruva i Sibirien och aldrig mer tillåtas komma hem eller ens öppna truten.

Min andra reaktion var mycket lik Kjellbergs:

Kristdemokraterna är därmed sannolikt ensamma på banan i en fråga som inte får någon praktisk betydelse, men som visar prov på kristdemokratisk politik när den är som allra sämst och är en av alla aspekter som kan placera partiet på avbytarbänken i nästa års val.

Den intressanta frågeställningen är vad det är som vi egentligen skulle sakna med en riksdag utan kristdemokraterna?

Förslaget hör naturligtvis hemma i det runda arkivet. Och det tycks som om KD står ensamma, åtminstone för tillfället…

En kommentar hos alltid lika roliga Badlands Hyena, andas äkta ”ministry of truth”-anda:

Jag tänker med välbehag tillbaka på min tid i Kina.
Där fanns det i varje distrikt (alla städer och byar delas upp i distrikt i en hierarki av allt mindre enheter för att kunna erbjuda människorna maximal frihet) personer med ansvar för de andras frihet.

En sådan uppgift var just att kunna maximera friheten för kvinnorna genom att tillhandahålla servicen att registrera kvinnornas menstruationsperioder.

(det var alltså inte bara de tidigare kinesiska kejsarnas konkubiner som (pga eventuell avkomma med kejsaren) nogsamt registrerades och bokfördes avseende när, var och hur…)

Jag minns även de fina toaletterna. Frihetsinskränkande bås och dörrar var en ovanlighet.

Ju mindre avstånd en människa har till andra både mentalt och fysiskt avseende intimzonen, ju större frihet!

Maximal integritet erhålles genom maximal öppenhet och genomlysning av folket!

(De styrande bör däremot vara fullständigt skyddade från insyn, då landet annars kan skadas om planer och ritningar sprids)

/Erik S

För det är ju det som tycks vara tidens anda: att man uppnår integritet och frihet inte genom att låta bli att lägga näsan i blöt, utan genom att först köra ner näsan, munnen, öronen – ja hela huvudet – och sedan skapa ytterligare en ombudsman/instans/tjänst/ansvarig person/åtgärd för att ”garantera den personliga integriteten och friheten”. Yeah right!

Det är detta som förespråkarna inte förstår, de ser bara funktionerna inte den åsamkade skada som skapar behovet av att inrätta sådana funktioner. Sjukvården och forskningen tilltros vara otadlig, trots att PKU-registret redan använts fel en gång och att förslag att systematisera felet redan kommit fram.

Det finns en nästan manisk sida i registreringsivern. Vi vill veta allt om alla, jämt. Frågan är om det inte kan ses som den moderna tidens kliniska diagnos, kanske någon form av neuros som kan behandlas?

Det är hur som helst dags för lite skärpning i den allmänna förståelsen för integritet. Att låsa spiltan när hästen redan sprungit bort är inte en fullgod ersättning för att låsa den innan hästen sprungit bort. Förstår man inte det, bör man nog inte ha ett stall.