För någon vecka sen skrev jag apropå nedläggningshotet mot Värnpliktsnytt:
>När Värnpliktsnytts chefredaktör Ulrika Häggroth tycks anse att det är Pliktverkets plikt att tillhandahålla unga män och kvinnor under plikttjänstgöring för att bistå henne och hennes redaktion i dess plikttrogna granskning av Försvarsmakten sätter hon kärran framför hästen.
Nu har Ulrika Häggroths granskningsiver blivit nyhetsstoff igen. ...
För någon vecka sen skrev jag apropå nedläggningshotet mot Värnpliktsnytt:
När Värnpliktsnytts chefredaktör Ulrika Häggroth tycks anse att det är Pliktverkets plikt att tillhandahålla unga män och kvinnor under plikttjänstgöring för att bistå henne och hennes redaktion i dess plikttrogna granskning av Försvarsmakten sätter hon kärran framför hästen.
Nu har Ulrika Häggroths granskningsiver blivit nyhetsstoff igen. I DN uttalar sig chefredaktör Häggroth:
– Det är mycket allvarligt att en myndighet stoppar publicering av artiklar. Vi sitter nu på flera nyheter och bilder som vi inte kan publicera. Vi kan inte fullfölja vårt uppdrag och det känns inte bra. Försvarsmakten stoppar själva granskning av myndigheten.
Saken handlar om att Försvarsmakten har råkat säga upp (eller möjligen med flit har sagt upp) Värnpliktsnytts bredbandsuppkoppling. Detta är ytterligare ett exempel på det jag skrev i mitt förra inlägg om Värnpliktsnytt. Ulrika Häggroth förväxlar rätten till granskning med en skyldighet för statsmakten att granska sig själv. Hos Zkrivarna och Jan Rume får denna tanke stöd.
Men vilken sorts granskning är det vi talar om? Om Värnpliktsnytt vore en fri granskande tidning skulle de inte vara beroende av Försvarsmaktens välvilja för att nå ut på internet. Det är de naturligtvis inte heller, som Fetsmart påpekar löser sig problemet lätt med en dongel. Chefredaktör Häggroth går nu hellre till tidningarna och ”gör skandal” istället för att lösa det praktiska problemet. Hon sätter då frivilligt eller ofrivilligt strålkastarljuset på precis hur oberoende hennes granskande av Försvarsmakten är och alltid har varit.
Inget ont om Ulrika Häggroth. Värnpliktsnytt har knappast gjort sig känd som en maktens megafon. Jag är inte kritisk till henne eller hennes tidning. Jag är kritisk till det knasiga upplägget där makten själv skall tillhandahålla repet i vilken den ska hängas. Som Guero och Awickedone skriver borde en granskande tidning kanske ha ett eget abonnemang.
Underytligt ser detta som ytterligare ett exempel på Försvarsmaktens ständiga problem med informationshantering.
Farmor Gun sätter in det hela i ett större sammanhang.
Marcus utvecklar numera för Nindev!
Granskning – rättighet och inte plikt (revisited)
För någon vecka sen skrev jag apropå nedläggningshotet mot Värnpliktsnytt:
Nu har Ulrika Häggroths granskningsiver blivit nyhetsstoff igen. I DN uttalar sig chefredaktör Häggroth:
Saken handlar om att Försvarsmakten har råkat säga upp (eller möjligen med flit har sagt upp) Värnpliktsnytts bredbandsuppkoppling. Detta är ytterligare ett exempel på det jag skrev i mitt förra inlägg om Värnpliktsnytt. Ulrika Häggroth förväxlar rätten till granskning med en skyldighet för statsmakten att granska sig själv. Hos Zkrivarna och Jan Rume får denna tanke stöd.
Men vilken sorts granskning är det vi talar om? Om Värnpliktsnytt vore en fri granskande tidning skulle de inte vara beroende av Försvarsmaktens välvilja för att nå ut på internet. Det är de naturligtvis inte heller, som Fetsmart påpekar löser sig problemet lätt med en dongel. Chefredaktör Häggroth går nu hellre till tidningarna och ”gör skandal” istället för att lösa det praktiska problemet. Hon sätter då frivilligt eller ofrivilligt strålkastarljuset på precis hur oberoende hennes granskande av Försvarsmakten är och alltid har varit.
Inget ont om Ulrika Häggroth. Värnpliktsnytt har knappast gjort sig känd som en maktens megafon. Jag är inte kritisk till henne eller hennes tidning. Jag är kritisk till det knasiga upplägget där makten själv skall tillhandahålla repet i vilken den ska hängas. Som Guero och Awickedone skriver borde en granskande tidning kanske ha ett eget abonnemang.
Underytligt ser detta som ytterligare ett exempel på Försvarsmaktens ständiga problem med informationshantering.
Farmor Gun sätter in det hela i ett större sammanhang.
Detta inlägg är publicerat i Blandat och taggat beroendeförhållanden, Försvarsmakten, pseudogranskning, Värnpliktsnytt. Bokmärk permalink. Skriv en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL.