Jag läser Madeleine Leijonhufvud i SvD. (Ni som följer Livbåten kan här få för er att enstaka exemplar av SvD är min enda kontakt med yttervärlden härifrån sommarstugan.) Straffrättsprofessorn kommenterar två våldtäktsdomar i HD och är kritiskt eftersom hon i dessa läser in en höjning av beviskraven för våldtäktsfall.
I hennes text saknas en massa relevant information så det är möjligt att jag i min reaktion är ute i ogjort väder. Leijonhufvud refererar till två domar, men om det ena våldtäktsfallet ges ingen information i hennes artikel och även det andra är ytterst sparsamt beskrivet.
Jag kan inte kontrollera bakgrunden utan bättre tillgång till media, så min reaktion är endast baserat på det som faktiskt står i debattartikeln.
Via samtal med Marcus får jag veta att Jakob Heidbrink och Mårten Schultz redan har kommenterat artikeln och att de båda är kritiska till Madeleines tolkning och/eller beskrivning av rättsläget. Som juridisk lekman torde jag inte ha mycket att tillägga vad det gäller det juridiska. Däremot tycker jag att både Mårten och Jakob missar en viktig poäng, nämligen ideologiseringen av vetenskapen i allmänhet och i det här fallet ideologiseringen av den juridiska doktrinen.
Detta är inte helt trivialt eftersom rättsvetenskapen och svensk rättstradition säger att vid sidan av lag kan rättssaker avgöras med stöd av förarbete till lagstiftning, tidigare domare och i sista hand juridisk doktrin.
Jag antar att man inte blir professor i straffrätt om man saknar analytisk förmåga. Jag antar likaledes att man såsom professor i straffrätt har kunskaper om svensk processgång. Professor Leijonhufvud skriver:
Nu visar HD själv att den hade fel. Om svensk lag verkligen var utformad som ett skydd mot ofrivillig sex, och förekomsten av våld eller hot bara var en av flera tänkbara omständigheter som kunde anföras som bevis för bristen på frivillighet, då skulle målsägandens trovärdiga berättelse och omständigheterna i övrigt i ett fall som detta ha räckt för fällande dom.
I detta resonemang bortser hon helt från det faktum att kvinnans berättelse och åklagarens gärningsbeskrivning inbegrep ett påstått knivhot. Ett påstående som HD kommit fram till inte fann stöd i bevisningen i målet (inga DNA-spår kunde säkras på vapnet). En domstol dömer med utgångspunkt från vad åklagaren säger sig kunna bevisa. I detta fallet så anser inte HD att knivhotet var ställt bortom varje rimligt tvivel och detta var grunden för den friande domen.
Så här långt läser jag och Jacob Heidbrink Leijonhufvuds text lika, men jag vill hävda att bristerna i Leijonhufvuds artikel beror på ideologiska glasögon. Hon tillhör såvitt jag förstår dem som anser att det är ett överordnat värde att öka antalet våldtäktsanmälningar som leder till åtal och antalet fällande domar för våldtäkt i Sverige. Det syns mellan raderna när hon skriver:
Beviskraven i brottmål är naturligtvis helt avgörande för möjligheterna att beivra brott. Att de ska vara stränga är självklart i en rättsstat. Frågan är om dessa domar skärper kraven på bevisning i våldtäktsmål ytterligare. På åklagarsidan uppfattar man det definitivt så. Ordföranden i HD, Johan Munck, har velat tona ner betydelsen av dessa domar i prejudikatshänseende. Det lär dock inte förhindra att det härefter blir ännu färre våldtäktsanmälningar som leder till åtal. (Min kursivering.)
Det är olyckligt att en professor som till synes uttalar sig som en framstående expert inom ett rättsområde i själva verket ger uttryck för ideologiskt motiverade eller värderingsbaserade uppfattningar. Professor Leijonhufvud får naturligtvis söka efter möjligheter att fälla fler våldtäktsmän i Sverige. Men hon bör inte låta detta gå ut över sin roll som uttolkare av gällande svensk rätt på området. När hon hävdar att HD sänkt beviskraven grundar hon enligt min mening inte detta på en genomtänkt juridisk analys, då hon ju faktiskt bortser helt från vad åtalet faktiskt handlade om (nämligen knivhot). Istället betraktar hon HD:s dom genom ideologiskt färgade glasögon. Glasögon som en professor i juridik borde lägga sig vinn om att ta av vid skrivandet av en debattartikel i SvD.
8 kommentarer
Madeleine Leijonhufvud och Chrisian Diesen är båda livsfarliga för rättssäkerheten i Sverige. Hur de båda har kommit till att bli professorer kommer jag aldrig att förstå…
//Zac
Zacs senaste blogginlägg.. Brottsprovokationers vara eller icke-vara
Finns en viss betydelseskillnad i hennes sätt att citera Munck:
Leionhufvud:
Johan Munck har i kommentar till domarna sagt att det nog inte behöver betvivlas att det var fråga om övergrepp.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3157315.svd:
Det är förmodligen så att det har skett två övergrepp, men det fanns inte tillräcklig bevisning för att ställa det faktumet bortom allt rimligt tvivel, säger Johan Munck, till TT.
Jag tycker det är anmärkningsvärt att hon går på HD, när det tycks som om själva problemet är det vanliga i sådana här fall — undermåligt förundersökningsarbete, och lika undermålig åklagarbedömning.
Hur i hela h—ete kan man låta bli att kontrollera om en gärningsbeskrivning går att styrka. Hur kan polisen låta bli att kontrollera den andra kniven. Det finns en lojhet i undersökningsarbetet. Jag skall inte vara kategorisk eftersom jag inte känner till alla omständigheter, men det är hur som helst inte bra.
Att HD går på det som kan bevisas är bra, det förstår jag inte hur Leijonhufvud kan bråka om ens indirekt.
Jag har omvärderat hennes artikel. Jag håller inte med henne i sak men jag tycker det är bra att hon kritiserar HD. Jag tycker HD ska skriva bättre domar. Om det var dåligt polisarbete så kan de skriva det tydligare. Om det var dåligt processande av åklagaren så skriv det.
Man kan tycka att det var dåligt av polisen att inte undersöka den andra kniven och tja det var det väl. Samtidigt så vad ska de finna? Om man har tur hittar man kvinnans DNA på kniven. Är kniven diskad hittar man väl ingenting. Eftersom den lär ha använts i duschrummet kanske den sköljdes av, vad vet jag.
Jag skrev hos Heidbrink om Leionhufvuds artikel att temat för artikeln är huruvida åklagaren måste visa våld eller inte. I det aktuella målet skulle den tilltalade ha hållit en kniv med den tandade delen hårt tryckt mot kvinnans hals i duschrummet. Detta har inte gått att visa tekniskt eller medicinskt. Därav drar HD slutsatsen att det “i någon mån talar i motsatt riktning”.
Men, den slutsatsen kräver att man förväntat sig ett märke i halsen eller DNA på kniven. Att frånvaro av DNA kniven skulle tala emot är löjligt eftersom kniven kan ha torkats av. Så det kvarstår huruvida man får ett synbart märke om man håller en bordskniv med den tandade sidan hårt tryckt mot halsen. Eftersom denna detalj redan föranlett till en debattartikel och kommenterats på diverse ställen så tycker jag att HD borde ha beskrivit bordskniven och dess användning bättre.
Det jag inte förstår är hur åklagaren kunde komma på den ”briljanta” idén att ta med kniven i gärningsbeskrivningen, när man varken kunde påvisa fysisk åverkan (märken på halsen) eller dna på kniven. Det blir ett stickspår (inte menat att vara fyndigt) som tar fokus från substansen i händelsen.
Skulle åklagaren ha ”mörkat” det istället? Det var uppenbarligen en viktig del av gärningen såsom den var beskriven för åklagaren. Det är inte åklagarens jobb att sortera bort så viktiga omständigheter (de hade kommit upp i domen ändå och gärningsbeskrivningen skall vara så precis som möjlig varför det hade varit fel att inte ta med det där. kanske dock med kompletterande gärningsbeskrivning där kniven exkluderas). Han får istället försöka förklara hur det kan komma sig att DNA-spår och synliga märken på halsen saknas så pass väl att detta inte kan utgöra rimligt tvivel, vilket (om han hade kunnat styrka utsagan med annan bevisning) han hade kunnat göra med så enkla argument som att kniven troligtvis var tvättad. Eller så hade man kanske insett bristfälligheten i utredningen och kollat upp den andra kniven också. I vilket fall som helst är det inte något att bara förbise.
Åklagaren skall bara i gärningsbeskrivningen ta med vad han anser kan bevisas, eller åtminstone kommer bedömas som tillräckligt trovärdigt utan teknisk bevisning. Det handlar inte om att mörka, det handlar om vad rätten skall ta ställning till.
Möjligen kan han som du säger ha alternativa gärningsbeskrivningar med eller utan kniv, det överstiger min juridiska kunskap. Däremot säger mitt sunda förnuft mig att det inte är bra för mitt mål om jag kommer med flera grader av anklagelser samtidigt — men som sagt, jag är inte jurist.
Jag håller dock fullständigt med om att själva frågeställningen borde lett fram till funderingar på varför kniven saknade DNA-spår, varför utredningen var så bristfällig och dylikt. Klart är att man skulle gått tillbaka till utredningen innan rättegång och försökt komplettera den. Jag ser hela domslutet mest som ett underkännande av polisens och åklagarens arbete.
Under utredningsfasen och fram till åtminstone huvudförhandling (egentligen också under huvudförhandling, men där är förhållandena svårare) är åklagaren styrd av objektivitetsprincipen. Att inte ta med kniven vore, enligt min mening, att inte fästa tillräcklig vikt vid målsägandens utsaga, och här utgör bevissvårigheter inte en orsak för något annat. Inte ens om omständigheten talar mot den tilltalades skuld ska den bortses ifrån. Det utgör trots allt det momentet som skall uppfylla det objektiva kravet ”våld eller hot” som krävs för en våldtäktsdom.
Att inte ta med detta i gärningsbeskrivningen skulle betyda att målsäganden själv får föra in denna viktiga gärningsomständighet i processmaterialet, under sin utsaga. Om jag satt i rätten skulle jag fråga mig varför åklagaren valt att inte fästa vikt vid detta förhållandevis viktiga påstående. Det skulle i samband härmed också bli en del av de gärningsomständigheter som åklagaren ändå måste förklara.
Alternativt så skulle målsäganden få anpassa sin utsaga till vad som kan bevisas, vilket nog alla håller med om inte på något sätt är önskvärt.
Jag håller med dig om att domen främst är ett underkännande av polisens och åklagarens utredning.