Granskning – rättighet och inte plikt

Värnpliktsnytt hotas av nedläggning i och med pliktutredningen läser jag i SvD. Detta rycker tillfälligt upp mig ur semesterletargin. När Värnpliktsnytts chefredaktör Ulrika Häggroth tycks anse att det är Pliktverkets plikt att tillhandahålla unga män och kvinnor under plikttjänstgöring för att bistå henne och hennes redaktion i dess plikttrogna granskning av Försvarsmakten sätter hon kärran framför hästen.

– Det är mycket som hänger i luften nu, men det vore ju mycket glädjande om man satsade på demokratin, säger Ulrika Häggroth, chefredaktör på Värnpliktsnytt, som befarar att Försvarsmakten får sin vilja igenom — att slopa en kritiskt granskande tidning av den egna verksamheten.

Så typiskt den svenska offentligheten. Om inte granskning och kritik av Försvarsmakten kan växa fram utan att den möjliggörs genom subsidier från den granskade makten, så har vi inte en granskning mer än till namnet. Om redaktör Häggroth på allvar tror att det är meningsfullt att bedriva kritiskt granskande journalistik kring den svenska pliktorganisationen så är hon i sin fulla rätt att fortsätta det arbetet.

Antingen i andra kanaler eller genom att göra som en av den svenska journalistikens historiska gestalter — starta ett Värnpliktsnytt 2,3,4 och så vidare.

Men det lär hon inte göra eftersom hon har förväxlat medborgarnas rätt till fri granskning med någon slags skyldighet från statsmaktens sida att granska sig själv. Till vilken nytta en sådan pseudogranskning ska bekostas av oss skattebetalare förstår i vilket fall inte jag.