@P: Det där har du sagt förut. Är det bara riktat mot Göran, eller åker vi båda med i den forsränningen?

Har du något konkret exempel? Jag kan inte hitta någonstans jag gjort fel, och jag är faktiskt ärligt nyfiken. Kom gärna med ett par exempel förresten, så att det inte bara är fråga om ett simpelt skrivfel utan faktiskt är ett mönster…

@JET: Det svenska språket är rätt dynamiskt. Bland annat så blir det allt vanligare att utelämna komman där de framgår av sammanhanget. Det är en fråga om att välja mellan uppstyckande eller flöde. Klart man kan störa sig på en sådan sak, om man vill — för den delen åt än ena eller andra hållet…

När jag skrev: ”Lägg skulden där den hör hemma Per Strömbeck”, så ansåg jag inte att den rubriken gick att missuppfatta. Alla andra tolkningar än att det är Per som skall lägga skulden där den hör hemma, är så långsökta att de knappast kommer ifråga. Det är inte ens en fråga om att trötta ut läsaren, eftersom betydelsen är så självklar.

Något humoristiskt fick jag tidigare i år en precis motsatt kritik för hur jag skriver. Den gången var det en kritik för att jag använder komman när det inte behövs. Inte för att jag använde dem fel, utan för att jag bröt upp flödet för mycket. Min kritiker ansåg att jag tröttade ut honom med alla avbrott i textflödet.

Smaken är med andra ord olika, och vissa blir förbannade när man gör på ett sätt och andra när man gör på ett annat.

För mig är skillnaden mellan ”Varför ljuger du, Henrik Pontén?” och ”Varför ljuger du Henrik Pontén?” att nummer två saknar ett komma. Varken mer eller mindre.

Betydelsen är för mig densamma. Jag skulle till och med säga att man måste vara språkpolis, eller möjligen gammal svensklärare, för att ens bli irriterad. Hade det varit fråga om fjantiga särskrivningar som ger nya roliga betydelser vore det väl en sak, men om man har komman eller inte där det strängt taget inte behövs… Alltså, vem bryr sig?