Val-U á là Livbåten 3: Nätpolitiken

Detta inlägg är en del i en serie om EU-valet. Livbåtens egna valutvärdering – Val-U. Läs gärna de andra.

Det finns mycket att säga om hur valet förändrat hur politik bedrivs och kan bedrivas. Och mycket av det har redan sagts av andra kloka skribenter. Just nu lyssnar jag på ett klokt samtal om saken i P1:s Konflikt

Under valrörelsen förekom det en diskussion i gammelmedia om vilket parti som skulle lyckas bäst med att använda sociala medier i EU-valkampanjen. Man talade om att alla sneglade på Barack Obamas fantastiska väg till presidentposten och hur han använde twitter, youtube, flickr mm.

Jag skrev då ett inlägg under rubriken Att göra en Obama:

Jag ber att få anmäla en avvikande uppfattning. Många har försökt använda sociala medier för att sända ut ett budskap. Men poängen med sociala medier är att de är inte byggda för att sända, de är byggda för att samtala. Det betyder att lyckade kampanjer i sociala medier alla har en sak gemensamt: de bjuder in till ett samtal.

Barack Obamas kampanj levde inte på Twitter, Facebook och bloggande. Den levde på Barack Obamas personlighet, hans ödmjuka nyfikenhet och vilja att starta ett samtal med sina väljare. Egenskaper som spred sig genom hans organisation och som de sedan kunde bygga en hel kampanj på. En kampanj byggd på att inkludera alla som ville vara med. Och inte bara som mikrofinansiärer.

Mikael Zackrisson webbchef på VA.se skrev någon månad efter mig också om att göra en Obama och om svenska politikers oförmåga att förstå sociala medier:

Satsningarna är lovvärda, men skådar man de närmare är de väldigt tunna. Twitter används med primärt som en megafon, inte för att på allvar diskutera politik med medborgarna. Det finns undantag, som GUDRUN SCHYMAN och PER SCHLINGMANN, som faktiskt svarar de som frågar på Twitter. Mängder med människor har frågat MONA SAHLIN saker på Twitter, men hon har, såvitt jag sett, inte svarat en enda. Och då blir det som Martin Gelin säger, att politikerna skaffar sig tekniska accessoarer snarare än använder dem ordentligt.

Sociala medier-experten ANDERS MILDNER sammanfattar det bra:
”Man kan se att de fortfarande inte har fattat poängen. Man lanserar en satsning där man fortfarande har broadccastmodellen som modell för hur materialet ska distribueras. I stället för att gå in där debatten förs så vill man lägga sig på en annan nivå, och föra ut sitt material till välljarna.”

Med andra ord: Politikerna anser sig fortfarande lite förmer än sina väljare.

Några dagar innan hade Niklas Orrenius skrivit i Sydsvenskan om Konsten att släppa megafonen. Och det är just det det handlar om. Jag brukar föreläsa under rubriken Join the Conversation och den föreläsningen beskriver hur dagens marknadskommunikation handlar om att våga gå från ett megafonparadigm till ett dialogparadigm (OBS reklam;-)).

Så nu när valet är över, vad kan man säga om hur partierna klarade av att använda de sociala medierna, att lämna megafonerna hemma?

För mig är en demonstration med Piratpartiet det tydligaste exemplet på att vi i det här avseendet spelar i en egen division. Till och med när vi anammar de gamla traditionella politiska metoderna så skiner deltagarkulturen igenom. En konferencier och två förbokade talare följdes av ett tjugotal aktivister som allihopa spontant klev upp och höll en appell. Alla räknas, alla har en röst.

Men viktigast är inte detta på ett soligt torg. Viktigast är detta på internet i de sociala medierna. Och de kommer bara bli viktigare och viktigare ju fler av oss medborgare som flyttar ut delar av vårt sociala liv på nätet. Det som förr hände i fikarummen på arbetsplatserna kommer i framtiden ske på nätet.

För att förstå hur man blir duktig på att föra det politiska samtalet där skulle jag vilja tala om tre kompetenser.

Teknologisk kompetens

Som nämndes i inledningen så har diskussionen handlat mycket om verktygen. Många tycks tro att bara man lär sig använda Twitter, Facebook, Flickr, Youtube, Bambuser m fl, lär sin organisation att snabbt producera text, bild och helst video och sprida det så är saken biff.

Med ett instrumentellt perspektiv kan man till och med mäta sin framgång. Visa att man i absoluta tal, länkar, filmer, inlägg, omnämnanden är bättre än huvudfienden. Men verktygen är tämligen värdelösa utan att man funderat över vilket budskap de ska bära.

Och bara för att man använder en hammare betyder det inte att man spikar. Vilket Anders Borg med all önskvärd tydlighet visar – megafonkommunikation i ett dialogmedium.

Så den tekniska kompetensen är grundläggande, den är viktig, utan den är allt arbete i det sociala medierna omöjligt, men den räcker inte.

Social kompetens

När man behärska verktygen tekniskt måste man förstå hur de fungerar socialt och till vad de kan användas. Det är här samtalet kommer in. Eller som Erik Laakso skriver – om olika kampanjmetoder:

När jag läste om skillnader på hur de politiska partierna kampanjar på nätet så fångades mitt öga av vad som särskiljer Piratpartiet från de övriga politiska partierna. Nu minns jag inte var jag läste det men jag räknar med att det står i kommentarsfältet inom kort. De övriga politiska partierna funderar över strategier för nätet, kampanjmetoder för You Tube och uppmanar sina företrädare att blogga och twittra. Men sånt hörs aldrig hos Piratpartiet så vitt jag känner till, för de är där. Deras existens sker på nätet och i livet bortom tangentbordet och allt är den naturligaste sak i världen.

Sociala medier är inte ett kampanjverktyg. De är ett verktyg för att komma i kontakt med dem du vill nå. Tvåvägskontakt. De som använder sociala medier är inte intresserade av att bara lyssna. De vill ha möjligheten att säga emot, be om förtydliganden, ställa frågor och berätta att du är en idiot. Det är inte säkert de använder den möjligheten, men de vill ha den.

För att hantera detta bra krävs social kompetens. Man måste klara av att bli ifrågasatt eller avkrävd besked eller förtydliganden. Den politiker som bara är förberedd på att läsa sitt färdiga manus klarar sig inte här. Man måste kunna tänka på fötterna och fort ska det gå.

Den här förmågan har många av våra ledande politiker. De är övade i TV som är ett medium som kräver delvis samma uppsättningen kommunikativa färdigheter. De behöver bara lära sig använda dem i de nya kanalerna. Se på Gudrun Schymans twittrande eller några av våra duktiga politiska bloggare så förstår ni vad jag menar.

Ideologisk kompetens

Men även när politiker lär sig att använda sina sociala förmågor i de nya medielandskapet och via de nya kanalerna så är det något som fattas. Jag skulle vilja kalla det en ideologisk kompetens. En kompetens som i min mening bara piratpartiet i det svenska politiska samtalet har. Eftersom jag inte är en cyniker som tror att Barack Obama har spelat teater och blåst halva världen vill jag mena att även han och hans kampanjorganisation visade prov på denna.

Bristen på denna ideologiska kompetens var det som fick Deeped att mynta begreppet gammelpolitiker. En gammelpolitiker är en politiker som inte har insett att internet inte är en kanal för megafonpolitik bland andra kanaler för megafonpolitik.

Mary på Minamoderatakarameller är verkligen ingen gammelpolitiker och hon har fattat. Hon skriver om att rädda internet – vår stora gemensamma hjärna…:

I Clay Shirkys bok Here comes everybody – How change happens when people come together. (ännu ett tack till Jocke för boktips) förklaras hur det i framtiden inte handlar om att “the revolution will not be televised – it will be emailed, texted (SMS), blogged, wikied. Det gälelr för de politiska organisationerna att hänga med på det här. Just att det händer saker när människor kommer samman vet man redan. Socialdemokraternas 1:a majtal – Moderaternas kommunala rikskonferenser, det är ingen skillnad egentligen. Det skapar kraft och gemenskap, man är alltid uppfylld efter sådana möten. De är precis lika starka över internet, om inte starkare för där finns alla möjligheter att finna gemenskap man aldrig funnit på annat sätt. Men det finns förstås en viktig skillnad här och det är att det på internet handlar om interaktion mellan alla. Inte en given ledare som pekar med hela handen så att andra vet åt vilket håll man ska gå. Ledarrollen förändras till att vara en vägvisare till alternativ än till att huvudleden numera.

Det här är kärnan i den ideologiska kompetensen. Att förstå att internet är en hjärnförstärkare, en möjlighet för många människor att samla sina resurser och samverka mot ett mål som är väsenskild mot alla tidigare kommunikativa verktyg.

Svärmar har med hjälp av internet utan organisatoriska ramar och hierarkier skapat uppslagsverk, operativsystem, programvaror, politiska partier, folkstormar, kunskapssamlingar, proteströrelser, revolutioner. Just nu när jag skriver detta använder politiska dissidenter i Iran Twitter för att få ut sin sida av händelseförloppet efter valet förbi regimens censur.

Det här är inte bara teknologi. Det handlar också om makt och kontroll. En svärm kan inte uppstå under en ledare med en färdig lösning och en regelbok. Ovanifrånperspektivet måste först brytas.

Det enda partiet i svensk politik som bejakar detta är piratpartiet. Därför kom vi in i EU-parlamentet och därför kommer vi att komma in i riksdagen också.

Tänk vilken demokrati vi kommer få när alla partier har skaffat sig alla tre kompetenserna. Vi kommer få involverade medborgare som deltar i ett demokratiskt samtal på lika villkor och tillsammans formar sina partier till tydliga och värdefulla politiska alternativ.