Linje 2 i demokratifrågan

Det är något nästan unikt för politiken att man diskuterar individens rättigheter gentemot staten som om det gick att våldta någon lite lagom. Det kallas att balansera statens intressen mot individens rätt, men finns det verkligen en sådan balans och hur ser den ut?

Är denna ”realpolitik” verkligen möjlig eller värdig i en sant demokratisk stat? Är det bara ett uttryck för fega politiker när denna balans kommer på tal? Är det någonsin rätt att sätta individens rätt på undantag, och i så fall när och varför?

Ingen vågar stå för sådana undantag fullt ut. Istället får vi beslut som ingen riktigt förstår eller kan se konsekvenserna av. Det är en fara för demokratin.

###Blå dunster

För tre decennier sedan hade vi folkomröstning om kärnkraft i det här landet. Kanske minns några det lite humoristiska och typiskt svenska i valet. En enkel fråga fanns på dagordningen, kärnkraft eller inte, men vi kunde helt enkelt inte svara ja eller nej. Istället blev resultatet ”nja, med förnuft”. När valet avgjorts trodde några att vi sagt ja, och andra att vi sagt nej. I praktiken fick vi den sämsta möjliga kombinationen av ja och nej. Idag, tre decennier senare, så är vi fortfarande minst lika beroende av kärnkraften – fast nu från kraftverk som är gräddan av sextiotalets teknologiska tänkande.

Tyvärr tycks ganska många känsliga beslut fattas genom linje 2:ande. Visste jag inte bättre, och det gör jag inte, skulle det vara ganska lätt att få för sig att det är ett sätt att kunna fatta känsliga beslut utan att behöva stå för dem fullt ut. Titta till exempel på den aktuella ”balanserade” varianten av FRA. Genom en så kallad ”kompromiss” har man lyckats göra sina värsta motståndare till nyttiga idioter. När de väl fattar att de blivit blåsta, så kan de inte backa utan att förlora stora mängder prestige.

###Den goda staten

Svensken tror på den goda staten, och säger att staten det är vi. Problemet är att den utsagan inte är sannare för oss medborgare idag än när Ludwig den XIV påstods ha uttalat att ”staten, det är jag”. Staten i sin allra bredaste bemärkelse kanske är en synonym för nationen och dess innevånare, men mer relevant är att se den som den samhälleliga överbyggnad vi lever i. Den är det maskineri som vi satt att förvalta samhället och överse nationens intressen internt och externt. Ett maskineri som befolkas av individer med egna önskningar och egna agendor. Den kan vara god när den styrs av goda människor och goda principer, eller ond när den styrs av vettvillingar – men oftast befinner den sig någonstans mittemellan.

Eftersom de flesta människor varken är helt goda eller helt onda, så krävs det goda principer för att staten inte i sig självt skall bli en vettvilling som våldför sig på folket. En av de goda principerna är att staten inte skall lägga sig i människors liv i onödan. En annan av de goda principerna är att individers rätt till en privat sfär skall respekteras. Ytterligare goda principer ligger bakom såväl åsiktsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet och tryckfrihet.

Eller för att citera Juristens funderingar:

> Man läser numera nästan dagligen om nya och tydligt integritetskränkande lagar som är helt oproportionerliga och knappast förenliga med grundläggande principer i ett demokratiskt samhälle. Och varje dag frågar jag mig; ”Hur fick våra folkvalda politiker uppfattningen att de har rätt att spela Gud?”

###Principer, ideologi och realpolitik

Gamle Fälldin ville inte dagtinga med sitt samvete, men för att ha ett samvete som politiker måste man ha en ideologisk kompass. Det tycks vara en egenskap lika ovanlig som hår på ägg.

Låt mig få skriva på näsan vad som saknas:

Friheten och integritet kommer alltid först, annars vet man inte ens när man gör undantag. De beslut som fattas måste vara klara och tydliga, så att alla förstår deras orsaker och konsekvenser — även när konsekvenserna är obekväma.

I princip alla moderna samhällen har någon gång befunnit sig i situationen att inte helt kunna tillfredsställa individernas rätt till frihet och integritet. Det kan röra sig om heta eller kalla krig, akuta hot eller katastrofsituationer. Det är det som kallas realpolitik, när principer får stå tillbaka för realiteter. Problemet är egentligen inte att hitta situationer där det skulle kunna vara motiverat att göra undantag – problemet är snarare att sätta gränserna mot dessa situationer, så att de inte blir någon slags självunderhållande perpetuum mobile.

Det är faktiskt alldeles för lätt att hitta anledningar att göra undantag. Snart sagt varenda människa skulle utan vidare kunna hitta en eller annan fråga som de tycker är tillräckligt viktigt för att göra undantag. Antingen är det organiserad brottslighet man vill åt, eller kanske trafficking, eller barnporr och pedofiler, knark, smugglare, miljöförstöring, eller så är det ekonomisk brottslighet, eller rädsla för islamistiska extremister eller… svårt är det i alla fall inte.

Inte heller är det svårt att hitta politiker som vill göra undantag just för sina ”hjärtefrågor”. Det är tyvärr alldeles för lätt, för det är enkla och populistiska ställningstaganden att göra. Tyvärr har syndarna innefattat åtminstone ett par justitieministrar med suddigt begrepp om individens rätt gentemot staten. Tyvärr är inte heller tjänstemän, jurister eller andra politiker immuna.

###Det sluttande planet av syftesglidningar

PKU är ett prima exempel på både syftesglidning och det sluttande planet. En genetisk bank där så gott som varenda människa född under det senaste dryga kvartsseklet finns registrerad. De har registrerats under föregivelsen att det endast handlar om medicinsk forskning.

Så kom mordet på Anna Lindh och PKU användes för att få rätt på Mihailo Mihailovic, vilket i sak egentligen innebar att någon gjorde sig skyldig till tjänstefel. Sedan dörren väl blivit inslagen har det dykt upp åtminstone ett par förslag att ”öppna” genbanken för polisen för att lösa ”allvarliga brottsfall”. De som lägger sådana förslag nonchalerar gladeligen att man i så fall sviker så gott som alla föräldrar som fått barn de senaste decennierna, och naturligtvis även så gott som alla under trettio.

De har i så fall gått med på att låta sina barn registrerats under vad som visar sig vara falska förespeglingar. Så lätt är det att tappa fotfästet och göra principlösheten till ett moraliskt imperativ.

Skall man fortsätta på temat syftesglidningar så är det lätt att komma tillbaka till FRA. Deras signalspaning kom till i en annan tid, en tid av först hett och sedan kallt krig. Den hade mycket specifika syften: att avlyssna och avkoda en möjlig fiendes radiotrafik och elektroniska signaler. Man ville skaffa sig ett begrepp om vad som pågick på andra sidan gränsen, så att man kunde göra vettiga bedömningar av säkerhetsläget – och möjligen fånga en och annan spion.

Signalspaning som vi känner den från det kalla kriget är en kraftigt krympande verksamhet. Nog för att man fortfarande kan spana på vapensystem och snabbtransmissioner under främmande makts krigsövningar. Så gott som alla annan trafik har däremot flyttat in i kabel, helt enkelt för att det internationella kabelnätverket idag är det snabbaste och säkraste sättet att kommunicera.

Så vi hade plötsligt en hel gren av underrättelsetjänsten som satt och lyssnade på nästan ingenting. En hel myndighet som såg sitt existensberättigande få vingar och avlägsna sig mot horisonten. Det ligger dock inte i myndigheters natur att avskaffa sig själva, så FRA valde istället att flytta in i kabel. Där mötte man på något man hittills inte kommit i kontakt med annat än marginellt: civila kommunikationer.

I samma kablar man nu ville flytta in i hade även i praktiken posten, telefonerna och en hel del av folks fritidssysselsättningar och annat privatliv flyttat in. Man hade bytt ut sina väldigt specifika signalspaningsmöjligheter mot möjligheten att ta reda på allt. Lämna det så och du har skapat fröet till ett framtida STASI, en myndighet som vet allt om alla.

Eftersom man inte ville avskaffa sig själv, så lobbade man istället för att situationen skulle legaliseras, så att man hade mandat att göra det man ändå ville göra – fortsätta ”signalspaningen” trots att det saknades signaler att spana på. Möjligheten hade blivit mandatet och resten var en transportsträcka där man uppfann orsaker till att det måste fortsätta vara så. I praktiken skyddar man oss mot väderkvarnar, ungefär av samma modegenre som en viss spansk Don i Cervantes saga.

Det har vissa nackdelar att göra på det sättet. Förutom att det kostar vansinniga mängder pengar, så bryter det samhällskontraktet som i ett demokratiskt samhälle bygger på den princip jag skisserat ovan. Man kan limma på hur många lager plåster på det trasiga förslaget som helst, men man har ändå förbrutit sig mot rätten att kommunicera privat. Det är den moderna motsvarigheten till att öppna brev, lyssna på telefonsamtal, avlyssna rum och låta säkerhetstjänsten skugga människor utan brottsmisstanke.

Där ligger problemen med FRA-lagen, men också med datalagringsdirektivet och i förlängningen IPRED, buggningslagar och allsköns annan skit som stuckit upp huvudet de senaste åren. Det ligger implicit i samhällskontraktet i en demokrati att folket inte skall behöva titta sig över axeln – och den principen gäller även om axeln är elektronisk.

I SvD kan man läsa om den tyska implementationen av datalagringsdirektivet:

> Dessutom svarar elva procent att de faktiskt redan avstått från att ringa telefonsamtal eller skicka e-post på grund av lagen.
>
> –Konsekvensen har blivit att en del människor faktiskt har förändrat sitt beteende eftersom de vet att deras kommunikation sparas. Och det handlar inte om kriminella, utan om vanliga människor, säger den tyska EU-parlamentarikern Alexander Alvaro till SvD.se.
>
> Alvaro tillhör den liberala gruppen i parlamentet och sitter med i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och rättsliga frågor. Dessutom har han varit parlamentets särskilda rapportör om datalagringsdirektivet, vilket gör att han är väl insatt i vilka konsekvenser lagen har fått.
>
> –Min personliga åsikt är att datalagringen liknar en katastrof, säger han.

###Linje 2 i demokratifrågan

Den mentala letargi som låter oss sätta likhetstecknet mellan oss och staten gör att vi glömmer att staten företräds av individer. Det som skyddar oss mot individer i detta maskineri som inte är fullt så goda eller samvetsgranna som de vill göra sken av är principer.

Den kanske viktigaste principen är att medborgarnas rätt att styra sina egna liv, utan moraliska pekpinnar och utan statlig insyn, inte får komma på undantag utan att det finns oerhört goda skäl till detta. Dessa skäl kan bara utgöras av lagar som riktar sig mot direkta brott, och endast mot de som är skäligen misstänkta – eller situationer av direkt och omedelbar fara som till exempel vid krig eller krigshot.

Inte ens då skall man gå en millimeter längre i sina inskränkningar av den personliga friheten och integriteten än vad som absolut krävs. Det blir särdeles viktigt när den tekniska utvecklingen gått så långt att man i princip kan göra privatlivet till ett minne på historiens sophög, då måste man vara extra försiktig.

En rak och ren debatt utan blå dunster och väderkvarnar behövs för att dra nya gränser för vad staten och samhällets rättigheter börjar och slutar i sin relation till individen. I annat fall kommer situationens momentum att leda till ett alltmer totalitärt samhälle.

Vi behöver inte en linje 2 i demokratifrågan, den är alltför viktig för att vi skall låta oss luras av ett förslag som säger ”demokrati, men med förnuft”.

12 svar på ”Linje 2 i demokratifrågan”

  1. Hej Marcus
    Oerhört bra skrivet, det som jag känt men inte kunnat ge ord ens för mig själv har du sammanfattat perfekt. Fantastiskt bra men fruktansvärt skrämmande läsning. Borde vara obligatorisk läsning i grundskolan. Tack!

  2. En långt inlägg… bara för att komma fram till något i stilen ”Vi skall nog snacka igenom det hela innan vi stiftar lagar”.

    En rak och ren debatt utan blå dunster och väderkvarnar behövs för att dra nya gränser för vad staten och samhällets rättigheter börjar och slutar i sin relation till individen. I annat fall kommer situationens momentum att leda till ett alltmer totalitärt samhälle.

    Eh… ja ha? Var då detta allt?

    Jag håller inte med om slutsatsen heller. Att säga ”Om vi inte tänker oss för blir det totalitärt” är ett vinklat uttalande. Det kan lika gärna gå åt andra hållet. Böjer sig staten för lätt efter folkets nycker kan vi lika gärna få anarki där människors rättigheter trampas på av andra människor.

    Vi ser redan sådanan tendenser idag, speciellt med det parti som du propagerar för. Piratpartiet delar helt vanvettigt upp människor i ”Konsumenter” och ”Producenter” i en svartvit och fördummad förklaringsmodell, enkel att förstå, men en falsk represenattion av verkligheten.

    Det räcker med att sticka in näsan på webplatser som DeviantArt, Flickr, Elfwood med mera för att snabbt inse att människor är både och och har ett starkt intersse av att skydda det som de producerar. Piratpartiet är inte det minsta intresserade av att se saker på det viset för det grumlar förklaringsmodellern och skickar oss rakt ut i Gråzonernas Träsk. Och då kan man inte lova folk gratis musik längre. Hur postivt inställa blir människor till avskaffad upphovsrätt när de inser att det drabbar dem själva?

    Ja, vi måste diskutera noggrannt innan vi genomför lagar. Detta är en självklarthet, och så sker idag.

    Och ibland måste vi kompromissa. Ibland behöver vi Linje 2. Den som säger annat har inte aldrig försök få en grupp på två personer eller mer att komma överens.

  3. Mycket väl skrivet, tack så mycket.

    Och till Michael kan jag ju bara säga: lite för lite insatt… eller så är det ytterligare ett exempel av att lägga åsikter i mun på någon för att enkelt kunna avfärda dem. Något av det som PP talar om allra mest är just hur alla människor är kreativa så att någon artificiel uppdelning i producent och konsument inte ska få finnas.

    Mikael Hedbergs senaste blogginlägg.. Skrämseltaktik

  4. @Michael Karnerfors
    ”Piratpartiet delar helt vanvettigt upp människor i “Konsumenter” och “Producenter” i en svartvit och fördummad förklaringsmodell, enkel att förstå, men en falsk represenattion av verkligheten.”

    Det där har du fått helt om bakfoten. Vi är de som INTE gör det, utan ser att människor på internet är deltagare – alltså både ock. Det från gammelpartierna du hör saker som ”konsumenträtt på internet” som om man kunde dela upp människor i producenter och konsumenter.

    Vi har fullständigt anammat denna dualism.

    Dessutom är våra frågor lite större än att ”lova folk gratis musik”. Det där är lågt och ohederligt.

  5. PKU-registret är inget sökbart register av DNA-profiler. Det är ett gäng tyglappar med en blodfläck på. När polisen tvingade till sig Mihailovics DNA visste de alltså redan att det vad Mihailovic de ville ha. Och de visste var han fanns. Ett betydligt enklare sätt att få tag på hans DNA hade såklart varit att gripa honom. Eller så hade de kunnat leka deckare och fått rätt på en fimp eller en begagnad colaburk eller nåt. Men de hade bråttom och de ville inte ha en upprepning av fiaskot med 35-åringen.

  6. @Michael Karnerfors:

    ”Och ibland måste vi kompromissa. Ibland behöver vi Linje 2. Den som säger annat har inte aldrig försök få en grupp på två personer eller mer att komma överens.”

    I en konflikt mellan två medborgare, kanske.

    Men inte mellan staten och individen. Staten och individen är inte två jämnstälda parter. I ett fritt samhälle är staten underställd individen och har egentligen inga egna rättigheter alls.

    Sverige är dock landet lagom och folk stödjer i allmänhet den som går den pragmatiska gyllene medelvägen. I ett val mellan två onda eller två goda saker, kan det vara bra. Det farliga är att den gyllene medelvägen legitimiserar de två alternativen; i en frågor som privat kommunikation kontra FRA skall det inte kompromissas. Privar kommunikation får inte inskränkas. Inte ens lite.

    Och det här:
    ”Vi ser redan sådanan tendenser idag, speciellt med det parti som du propagerar för. Piratpartiet delar helt vanvettigt upp människor i “Konsumenter” och “Producenter” i en svartvit och fördummad förklaringsmodell, enkel att förstå, men en falsk represenattion av verkligheten.”
    … är bara helt märkligt.

    Det är ett mycket dåligt exempel på vad du försökte förklara, och dessutom helt felaktigt. Vill du klämma in sådana små knäsparkar mot PP så gör det iaf i ett vettigt sammanhang.

  7. @Michael Karnerfors:

    ”Ja, vi måste diskutera noggrannt innan vi genomför lagar. Detta är en självklarthet, och så sker idag.”

    Känns inte det där lite naivt? Jag vill snarare uttrycka det så här:

    Ja, vi måste diskutera noggrannt innan vi genomför lagar. Detta borde vara en självklarhet, men så sker icke alltid idag. Vi måste värna om detta.

    Klubbningen av FRA-lagen upplever jag som ett typexempel, då en mängd förvirrade riksdagsledamöter under tjocka rökridåer av desinformation och vinande partipiskor i princip röstade bort brevhemligheten ”(instiftades på 1600-talet, men är uppenbarligen omodern nu, i det rena mjölets tidsålder)[0]” i Sverige. (Den gäller fortfarande för snigelpost dock). Samtidigt som kritikerna hånas av försvarsutskottet genom att refera till det fina vädret[1]:

    ”– Jag har goda förhoppningar om att det inte ska bli något strul. 349 ledamöter vill ut på grönbete så jag tror vi alla är måna om att få det här avklarat idag, inklusive oppositionen..”

    När beslutet väl är fattat så får den skrikande pöbeln veta av en skickligt argumenterande stadsminister att det faktiskt är dags att hålla tyst nu[2].

    ”– Jag har varit med om detta förut. Man driver upp en stämning och en beskrivning som ligger långt ifrån vad lagstiftningen handlar om. Och ändå fortsätter debatten på det sättet, säger han.”

    ”– Alla tjänar på om debatten lägger sig”

    Det kändes rätt forcerat då kommer jag ihåg, inte alls så genomlyst i debatt som man hade kunnat önska.

    (Eller vadå, jag kanske spetsar till det för mycket?)

    [0] http://tantrikblog.wordpress.com/2009/05/27/hur-man-stanger-ner-hela-internet/

    [1] http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1377611.svd

    [2] http://www.expressen.se/nyheter/1.1209664/reinfeldt-alla-tjanar-pa-om-debatten-lagger-sig

  8. @Michael Karnerfors: Du tycks inte förstå skillnaden mellan en kompromiss och en linje 2.

    Inte heller tycks du förstå att det inte handlar om att ”böja sig för folkets nycker”, utan att våga stå för ett beslut och inte dra folket vid näsan.

    Du missar att det handlar om att slå vakt om individens rättigheter inför ett samhälle som har allt större möjligheter att avskaffa den privata sfären.

    Slutligen har du tydligen bott under en sten vad gäller debatten om deltagarkultur.

  9. Mycket bra skrivit.
    En sak jag retar mig på är när politikerna med våld ska pressa igenom ett förslag bara för att få det gjort. I min värld är det inte demokrati utan diktatur. ”Partipiskan” känns inte som Sverige utan mer som något gammalt öststatsland.

    Den andra lösningen politikerna har är att kompromissa. Man kan inte kompromissa igenom allt, till slut blir det bara ett dåligt lappverk och det hade varit bättre att låta bli och fundera om från början.

  10. @Effo – Vad tror du det skulle kosta att sekvensera alla DNA-proverna i PKU och spara detta digitalt? Inte särskilt mycket. Jag utgår redan ifrån att det kommer göras så fort man får fram finansiering, eftersom registret blir mycket mer värdefullt för forskarna när det är dataregistrerat. Sen är steget inte långt till att börja söka i det. Redan nu finns det ju polititiska röster som talar om att registrera folks DNA för att underlätta brottsbekämpning.

  11. Mkt bra skrivet!
    Den här Michael Karnerfors (tydligen taget namn dessutom) verkar ju vara en hal ål…
    Länkar till nån j-a kärnkraftssite..
    Sorgliga spår man hittar när man googlar den mannen.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.