Lena Adelsohn Liljerot på djupt vatten

Lena Adelsohn Liljerot har roat sig med att uttala sitt stöd för Pirate Bay-domen. Det hela skedde i samband med en middag/vårfest anordnad av SKAP på Nordiska Museet i måndags. Lena Adelsohn Liljerot höll tal, och under detta kläckte hon ur sig:

> – Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av de som gladdes över domen i Pirate Bay-målet

Adam Svanell var där, och han ifrågasätter lämpligheten i uttalandet:

> Är det lämpligt att en minister uttalar sig om huruvida domar är bra eller dåliga? Är det lämpligt att göra det i ett fall som har överklagats av båda parter och snart tas upp i en ny instans? Och inte minst – är det lämpligt när det aktuella domslutet snart kan komma att ogiltigförklaras på grund av en jävssituation? Jag är minst sagt tveksam.

Det har dragits paralleller till Maud Olofssons uttalanden om de så kallade stureplansprofilerna.

I 11 kapitlet 7 § av regeringsformen kan man läsa:

> Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.

Det finns även kommentarer (min kursivering):

> I Petrén/Ragnemalms grundlagskommentar kommenteras detta stadgande:
>
> Vad som återstår av den i 6 § 1 st föreskrivna lydnadsplikten visavi regeringen är sålunda, att regeringen – förutom inom hela fältet för generellt inriktad verksamhet såsom planering och budgetarbete – kan ge direktiv om förvaltningsmyndighets faktiska handlande i särskilt fall och om handläggning av konkreta ärenden, i den mån dessa varken avser lagtillämpning eller myndighetsutövning (kurs. här). Trots att domstolarna i 11:2 framstår som på ett helt annat sätt självständiga och oberoende än de av en principiell lydnadsplikt bundna statliga förvaltningsmyndigheterna, är det i realiteten snarare fråga om en grad- än en artskillnad. I den ur rättsskyddssynpunkt betydelsefulla funktionen som beslutande i konkreta ärenden av större vikt för enskilda (eller kommuner) är båda garanterade frihet från inblandning. Den rättsliga regleringens olikartade utformning förklaras främst av att nyssnämnda funktion kvantitativt dominerar domstolarnas verksamhet, medan förvaltningsmyndigheternas uppgifter är mera differentierade.

Det har redan hojtats om ministerstyre, och sett strikt utifrån texten i regeringsformen är det inte orimligt. Det kommer säkert bli föremål för en KU-behandling

###Är det ministerstyre?

Olämpligt? Ja. Mycket olämpligt? Ja det med. Klantigt? Absolut. Politiskt klavertramp? Fullständigt självklart. Ministerstyre? Möjligen, men långt ifrån glasklart. Här krävs en liten förklaring tror jag…

När lagen skrevs handlade det om att hålla rent mellan departementen och de myndigheter de styrde över. Tanken var att regeringen visst hade beslutsmakten över myndigheterna, men att de inte fick lägga sig i myndighetsutövning i enskilda fall av vikt för enskilda människor (eller kommuner). Det var inte heller meningen att ministrarna skulle ha personlig makt över de myndigheter som sorterade under departementet utan det var regeringen som kollektiv som hade styrande makt. En minister styrde över sitt departement, men regeringen styrde över myndigheterna. Myndigheterna var för sin del självständiga i bedömningen av enskilda fall, där politiker inte skulle lägga sig i. Istället handlade styrningen om direktiv för hela verksamheten.

Det man inte tog hänsyn till i lagstiftandet var en medial verklighet som då inte existerade. Idag läses texterna och tolkas av helt andra människor än då de kom till. Den ambiguitet som finns i många svenska lagar om man inte läst förarbeten och rättsfall blir mer akut.

När man talar om ministerstyre i den lite mer snåla tolkningen, så talar man om justitieministrar som lägger sig i enskilda rättsfall, om utbildningsministrar som uttalar sig om beslut i enskilda skolor, om kulturministrar som försöker påverka enskilda bedömningar av kulturstöd etcetera. Man skall inte som minister försöka detaljstyra verksamheten, inte heller genom att uttrycka åsikter påverka vilka beslut som fattas i enskilda fall.

Som kulturminister är inte Lena Adelsohn Liljerot inbegripen i rättsväsendets göranden och låtanden annat än som del av regeringen. Hon försöker inte detaljstyra ärenden som rör hennes eget departement. Det kan tyckas som en detalj, men är viktigt om man till exempel jämför med anklagelserna mot Bodström i samband med razzian mot Pirate Bay. Där fanns det misstankar om verkligt ministerstyre, då åklagare blivit uppkallad på departementet strax innan razzian — och då det hela sammanföll i tid med en del utbyten av kunskap och önskemål/krav mellan justitiedepartementet och myndigheter/lobbyister i USA.

Det är också viktigt för oss som blir upprörda, så att vi inte viftas bort för att vi gapar ministerstyre. Det är kanske inte fel, men det är inte självklart rätt benämning på övertrampet.

Sett i ett bredare perspektiv är Lena Adelsohn Liljerots uttalande rent förbålt idiotiskt. Antingen uttalar hon sig för regeringen, och då är det ett övertramp av elefantproportioner. Eller också rycktes hon bara med av sammanhanget och vädrade personliga åsikter trots att hon inte var där som privatperson. I sådana fall är det så klantigt att det är svårt att ens beskriva i ord.
I det första fallet, så kan regeringen utan vidare anklagas för att lägga sig i rättsfall som ännu inte är avslutade, och det är verkligen inget man skall behöva förvänta sig av en svensk regering. I det andra fallet så lär regeringen kollektivt slå sig för pannan idag och undra vad det är för blåbär de satt på kulturministerposten.

Trots att den här regeringen inte precis visat prov på briljans i frihets- och rättssäkerhetsfrågor, så lutar jag åt alternativ två. Särskilt om man lyssnar på den intervju hon gav i Sveriges Radio, där hon trasslar in sig fullständigt.

I så fall vore det rimligaste att fru minister gjorde som Piratpartiet uppmanar henne att göra och ber om ursäkt.

4 svar på “Lena Adelsohn Liljerot på djupt vatten”

  1. I radio sade hon:
    “Jag ser det här, och det är väl så som också rätten har sett det, att det här är stöld. Och det finns en viss straffskala för stöld.”

  2. Frågan huruvida ministerns uttalande utgör ministerstyre är underordnad frågan huruvida hon genom sitt uttalande har brutit mot Europakonventionen.

    Läs gärna inlägget i min blogg rörande Europadomstolens dom i fallet Allenet de Ribemont Vs. Frankrike samt Högsta domstolens dom NJA 2007 s. 1037. Ministerns uttalande kan innebära att åtalet mot TPB-killarna måste ogillas pga konventionsbrott enligt de principer som uttalas i de båda domarna.

    Juristens senaste blogginlägg.. Kulturministerns hyllning av TPB-domen ett brott mot Europakonventionen

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.