"... it is the tendency of human nature not to pay any
attention to those in misfortune." Simone Weil - The Need for Roots

Det intressanta är ändå också sammtidigt, att man i bloggosfären kan observera att mediarnas sjävfixering, i sin självgodhet, nu också börjar synas i olika grupperingar och beteenden på nätet. Så byggs också nya strukturer upp, som, i sin position som ”nätvalda”, känner sig utvalda, att försvara det som inte kränkas får. En osynlig ny gräns håller på att byggas upp. Klubben för inbördes beundran har fötts (men den blir komisk på nätet).

Det är också intressant å se ”Integritetsfrågan är i ropet” ur de hemlösas perspektiv. Har Ni frågat nån hemlös om vilken fråga de tycker är viktigast för dem? Vilken integritet har en hemlös?

När blir hemlöshetsfrågan på ropet?
(Vi vet, Alltid vid nästa val, om du bara väljer mig, och frågan är sååå svår att lösa, så, därför, behöver jag nog väljas om flera gånger, för nästa gång, så, …)

Så det intressanta med ”den nya” kommunikationsteknologin är att den så liksom också blir flersidig, den skapar nya gränser, på olika sätt, och blir så på ett nytt sätt begränsande. Sammtidigt, så tar kommunikationsteknologin bort begränsningar, vilket gör det lättare för marginella, utsatta, grupper (även hemlösa) att göra sin röst hörd. Men inget av dessa olika sidor behöver leda till mer ”demokrati” för alla bara för att just deras röst blir tekniskt hörd i ett nytt media.

Det finns inga demokratiska verktyg. Ett verktyg kan inte ha en mänsklig egenskap, definitivt inte tänka. Därför är demokrati ointressant när man diskuterar verktyg.
För människan frihet, att inte kränkas och utsättas för förtryck på olika sätt, har sin grund i den enskilda, ensamma, människans kontroll över sin egna tankekraft.
Därifrån kan det födas nånting som kan bli demokrati, eller ett aktivt deltagande, när människan med sin fria vilja styr sina maskiner och verktyg. Min fria vilja, mina tankar, denna text Ni nu läser, förmedlas just nu via teknisk apparatur, tekniska verktyg som styrs av en människa av kött och blod, som idag tänker, men som imorgon kanske är död. Men om jag dör imorgon, så kommer denna text, tekniskt representerad i digital form, att finnas imorgon, tillsammans med den tekniska apparatur och kanal som jag använd för att producera mina tankar i textform. En annan mänsklig varelse får ta över den tekniska apparaturen för att föra ut sina tankar. Tangenbordet kan inte gråta och producera poesi. Däremot så kan någon ta tangenbordet och slå det i huvet på någon därför att denne, som slår med tangentbordet, inte gillar åsikterna hos någon annan. Därefter, efter att ha slagit personen i huve, så kan samma person som slagit med tangentbordet, använda tangetbordet, om det höll, skriva och publicera på nätet ”Jag slog den Jäveln i huve med tangentbordet!”. Är det tangenbordet som agerat odemokratiskt?

Och, avslutningsvis, gällande media, så är väl fallet Unni Drougge representativt över vad som hänt och händer – http://realnewsmill.blogspot.com/2009/05/unni-drougge-har-inte-stod-av.html

Här tycker jag vi ser den största skillnaden mellan bloggosfären och traditionell media. Bloggarna är åsikts- eller reaktionsdrivna medan tidningarna är nyhetsdrivna. De traditionella medierna kan bara driva en fråga om det kommer fram nytt nyhetsstoff. De nya medierna i form av bloggarna kan sätta igång en snöbollseffekt bara genom vad folk tycker. Det behövs inte några nyheter utan bara att fler får upp ögonen för någonting och att det skapar reaktioner.

Nu är både nyhetsförmedling och bloggarnas sociala aspekt värdefulla, men det riktigt intressanta ur demokratisk synvinkel är ju hur väl dessa olika olika medier kan fungera som demokratiska verktyg. Jag tycker att just exemplet med FRA-lagen visar hur det finns fall då de traditionella medierna helt faller till föga och inte fungerar som demokratiskt verktyg.