Jag talade med en socialdemokratisk vän om partiledardebatten i Agenda igår. Så länge vi inte talar politik är vi nästan alltid eniga. När vi talar politik står vår basala ideologiska fostran och själva ordens valörer som en mur emellan oss. Även när vi enas i en sakfråga — så inser vi oftast att vi kommit till samma uppfattning med olika utgångspunkter. Vi stod på var sin barrikad i valrörelsen 1985 och där står vi kvar.
Detta är inte på något sätt ett hinder för vår relation, snarare tvärtom. Eftersom vi dessutom tänker så lika om så mycket är det snarast en krydda att vi alltid kan få till en ordentlig diskussion genom att ta upp en dagsaktuell inrikespolitisk fråga. Uppfriskande!
Men efter gårdagens debatt var vi rörande eniga — eniga i vår avundsjuka på alla miljöpartister. För om man bortser från vem man delar åsikter och värderingar med och bara tittar på kommunikativ förmåga, närvaro och förmåga att ha kontakt med livet i konungariket Sverige så var det utklassning.
Lär er tala som Wetterstrand skulle kunna vara uppmaningen till de övriga sex kombatanterna om inte problemet satt djupare än så. Om hon inte helt enkelt fejkar det så handlar det om att Maria Wetterstrand inte är förstörd av det politiska systemet, yrkesvalet och karriären på det sett de andra är. Hon känns fortfarande som en medborgare där de andra känns som motborgare eller motsocialister eller vad de nu råkar vara.
Förstår ni hur bra hon är när hon lanseras som statsministerkandidat av en medlem i det största oppositionspartiet.
Men nu är det så att Maria Wetterstrand är den klarast lysande stjärnan bland våra svenska politiker på hög nivå. Hon är rapp, vältalig, snabbtänkt och blir aldrig ordet skyldig. Bredvid våra övriga partiledare från samtliga partier är hon i en klass för sig. Visst är Lars Ohly också kvick i repliken och vass i kommentarerna men Wetterstrand backar dessutom upp det med politik som inte bara är populism för en socialistisk medelklass. En sak som präglar Wetterstrand som saknas hos de övriga är att hon faktiskt lyssnar och formulerar moteld, inte bara väntar på sin tur att få ge de förberedda replikerna. Det kan vara en illusion men i så fall är det en synnerligen viktig egenskap för en ledande politiker.
Men vi — jag och min kompis — sa det innan Erik Laakso.
5 kommentarer
Min uppfattning om MP är att de har en intern kultur som till väldigt stor del motverkar typisk ”politikerifiering”. Regler som att man inte får sitta hur länge som helst på sina poster gör sitt till, men de har även en väldigt stark gräsrotsförankring.
Sedan är det ett annat problem att deras politik till stora delar är rätt dålig (antikärnkraft, antitillväxt, o s v), men deras… metapolitik, för att hitta på ett ord, är väldigt bra.
Som jag sa till en av mina vänner, en miljöpartist; Miljöpartiet är mitt andrahandsval och det enda jag egentligen ogillar numera, sedan de övergett EU-motståndet, är deras miljöpolitik.
För övrigt skrev jag det i två artiklar (arvidfalk.se & newsmill) innan du gjorde det så det spelar ju ingen roll när ni sa det. Hi-hi.
Erik Laaksos senaste blogginlägg.. Att lägga av eller inte?
@Staffan – Jo, det är den där politiska kulturen som är delar av grejen tror jag. Den färgar av sig på de flesta miljöpartister. Att Domeij, Schlaug, Fridolin m fl visat att de menar allvar skadar ju inte heller.
Men bortom det är Maria Wetterstrand dessutom en fantastiskt skicklig kommunikatör och politiker. Det är nog summan av bägge som blir så överväldigande.
@Erik – Jag försökte inte stjäla din åska, bara ställa mig lite i din skugga…
Vilken stad skall hon bli minister i?
@P: fixat.