Medeltidsdeduktion my ass!

1. Om en stor grupp av allmänheten inte anser att din upphovsrätt har legitimitet, så kommer de strunta i den.
2. Vill du kontrollera det så måste du kontrollera deras möjligheter att tillgängliggöra eller tillgodogöra sig upphovsrättsskyddat material.
3. Så länge det finns en enda kanal där det okontrollerat går att strunta i upphovsrätten, så förlorar du.
4. Stänger du alla andra kanaler, så återstår fortfarande epost, messengers, snigelpost och fysiska möten.

Ergo: Du måste göra våld på brevhemligheten, det personliga samtalet och fickminnen/datorer/mobiltelefoner som en del av det privata rummet.

Som verktyg finns IPRED, men upphovsrättsföreträdarna skulle gärna vilja ha tillgång även till den data som lagras via datalagringsdirektivet. Dessutom kommer IPRED2 och så småningom ACTA.

Dessa ligger dessutom ovanpå lagar och tendenser av samma skrot och korn: buggningslagarna, PKU-registrets syftesglidning och FRA.

Men visst, vill du ha ett samhälle med differentierad kontroll, så är jag med… Då kan vi gå tillbaka till läget ”pre-napster” — innan lagstiftarna fick totalt tokspel.

@embryo: Jag sa inte att det minskat, jag sa att utbytet inte ökat. Om du bortser från det utbyte som sker utanför lagens ramar är det fullkomligt sant. Och innan du kommer dragande med google books, så betänk att samtidigt har ”fair use”-principerna urholkats så till den grad att de knappast existerar längre.

varför kan inte piraterna inse att genom att slita upphovsmännens verk ur deras händer har de utfört en kränkning som är fullkomligt ofattbar för dom som har gjort jobbet: och sedan har man mage att kräva/hävda att det är upphovsmännen som ska ändra sej?

Varför kan inte vi upphovsmän inse att vi inte bara kan öka på våra rättigheter och minska användarnas i en evig spiral utan att det får konsekvenser? Det räcker tydligen inte längre att jag har några decennier kan stämma den som slår mynt av mitt verk utan min tillåtelse, nu skall mina barnbarn kunna stämma dina barnbarn för att de haft mage att spela min låt på stereon när deras bebis dansar framför videokameran…

obsalut: jag kan inte gå in på ica och säja att “du den här osten betalar jag bar femtio öre för: annars stoppar jag den i fickan gratis”

mitt jobb är mitt: jag lägger upp massor av det gratis och det är ett rent nöje: men ingen annan ska kunna ta den rätten ifrån mej

Nu gör du så många generalfel i två stackars meningar att jag inte orkar med att reda ut alltihop. Du plockar tillbaka tjuvstämpeln i diskussionen, du missuppfattar hur transaktionerna fungerar (medvetet?), och du framhärdar med ideologiska principer som jag knappt kan kommentera utan att bryta mot goodwins lag. Nå låt mig hinta om att den metoden för att sålla vilka som har rätt att diskutera och besluta om en fråga liknar något som provades i medelhavstrakten för sisådär 70-85 år sedan.

Sedan dess har vi kommit underfund med att det är bättre att låta även de som inte är ”experter” bilda sig en uppfattning och vara med och besluta.

märkligt nedvärderande skrivet av någon som är för totalt fri distribution: vem kan avgöra om distributören gör en smaklös bedömning eller inte

ooops I did it again…

Jag skulle vilja påstå att smak inte har med deras bedömningar att göra. Det är som skillnaden mellan omoralisk och amoralisk. Här handlar det om att skapa produkter. Jag säger inte att dess produkter inte har en plats, men när en hel marknad till tre fjärdedelar eller mer består av sådana produkter, så är det något som gått mer än en aning snett.

“De vill dessutom inte att de rättigheter de förhandlade bort skall användas till att ta ytterligare rättigheter ifrån dem — integritet till exempel, som faktiskt värderas högre än upphovsrätten.”

det där har – med förlov sagt – ingen bäring: man kan mycket väl skydda den personliga integriteten och – samtidigt – se till att upphovsrätten skyddas

Nope, det kan man faktiskt inte. Det man kan göra är att se till att upphovsrätten får tillbaka sin legitimitet genom reformer, så att den åter blir en del av det allmänna rättsmedvetandet — då kommer folk vilja skydda den.

Alternativet är kontroll, och eftersom lite kontroll inte fungerar, så återstår total kontroll: hej då brevhemlighet, hej då integritet, hej då rättssäkerhet etcetera.

Signaturen ”morr” uttrycker det bra: ”Tänk på hur du röstar Delat privatliv och Skyddad kultur eller Skyddat privatliv och delad kultur”. För det är nog så krasst tyvärr, vi har att välja på att acceptera att kulturen får leva efter nya regler eller att sälja bort våra demokratiska rättigheter till skyddat privatliv och skyddad kommunikation.

det är ju själva fasen vad ni ska var styvnackade: tänk joseph brodsky tänk dostojevskij tänk den lille poeten och författaren som kämpar mot statens censoriska förtryck: det är DÄRFÖR vi måste ha rätten till vårt jobb bibehållen

Vi är styvnackade för att vi upplever att en idé, som från början kanske hade en funktion liknande den du ritar upp, har kantrat.

Den fyller inte längre ovanstående funktion. Istället fyller den funktionen att vara en del av ett etablissemang som jagar hemmafruar som lagt upp dansande bebisar på youtube, för att bebisen dansar till Prince.

Istället fyller den funktionen att skydda ett system där jag om jag har filmer från USA, Asien och Europa hemma, i praktiken måste ha tre olika DVD-spelare om jag inte skall bryta mot reglerna.

Istället fyller den funktionen att göra diverse advokatbyråer rikare när de får chansen att utpressa barnfamiljer och åldringar på fantasisummor för att deras nätverk kan antas ha använt för att ladda ner någon tysk hårdporrulle…

Istället fyller den funktionen att vara drivande kraft bakom lagar och internationella överenskommelser som inte borde höra hemma i ett demokratiskt samhälle.

Din önskade upphovsrätt går inte att kombinera med ett öppet och demokratisk samhälle. Den har inte längre legitimitet, vilket innebär att man får välja mellan reform eller kontroll. Personligen anser jag att reform är att föredra, men du tyck förespråka kontroll.

Du förhandlar visst om läkarnas löner. Fast det sker indirekt genom att dina skattepengar skall räcka att betala dem. Du har då en representant i form av läkarnas arbetsgivare som sköter förhandlingen, men likväl är det inte läkarna själva som sätter sin lön.

Varenda transaktion du gör i det verkliga livet kan ses som en förhandling, till och med i känslomässiga relationer. Jag minns att jag höll på att få tokspel på den sortens resonemang när jag läste filosofi respektive socialpsykologi, men oavsett hur krasst det verkar så kan världen beskrivas på det sättet utifrån ett metaperspektiv. Både jag och Göran har diskuterat det många gånger, och även om vi inte föredrar att leva våra liv med det i minne, så inser vi att det är så.

Det du säger/kräver är i princip att du som upphovsman skall ha privilegiet att sätta din egen lön, vilket alla andra har att acceptera. Dina läsare, skall tydligen inte få förhandla villkoren för att få tillgång till dina texter. De kan ju inte branschen, så de skall visst hålla käft och överlåta åt ”experterna” att bestämma hur mycket de skall öppna plånboken?

Vi glömmer ingenting embryo, men du tycks glömma att även dina konsumenter, kulturslukare, deltagare och medborgare är upphovsmän. Du tycks dessutom glömma att både jag och Göran är stimmade musiker och textförfattare. Jag är dessutom tecknare, designer och programmerare — medan Göran är copywriter, talskrivare och kreatör. Vi tjänar pengar på vårt skapande, så vi är i allra högsta grad upphovsmän.

Du och jag och Göran och alla andra som skapar litteratur, bild, film och annan form av konst, har haft ett privilegium som getts oss av flera skäl — men de primära skälen är för att ge oss ett incitament att offentliggöra våra verk och skapa nya.

Även detta är en transaktion: rättigheter och med dem kommande förväntningar.

Det som hänt sen dess är att rättigheterna bara ökas på, medan utbytet inte gör det. Nu vill användarna omförhandla, det är inte det minsta märkligt. De vill ha en deltagande kultur där inlåsningseffekterna försvinner, de vill ha en kraftigt utökad ”fair use”, de vill bort från tuggummikulturen där ingenting som inte passerar distributörernas smaklösa nålsögebedömning får plats på marknaden. De vill dessutom inte att de rättigheter de förhandlade bort skall användas till att ta ytterligare rättigheter ifrån dem — integritet till exempel, som faktiskt värderas högre än upphovsrätten.