Tillbaka till lägerelden – cirkeln är sluten

Häromdagen berättade jag om mitt föredrag på Rotary. Inledning om fildelningens historia var delvis inspirerad av ett inlägg som jag och Marcus har filat på i ett par veckor. Nu är det klart. Håll till godo:

Det förefaller smått absurt att teatrar och museer, ja snart sagt all form av levande kultur i Sverige inte kan täcka sin verksamhet med hjälp av besökarnas inträden. Inte så att vi inte unnar dem stöd om det behövs, tvärtom anser jag att ett folk utan kultur är fattigt. Det är bara absurt att vi på ett personligt plan värderar vår kultur så lågt att det skall behövas.

Kulturen har kommodifierats, det vill säga gjorts om till en ren handelsvara. Det betyder i förlängningen att kultur utsätts för samma överläggande som alla andra varor. Brukaren har blivit konsument som står och vrider och vänder på handelsvaran samtidigt som hon funderar på om hon kommer få ut sina pengars värde. Kulturen har blivit ren underhållning, och folk betalar bara för det de orkar bli underhållna av.

Är det inte märkligt hur delaktigheten försvunnit, för så har det väl inte alltid varit?

###Bibeln, Barden, de första Belletristerna

I begynnelsen var ordet. Sagorna, det litterära, allt stammade ur den orala traditionen. Kultur var det som skedde vid lägerelden där berättelser fick vingar, sånger sjöngs och instrument trakterades. Det var deltagarkultur där varje deltagare var en del av kunskapen, idéerna och kulturens levande utveckling. Temat var ofta livsvisdomar, hjältesagor och religion — inte sällan i vild blandning. Ända fram till antikens och till och med bibelns dagar var den orala traditionen en så stor och viktig del av kulturen att många av de nedtecknade historier vi har från den tiden bygger på just muntliga framställningar och oral tradition.

De första författarna i den europeiska sfären var förmodligen antikens poeter och dramatiker, om vi med författande menar att skrivandet och skapandet går hand i hand. Det går ju inte att veta säkert, men Sapfo, Sofokles och Aristofanes och deras samtida är troligen de första åtminstone i den västerländska sfären som inte bara tecknade ner muntlig tradition utan med sitt skrivande skapade nya litterära verk.

I det antika Rom fortsatte utvecklingen mot en allt tydligare författarroll med Horatius, Vergilius och Cicero som några exempel som vi minns en i våra dagar. Här någonstans kan man tydligt se att upphovsmannen som idé har uppstått men skyddet för någon upphovsrätt handlar än så länge bara om renommé. Vi kan såhär i efterhand inte ens säkert veta om någon verkligen är upphovsman eller bara utpekas som det vad gäller verk från denna tid. Betänk till exempel diskussioner om vem som har skrivit evangelierna.

###Aquino, Augustinus och Arthursagan

Under medeltiden fortsatte utvecklingen med tydliga avsändare till skriftliga verk – författare. I många fall handlar det om filosofer och religiösa förgrundsgestalter som tecknar ner sin syn på världen, kunskap, gud och annat. Naurligtvis påverkas urvalet av vad vi har bevarat av denna tids skrivande av vilka som kunde sätta den tidens kopieringsmaskiner – munkarna vid skrivpulpeterna – i arbete. Viktiga kristna ideologer som Tomas av Aquino och Augustinus är tydliga exempel på detta.

Parallellt med detta fanns det naturligt nog fortfarande en levande muntlig tradition ur vilken senare litteratur fortfarande idag hämtar inspiration, stoff och gestalter. Jag tänker naturligtvis på legenderna om Kung Arthur, de fornnordiska sagorna och liknande berättelser.
Man kan alltså säga att skrivandet här klövs i två delar igen – en pergamentburen och en röstburen. Dessa skulle mötas igen. men till detta krävdes den uppfinning som en gång för alla ersatte den muntliga traditionen med utbredd läskunnighet, som bas för de mänskliga berättandet.

###Från Väderkvarnar till Världsomseglingar

Sen kom Gutenbergs lösa typer. Tryckt hade man gjort innan Gutenberg. I Kina var boktryckande knappast en nyhet. Men i europeisk kulturhistoria var möjligheten att använda samma typer om och om igen till att trycka olika böcker en revolution vars återverkningar vi ser än idag.

Det blev strid med kyrkan. Vissa hävdar att det var Gutenberg med sina typer och inte Luther med sina teser som sprängde den. Jag har svårt att se att reformationen med katekeser, biblar på folkspråken och en personligare relation till tron och till Gud skulle ha varit möjlig utan boktryckarkonsten.

Men spridandet av texter stannar inte vid bibeln och religion. Ett nytt propagandaverktyg hade sett dagens ljus, ett verktyg som under 1600-talet och trettioåriga kriget visade sitt värde. Dessutom fick en gammal kulturform en renässans – epik, dramatik och lyrik kunde plötsligt finna nya spridningsvägar och en ny publik.

Det är först under århundradena efter Gutenberg som vi ser författaren i en mer modern mening av ordet se dagens ljus. Även om världslitteraturen har rötter djupare än till 15- och 1600-talet så är det med dramatiker som Shakespeare och Molière, berättare som Cervantes och Defoe och poeter som John Milton litteraturen når utanför en liten läskunnig elit.

Från “den första romanen” i dyrbara skinnband gick utvecklingen till snabbproducerade tidningsföljetonger för en masspublik av Dickens, Dumas, Swift och Verne. Ganska snart hade utvecklingen satt ramarna för den moderna romankonsten. På 17 och 1800-talet hittar vi förebilder och tankar om romanen som dagens författare jämförs eller brottas med. Under denna period såg också den moderna upphovsrätten sitt ljus. Tidningsägare och tryckare skulle inte kunna profitera på författarnas kreativitet. Copyright, ersättningsregler och tidsavgränsade rättigheter till det ekonomiska utbytet av litterära och andra konstnärliga verk infördes.

Att vara författare blev ett yrke.

###Stora upplagor för stora poeter

Runt författaren och senare också andra konstnärer uppstod en organisation för produktion, distribution och marknadsföring av konstnärskapen. en utveckling som sedan accelererat till våra dagar.

Under 1900-talets mediarevolutioner blev upphovsmännen en starkt mytologiserad och omhuldad grupp, en kreativ kast, oavsett genre eller medium – film, musik, teater, litteratur.
På litteratursidan fick vi stora ikoner som trycktes i massupplagor. Nobelpristagare som Hemingway och Steinbeck. Generationsromaner som På drift och Jack. Genrelitteraturens Stephen King, J R R Tolkien och deckare, deckare, deckare.

Musiken populariserades och genreklövs från jazz, blues och folkmusik till nutidens indiepop, arenarock, dödsmetall, gangstarap, electrotrance och emo.

Den rörliga bilden och etermedia – film, teve, radio – var några av 1900-talets största innovationer, starkt pådrivande i den nya logiken med kultur som en industriellt producerad vara att konsumeras av en passiv krets av åskådare.

De senaste åren har alla de olika konstnärskapen kunnat sammansmälta i film- och teveproduktioner som varit summan av många upphovsmäns kreativitet – författande, musik, skådespeleri, design och bild. Samordning av rättigheter och värdet av dem har blivit allt större.

Runt upphovsmännen har därför en allt större stabsfunktion växt upp – en industriellt organiserad struktur för administration, skyddande och försäljning av verken – upphovsrättsindustrin.

###Tillbaka till lägerelden?

Snarare än att säga att kulturen professionaliserats, skulle det vara riktigare att säga att kulturen industrialiserats. Och om man som liberal får svära i kyrkan och låna begrepp från marxismen, så skapar den konstlade uppdelningen i skapare och brukare en alienation mellan kulturen och människorna. I grunden är vi alla skapare och brukare i samma person, men den dualismen har satts på undantag.

Lessig, professor i juridik vid Stanford Law School pratar om förändringen från en read-write-kultur till en read-only. I praktiken kan man säga att det är samma sak som kulturens industrialisering. Humoristiskt nog var följden av industrialiseringen att ägarna av produktionsutrustning för utgivning blev 1900-talets talangfilter. Skivbolagen ägde från början pressarna, förläggarna ägde offsetmaskinerna, filmbolagen ägde film- och klipputrustningen och så vidare.

Distributören, mellanhanden, skulle med andra ord bedöma vad som var god film, litteratur eller musik — det säger sig själv att vi med en sådan ordning får en starkt likriktad och kommodifierad kultur. Man kan se det som ett naturligt utslag av marknadsekonomi, och så långt är väl allt gott och väl. Tyvärr var det också exkluderande eftersom de alternativa vägarna ut var få och smala. Det personliga uttrycket marginaliserades allt mer och förpassades till det privata rummet.

Sådant var alltså läget när vi gick in i det tjugoförsta århundradet. Då kom kataklysmen. Egentligen precis före millennieskiftet med Napster, men det stora genomslaget har kommit bara de senaste åren. Olika metoder har avlöst varandra, men substansen är densamma: distribution är inte längre en kostnad, och kopior kostar inte längre något att producera.

Vi ser nya fenomen dyka upp, till exempel verksamhet baserad på svärmintelligens. Skulle man laga middag i svärm skulle det kunna se så här:

Någon kommer in med en säck potatis och häller ut en hög i vasken och går sedan. En annan person börjar hacka lök. En tredje person kommer in och lägger paprika på en plåt och kör in plåten i ugnen. Alla ropar ut vad de gör.
Potatispersonen sätter på en stekpanna och bryner smör. Lökskalaren tvättar potatis. En fjärde person kommer in och tar ut paprikan som blivit fint grillad, istället skivar han potatisen och kör in den i ugnen. En femte person kommer in med en laxsida och saltar och pepprar den, smakar lite på löken och häller resten i stekpannan.
Lökskalaren tar laxsidan, tar ut plåten, makar på potatisen och lägger laxen i mitten. Potatispersonen gör en grönsaksröra på grillad paprika, stekt lök och en burk bönor. Laxhämtaren dukar bordet.
Paprikapersonen tar ut laxen och lägger upp allt på ett fat tillsammans med grönsaksröran. INGEN av dem har egentligen diskuterat vad de skall ha för mat, men de har alla ropat ut vad de gör så att alla vet vad som pågår.

Det här är den nya logiken, en gör lite si, en annan lite så, några gör lite mer, andra lite mindre — och innan man vet ordet av har man nått ett resultat. Ibland blir det platt fall, men ofta är det bättre än vad någon enskild mäktat med. Det är logiken bakom många open source-projekt, det är logiken bakom en sajt som the pirate bay, det är logiken bakom remix-kultur, det är logiken bakom medborgarprojekt som frapedia.se och telekompaketet.se. Det är även logiken bakom en rörelse som Piratpartiet. Det är den nya kulturen och den nya verkligheten — inte hela verkligheten, men en allt större del av den.

Det utesluter inte betalt arbete eller professionalism, men det förändrar förutsättningarna. När det gäller kultur, så är det på många sätt ett slutande av cirkeln. Vi har fortfarande berättare, konstnärer, skådespelare och artister, men liksom med lägereldens historieberättare och barder så har det inte monopol på uttrycken. På sätt och vis kan vi säga att kulturen har kommit hem igen. Inte read-only utan read-write. Inte alienation utan deltagande. Detta är en god sak!

Men, upphovsrätten ifrågasätts allt mer när alla kan vara upphovsmän och när alla lånar av varandra. Den minimala kostnaden för produktion och distribution sätter skaparkraften i händerna på alla. Alla skapar inte något bra, men alla har möjligheten. Även den med minst skapartalang kan delta i en skapande svärm – en svärm vars kollektiva skapande kan mäta sig med de bästa. Svärmen skrattar åt den som säger: ”men… det här är ju mitt!” och frågar sig varför då?

Det är inte längre sextonhundratal med tryckare som utan ersättning utnyttjar författares alster. Vi lever i en tidsålder där alla skapar och lånar av varandra. I det läget måste man fråga sig: Går det fortfarande att tjäna pengar på skapande och på att vara upphovsman, och i så fall hur?

Det handlar inte om att någon vill ta ifrån upphovsmannen hans rätt till verket. Det handlar om att den teknologiska och sociala situation som råder runt hans verk gör det nästan omöjligt att ta betalt för rätten att mångfaldiga eller tillgängliggöra det. Frågan är förstås hur stort problem detta egentligen är?

För de flesta upphovsmän inget problem alls. Störst problem är det för den industriella strukturen runt de kreativa skapandet. Mellanhänderna tar stryk men de skapande människorna blir på sätt och vis befriade. I det nya samtalet runt lägerelden får alla plats. Vi slutar vara beroende av filter och grindvakter som avgör vad som är gott nog att publicera. Artisten, skådespelaren, poeten kan alla ensamma eller i samverkan med varandra möta sin publik på sina egna och publikens villkor i the creative commons.

De professionella skaparna kommer ersättas av skapare med olika grad av talang. Publikens intresse kommer att lyfta de som inte tillhör den långa svansen utan snarare det feta huvudet.

Verklig talang kommer fortfarande att betala sig.

33 tankar om “Tillbaka till lägerelden – cirkeln är sluten

  1. hejsan Göran och Marcus

    en intressant – och något försmädlig – genomgång av litteraturhistorien där ni konstaterar en sak och – utan att man riktigt kan förstå logiken – hoppar över till en annan

    först konstaterar ni helt korrekt och med den äran att författarskapet har blivit ett yrke och sedan gör ni någon slags övergång till ett nytt kollektivistisk lägereldsskapande: gott så

    men som jag förstår det skriver ni om två OLIKA kulturella uttryck

    där det ena härstammar ur en ny teknikform: informationssamhällets möjlighet till snabb kommunikation

    och det andra det idoga författarskapet – skrivandet – berättandet – reflekterandet – bardsitutaionen – som har pågått sedan människan började sätta ihop ord

    men: varför skulle det ena ersätta det andra det undrar jag nu

    jag ser istället hur uttrycken kompletterar och vidgar varandra

    och: det kollektiva skapandet är ju inget nypåfund (jag ska skriva lite mer om det längre ned)

    *

    ni bygger upp en fin respekt för författaryrket och konstaterar att efter många århundraden av att vara satta i utanförskap och periferi fick författarna rätt till sitt jobb och kunde kalla sej yrkesverksamma

    allt det är gott: det är där vi är nu: författarrollen är respekterad och våra organisationer är starka och våra rättigheter vårdas någorlunda väl (precis som alla andra yrkesgrupper i dom demokratiska välfärdssamhällena) och i ett modernt samhälle kan man de facto kalla sej författare när man väl har tagit sej igenom en mödosam process av kanske mångårigt och tidsödande arbete: att skriva romaner eller pjäser eller komponera diktsamlingar kräver tid och tankemöda och läsning (av andras verk och av sitt eget) och omarbetning och korrektur och omarbetning igen

    *

    nu gör ni tyvärr i er genomgång en del felslut och redovisar faktiska missuppfattningar: litteraturen har under 1900-talet exploderat i olika inriktningar och den allra mest smala litteratur har nått ut till bokhandlare: pluralismen har bara ökat och ökat: det personliga uttrycket har givits väldig plats efter romantiken och framåt

    det är snarast så att det kollektivistiska uttrycket har fått stryka på foten för ett auteurperspektiv och ett hyllande av det romantiska geniet: ett individförhärligande som ibland förbländar själva konstuttrycket

    *

    att en läsare av ett verk skulle vara ”alienerad” är också en mycket subjektiv bild av vad läsning egentligen är: för mej är det lika kreativt och lustfyllt att läsa ett fullödigt verk som att själv skriva

    läsning ger uppbyggelse – meditation – kunskap – empati – ökad medvetenhet

    *

    men: det kollektiva skrivandet är en form som intresserar mej och matlagningsliknelsen är ju lattjo: inte för inte har vi ju uttrycket: ”många kockar”

    jag brukar göra en övning med mina elever där man i hyfsat stor grupp skriver en roman tillsammans: då det sker fort kräver det en väldigt positiv hjärnstorm där INGEN får säja NEJ till någonting: det är ingen lätt match men det är genomförbart: det svåra (för att inte säja omöjliga) är dock att hålla samma stil i skrivandet: det blir ett slags ulysseskomposition (som känns som en rimlig uttrycksform i en värld där många röster vill samlas/höras)

    *

    jag förstår att ni menar nätet som en kreativ sandlåda och/men den nätverkande romanen har inte riktigt sett sitt ljus ännu: det beror på en enkel sak (och nu måste jag bli krass): folk i gemen skriver helt enkelt för dåligt (i meningen: man vet inte hur man gör): det krävs mycket skrivövning och minst lika mycket läsövning för att fixa det

    men jag ser redan nu hru pass mycket bättre vi alla formulerar oss via nätexplosionen: så i framtiden kanske vi kan läsa en fullödig berättelse författad av riktigt många

    *

    författarkollektiv är dock ingen ny företeelse: i sverige har vi haft en hel del parbildningar (särskilt inom deckargengren) – det är kanske just i par som man kan både kommunicera och spåna och skriva ihop utan att tappa tråden alldeles (eller vad säjer ni bägge?) och under 80-talet fanns exempelvis författarkollektivet fyrskift (där ju alla fyra senare klev in i egna författarskap)

    det finns andra exempel ur litteraturhistorien: som dom japanska haikumästarna som samlades för att skriva renku – långa länkade verser; en form som i viss mån funnit sin renässans i cyberspace

    att såväl homeros verk som shakespeares eller molières dramer i viss mån har spånats fram kollektivt är ju också rimligt att anta: men svårt att veta: om cervantes kunde skriva don quijote varför skulle inte homeros kunna skriva iliaden solo till exempel

    att dom grekiska tragöderna var ensamma upphovsmän som i tävlan under ganska få decennier utvecklade den moderna (ja: aristoteles dramaturgi är fortfarande den närmast allenarådande i västerländskt berättande) dramatiken är också troligt

    *

    kruxet med att skriva en sammanhängande berättelse i storgrupp är ju just själva gruppen: det blir lätt spretigt: man tappar fokus och förlorar stilgreppet: när teveserier skrivs har man ju en huvudförfattare som skapar piloten – ploten – situationen – miljön – karaktärerna och sedan avsnittsförfattare som – här kan vi snacka industri – skriver fortlöpande skeenden och episoder

    mer intressant är kanske den typen av dramatik eller berättarformer där läsaren/åskådaren får tipsa om och utveckla storyn: som i improvisationsteater eller nätverkande såpoperor

    det blir ju nämligen stilistiska svårigheter när man skriver ihop: en stor del av ett verk är dess röst/dess språk (detta att man lyssnar till/läser någon som vill meddela något/gestalta något är en intim företeelse och något som kräver en förmåga att övertyga)

    den personliga prägeln och det genuina uttrycket kommer vi dock aldrig att kunna missa – originalitet äger uttryckskraft: tänk på carl barks – den enastående kalle ankatecknaren vars avsnitt är klasser bättre än många andra i den enorma gölen av disneyproduktioner

    *

    till det allvarliga i sammanhanget: det ni kallar the new marketplace

    ni skriver: ”Det handlar om att den teknologiska och sociala situation som råder runt hans verk gör det nästan omöjligt att ta betalt för rätten att mångfaldiga eller tillgängliggöra det.”

    varför är det – enligt er – nästan omöjligt?

    svaret är – enligt mej – att det inte alls är omöjligt: det finns massor av sätt – och det kommer att komma nya – att ta betalt överallt: det handlar bara om om folk vill betala eller inte

    ni fortsätter: ”Frågan är förstås hur stort problem detta egentligen är?För de flesta upphovsmän inget problem alls.”

    varför inte?

    vilka är dom ni kallar ”de flesta upphovsmän” det undrar jag nu

    embryos senaste blogginlägg.. embryo goes konstfakc

  2. @embryo – Jag tror inte vi är så oense som du tror. Du har inte riktigt förstått vart vi ville komma med den här posten och varför vi talar om en avindustrialisering och inte en avprofessionalisering.

    Det finns fortfarande plats för professionella författare, musiker, skådespelare etcetera, däremot kommer villkoren förändras. De har å andra sidan inte varit konstanta någon gång tidigare i historien, så varför skulle de vara det nu?

    Vi har just nu en stratifierad kultur. En kultur med ikoner som sitter högst upp som i ett babels torn, medan den stora massan får nöja sig med att titta upp och drömma. Och liksom med babels torn, slutar vi förstå varandra. Konsekvenserna är att kulturen undervärderas, eftersom den inte skapar delaktighet. Vi vet att vi skall uppskatta den, men det krävs att vi betalar över skattsedeln för att den skall klara sig.

    När vi talar om alienation talar vi inte om den aktiva kulturbrukaren som läser och fördjupar sig och inte heller om den konstnärlige upphovsmanen. Vi talar om den ”kultur som konsumtion” som bivit följden av industrialiseringens lätttuggade utbytbara kulturidkare (eller kanske snarare är kulturvarumärken). Den som passivt inmundigas av en alienerad krets av kulturkonsumenter – med tonvikt på konsumeneter. Låter det elitistiskt? Förlåt, men det är nog tyvärr så det är.

  3. hejsan Marcus: jag tror också att det finns möjligheter att mötas och – det har jag väl gjort tydligt nu – att jag verkligen tror på nätet som både kommunikationsarena – för alla – och som kulturspridare

    ett krux är ju att den illegala fildelningen – eftersom det är ett lagbrott och dessutom kränker upphovsmännen (dom som har skapat det som laddas ned) – saboterade många möjligheter till möten: jag har fortfarande sett väldigt få som ens överväger tanken på att man skulle kunna retirera i sin ståndpunkt och be om ursäkt för olagligheterna och kränkningen av upphovsrätten

    tyvärr

    och ska möten kunna ske på allvar och ett mer öppet lyssnande av teknokrat- och piratledens åsikter: då måste ni kunna svara på dom avgörande frågorna:

    varför det är nästan omöjligt att ta betalt för sitt jobb?

    och varför det inte är ett problem att inte kunna ta betalt?

    och vilka dess ”de flesta” upphovsmän är, som ni gör er till språkrör för?

    *

    nu är det dessutom så att vi människor i välfärdssystemet är konsumtionsvarelser/konsumtionsslavar på alla nivåer och överallt

    vi går till coop konsum och ikea och ica kvantum för att tillbe mammon och det relgiösa budskapet sprids via reklamteve och flyers i kollektivtrafiken och i blixtrande meddelanden på sportarenorna

    om man vill avkonsumera kulturen: då måste man börja någon annanstans än att attackera upphovsmännens rättigheter

    embryos senaste blogginlägg.. embryo goes konstfakc

  4. Genialt tänkt och skrivet. Visst är det så och det är ju det som är det fantistiska med utvecklingen att det inte längre är en envägskommunikation.

    Innan alla fattat detta och upphovsrättsindustrin dött så har tyvärr mycket fildelningsblod flytit i kablarna i onödan.

    Nils Dackes senaste blogginlägg.. Kulturberikarna i schlagerfestivalen

  5. Den inte urgamla principen att den som kommit på en ide, en saga, ett vapen (!) skall sko sig på andra människor kan gärna dö.
    Det ”skall” inte vara gratis att förmedla kultur, det ÄR gratis att förmedla kultur, och om inte det passar upphovsmännen, får dom väl hålla sig ifrån digitala media.
    Alternativet är diktatur, verkar vara på god gång.

  6. anonymousarien: ”Alternativet är diktatur, verkar vara på god gång.”

    att ställa den givna och lagstadgade upphovsrätten mot begreppet diktatur: hur hänger det ihop: vad menar du: hur skriver man ihop en ofullständig mening

    och ja: det är inta utan att vissa morgnar funderar man på att lämna dom digitala medierna

    ge ut en stentavla: rista sanning i runor

    minns ni när nätet var fritt: fritt från reklam fritt från mobbning och fullt av fria och roliga diskussioner

    och hallon hallon den här bloggens upphovsmän: jag puffar upp min fråga från förut: vilka är dessa “de flesta” upphovsmän, som ni gör er till språkrör för?

  7. Vi gör oss inte till språkrör för några andra än oss själva embryo. När vi säger att det inte borde vara ett problem för de flesta upphovsmän är vi yttre betraktare.

    Men för att, när halmgubben krupit tillbaka in i höstacken, ändå svara på vilka ”de flesta” är.

    De flesta, embryo, är inte poeter, de flesta är inte ens romanförfattare, inte målare eller ens skulptörer. De vanligaste upphovsmännen av alla är inte en enda sort, men de har en sak gemensamt.

    De vanligaste upphovsmännen lever ett liv där upphovsrätten inte är något man funderar över så mycket.

    Hur många originalare tror du det går på varje art director? Hur många webbdesigners? Hur många art directors går det i sin tur på varje bildkonstnär? Hur många lokala musikhjältar går det på varje etablerad musikartist? Hur många okända trubadurer på varje Mikael Wiehe? Hur många copywriters går det på varje författare?

    De flesta som framställer material som på ett eller annat sätt omfattas av upphovsrätt skulle knappast märka någon skillnad om upphovsrätten var fem år eller femtio.

  8. ”De vanligaste upphovsmännen lever ett liv där upphovsrätten inte är något man funderar över så mycket.”

    så tillvaron är skapad för ”de vanligaste” enkom

    nähäru: tillbaks ut ingenmansland igen tror jag bestämt

    eller vad var det pirater brukade skriva: gör om gör rätt

    det där är majoritetens rena förtryck av den minoritet i samhället som arbetar inom dom fria konsterna: låt indianreservatet vara och ge oss möjlighet att sjunga för alla överallt

    embryos senaste blogginlägg.. mina ord

  9. tillägg: här ett uttalande som representerar dom flesta upphovsmännen (typ 50 000)

    ”För yrkesverksamma upphovsmän och utövande konstnärer erbjuder Internet fantastiska möjligheter att snabbt och enkelt kunna utbyta och sprida verk och prestationer till människor i hela världen. Nätet utgör också ett viktigt arbetsverktyg i den konstnärliga processen. Samtidigt har denna utveckling hittills inneburit att det blivit allt svårare för kulturskapare att ha kontroll över och få skälig ersättning för sitt arbete i de fall arbetsresultatet utnyttjas på nätet. Upphovsrättens grundläggande principer åsidosätts dagligen när text-, ljud- och bildfiler olovligen görs tillgängliga för varenda dator som är ansluten till Internet.”

    http://www.klys.se/stallningstagande-%20i-regeringens-branschsamtal-om-fildelning.htm

    och ett som representerar dom flesta författare:

    ”Regeringen bör införa en bred avtalslicens som ger kulturskapare och kulturdistributörer möjlighet att via avtal låta tusen blommor blomma. Den som vill skapa en tjänst eller en service på internet där skyddade verk och prestationer tillgängliggörs, kan på avtalslicensens grund komma över ens med rättighetshavarna genom deras organisationer.

    /…/

    1. Starkare ställning för upphovsmännen.
    2. Avtalslicenser som skapar plattformar för avtal.
    3. En rejäl satsning på digitalisering av kulturarvet.”

    http://www.forfattarforbundet.se/sff/main.nsf/3/780D2B4DC53C5AE2C12575AC00406DC4

    embryos senaste blogginlägg.. mina ord

  10. Nu pratar vi förbi varandra embryo.

    Jag vände mig mot att jag upplever att du generaliserar upphovsmän utifrån din egen situation — därför visar jag att de flesta upphovsmän inte tänker så mycket på upphovsrätt eftersom det inte är en viktig del av deras verklighet.

    Å andra sidan tror jag inte heller att du och andra i din situation skulle leva sämre eller osäkrare i ett samhälle som helt omfattar en reformerad upphovsrätt.

    Det som är smärtsamt är snarare övergången. I denna mellanperiod vi lever i, så kan den inkomst ni är vana vid utarmas av att folk överger det sättet att skaffa sig saker att läsa, titta, och lyssna på. Den har ännu inte ersatts av fullgoda alternativ, eftersom infrastrukturerna för sådana alternativ är svåra att bygga upp så länge hela situationen är i flux.

  11. ”I denna mellanperiod vi lever i, så kan den inkomst ni är vana vid utarmas av att folk överger det sättet att skaffa sig saker att läsa, titta, och lyssna på.”

    du vill inte riktigt se kärnan: inkomsten är väldigt relativ och irreguljär för alla upphovsmännen

    men upphovsrätten är generell och rättvis: hyperdemokratisk skulle jag vilja säja

    och i och med att den gäller över tid är det jag skriver nu lika giltigt och skyddat nu som om tio år tjugo år som vidare: att försöka devalvera upphovsrätten till 5 ynka år är både oförskämt och – jag hoppas vid Gud detta – ogörligt

    för vad säjer vi till alla dom som spirar upp och vill satsa på och jobba med skapande verksamheter: en dag kommer alla att fatta hur viktig upphovsrätten är för deras jobb och för – det är det viktigaste av allt – det fria ordet

    egenansvar och egenmakt och yttrandefrihet: allt detta ger mej upphovsrätten

    embryos senaste blogginlägg.. words

  12. jaharu: och hur skulel det ske

    inte ens piratpariet vill ju avskaffa den ideella upphovsrätten utan allt handlar om ett dealande med år hit och dit: ett dealande som man borde lämna åt dom som kan ämnet: upphovsrättsorganisationernas medlemsförbund

    embryos senaste blogginlägg.. words

  13. @embryo – Menar du på fullt allvar att de enda som vet något om upphovsrätt och skyddstider är de intresseorganisationer som bevakar att reglerna ska vara så långt gående som möjligt? Jag måste ha läst fel. Du kan ju lika gärna säga att vi ska lämna avtalsrörelsen åt facket, för de är de enda som vet något om arbetsrätt och lönebildning.

  14. självklart: kunskapen om upphovsrätt är givetvis tyngre och djupare hos författarförbundets jurister och förhandlare än hos gemene man

    i horden av kritiker mot upphovsrätten finns det så många dilettanter och så mycket (jag förstår inte varför) avund och förakt gentemot upphovsmännen så man häpnar dagligen

    (exempelvis: alternativet till upphovsrätt är diktatur som någon skrev i en kommentar på er blogg: hur ska man kunna argumentera mot sånt?)

    men givetvis är det upp till dej och mej att kunna så mycket vi kan också: för mej hör det till jobbet

    men inte kliver jag in i läkarförbundets eller måleriförbundets förhandlingar och diskuterar deras lönevillkor: samhället blir enklare och bättre om alla sköter sina egna affärer

    by the way: facket äger

    embryos senaste blogginlägg.. words

  15. @embryo – Nu duckade du allt frågan lite snyggt. Ska läkarförbundet eller måleriförbundet sätta sina egna avtalsvilllkor och bestämma reglerna för sin verksamhet själva utan motpart? Äger facket så mycket att vi ska lämna över makten till dem över sin respektive bransch?

    Det samhället vill inte jag leva i. Det samhället skulle inte fungera!

    Om du håller med mig om att det är orimligt; att det behövs en motpart till facket, då återstår frågan: vem är motpart i en diskussion om reglerna för de branscher där upphovsrätten är central?

    Enligt mig är den enda rimliga motparten vi som använder de skyddade verken. Och hur vi organiserar oss och bygger kunskap är strängt taget inte ditt problem. Men när vi gjort det då är det läge att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och de tiden är inne nu.

    Då hoppas jag att de som sitter på din sida av bordet har mer att komma med än att de är de enda som har kunskapen och rätten att uttala sig. Annars blir det inte mycket till förhandling.

  16. ska jag som patient förhandla om läkarens löner

    näeje: patientorganisationer och konsumentorganisationer i all ära

    men förhandlingar sker mellan yrkesverksamma och yrkeskunniga

    jag kan aldrig se en läsare av min text som en motpart: vi är likar: vi sluter avtal genom ett köp eller ett utlån: jag vill inte gegga i min läsares läsning: det är respektlöst

    du glömmer hela tiden att även upphovsmän är konsumenter kulturslukare deltagare medborgare

    embryos senaste blogginlägg.. words

  17. Du förhandlar visst om läkarnas löner. Fast det sker indirekt genom att dina skattepengar skall räcka att betala dem. Du har då en representant i form av läkarnas arbetsgivare som sköter förhandlingen, men likväl är det inte läkarna själva som sätter sin lön.

    Varenda transaktion du gör i det verkliga livet kan ses som en förhandling, till och med i känslomässiga relationer. Jag minns att jag höll på att få tokspel på den sortens resonemang när jag läste filosofi respektive socialpsykologi, men oavsett hur krasst det verkar så kan världen beskrivas på det sättet utifrån ett metaperspektiv. Både jag och Göran har diskuterat det många gånger, och även om vi inte föredrar att leva våra liv med det i minne, så inser vi att det är så.

    Det du säger/kräver är i princip att du som upphovsman skall ha privilegiet att sätta din egen lön, vilket alla andra har att acceptera. Dina läsare, skall tydligen inte få förhandla villkoren för att få tillgång till dina texter. De kan ju inte branschen, så de skall visst hålla käft och överlåta åt ”experterna” att bestämma hur mycket de skall öppna plånboken?

    Vi glömmer ingenting embryo, men du tycks glömma att även dina konsumenter, kulturslukare, deltagare och medborgare är upphovsmän. Du tycks dessutom glömma att både jag och Göran är stimmade musiker och textförfattare. Jag är dessutom tecknare, designer och programmerare — medan Göran är copywriter, talskrivare och kreatör. Vi tjänar pengar på vårt skapande, så vi är i allra högsta grad upphovsmän.

    Du och jag och Göran och alla andra som skapar litteratur, bild, film och annan form av konst, har haft ett privilegium som getts oss av flera skäl — men de primära skälen är för att ge oss ett incitament att offentliggöra våra verk och skapa nya.

    Även detta är en transaktion: rättigheter och med dem kommande förväntningar.

    Det som hänt sen dess är att rättigheterna bara ökas på, medan utbytet inte gör det. Nu vill användarna omförhandla, det är inte det minsta märkligt. De vill ha en deltagande kultur där inlåsningseffekterna försvinner, de vill ha en kraftigt utökad ”fair use”, de vill bort från tuggummikulturen där ingenting som inte passerar distributörernas smaklösa nålsögebedömning får plats på marknaden. De vill dessutom inte att de rättigheter de förhandlade bort skall användas till att ta ytterligare rättigheter ifrån dem — integritet till exempel, som faktiskt värderas högre än upphovsrätten.

  18. ”Det som hänt sen dess är att rättigheterna bara ökas på, medan utbytet inte gör det.”

    allt det här har vi diskuterat förut: och utbytet har INTE minskat: det flödar ju fram och åter mer än någonsin

    det är i den floden som vi måste stämma: nätet är redan besudlat av reklam och spam och virus och olagligheter: den fria och givande nätmiljö som fanns för – säj – tio år sedan – den kommer aldrig tillbaks

    ju större nätet blir desto mer kommer det att likna den analoga världen med regler och uppförandekoder

    *

    det som pajade linan för en stund var olagligheterna: tyvärr

    varför kan inte piraterna inse att genom att slita upphovsmännens verk ur deras händer har de utfört en kränkning som är fullkomligt ofattbar för dom som har gjort jobbet: och sedan har man mage att kräva/hävda att det är upphovsmännen som ska ändra sej?

    *

    ”Dina läsare, skall tydligen inte få förhandla villkoren för att få tillgång till dina texter. De kan ju inte branschen, så de skall visst hålla käft och överlåta åt “experterna” att bestämma hur mycket de skall öppna plånboken?”

    obsalut: jag kan inte gå in på ica och säja att ”du den här osten betalar jag bar femtio öre för: annars stoppar jag den i fickan gratis”

    mitt jobb är mitt: jag lägger upp massor av det gratis och det är ett rent nöje: men ingen annan ska kunna ta den rätten ifrån mej

    *

    ”ingenting som inte passerar distributörernas smaklösa nålsögebedömning får plats på marknaden”

    märkligt nedvärderande skrivet av någon som är för totalt fri distribution: vem kan avgöra om distributören gör en smaklös bedömning eller inte

    ingen förstås

    släpp konsten fri: och skydda samtidigt rätten till dess upphov (när ska ni begripa att det är det enda rimliga? :-) )

    ”De vill dessutom inte att de rättigheter de förhandlade bort skall användas till att ta ytterligare rättigheter ifrån dem — integritet till exempel, som faktiskt värderas högre än upphovsrätten.”

    det där har – med förlov sagt – ingen bäring: man kan mycket väl skydda den personliga integriteten och – samtidigt – se till att upphovsrätten skyddas

    allt genom allt vi diskuterade förut och sådant som upphovsrättsorganisationerna går i bräschen för: ett rikt digitalt kulturarv som vårdas och sprids och där upphovsmännen får en stärkt position

    för du har helt rätt i en sak: upphovsmännen kommer att bli fler och därmed kommer skyddet av dom egna skapade verken bli alltmer betydelsfullt: varje liten entitet i detta enorma digitala urverk (eller spindelverk) har rätt till sin egen lilla röst

    det är ju själva fasen vad ni ska var styvnackade: tänk joseph brodsky tänk dostojevskij tänk den lille poeten och författaren som kämpar mot statens censoriska förtryck: det är DÄRFÖR vi måste ha rätten till vårt jobb bibehållen

    embryos senaste blogginlägg.. majjen

  19. Efter döden också?

    Alltså, embryo, du bara upprepar dig. Varför? Du kan inte säga samma sak hundra gånger och tro att det betyder något annat den hundraförsta gången.

  20. nej: varför skulle det göra det: en sanning är inte föränderlig: medge istället att den är lite illa hörd

    embryos senaste blogginlägg.. war on war

  21. @embryo: Jag sa inte att det minskat, jag sa att utbytet inte ökat. Om du bortser från det utbyte som sker utanför lagens ramar är det fullkomligt sant. Och innan du kommer dragande med google books, så betänk att samtidigt har ”fair use”-principerna urholkats så till den grad att de knappast existerar längre.

    varför kan inte piraterna inse att genom att slita upphovsmännens verk ur deras händer har de utfört en kränkning som är fullkomligt ofattbar för dom som har gjort jobbet: och sedan har man mage att kräva/hävda att det är upphovsmännen som ska ändra sej?

    Varför kan inte vi upphovsmän inse att vi inte bara kan öka på våra rättigheter och minska användarnas i en evig spiral utan att det får konsekvenser? Det räcker tydligen inte längre att jag har några decennier kan stämma den som slår mynt av mitt verk utan min tillåtelse, nu skall mina barnbarn kunna stämma dina barnbarn för att de haft mage att spela min låt på stereon när deras bebis dansar framför videokameran…

    obsalut: jag kan inte gå in på ica och säja att “du den här osten betalar jag bar femtio öre för: annars stoppar jag den i fickan gratis”

    mitt jobb är mitt: jag lägger upp massor av det gratis och det är ett rent nöje: men ingen annan ska kunna ta den rätten ifrån mej

    Nu gör du så många generalfel i två stackars meningar att jag inte orkar med att reda ut alltihop. Du plockar tillbaka tjuvstämpeln i diskussionen, du missuppfattar hur transaktionerna fungerar (medvetet?), och du framhärdar med ideologiska principer som jag knappt kan kommentera utan att bryta mot goodwins lag. Nå låt mig hinta om att den metoden för att sålla vilka som har rätt att diskutera och besluta om en fråga liknar något som provades i medelhavstrakten för sisådär 70-85 år sedan.

    Sedan dess har vi kommit underfund med att det är bättre att låta även de som inte är ”experter” bilda sig en uppfattning och vara med och besluta.

    märkligt nedvärderande skrivet av någon som är för totalt fri distribution: vem kan avgöra om distributören gör en smaklös bedömning eller inte

    ooops I did it again…

    Jag skulle vilja påstå att smak inte har med deras bedömningar att göra. Det är som skillnaden mellan omoralisk och amoralisk. Här handlar det om att skapa produkter. Jag säger inte att dess produkter inte har en plats, men när en hel marknad till tre fjärdedelar eller mer består av sådana produkter, så är det något som gått mer än en aning snett.

    “De vill dessutom inte att de rättigheter de förhandlade bort skall användas till att ta ytterligare rättigheter ifrån dem — integritet till exempel, som faktiskt värderas högre än upphovsrätten.”

    det där har – med förlov sagt – ingen bäring: man kan mycket väl skydda den personliga integriteten och – samtidigt – se till att upphovsrätten skyddas

    Nope, det kan man faktiskt inte. Det man kan göra är att se till att upphovsrätten får tillbaka sin legitimitet genom reformer, så att den åter blir en del av det allmänna rättsmedvetandet — då kommer folk vilja skydda den.

    Alternativet är kontroll, och eftersom lite kontroll inte fungerar, så återstår total kontroll: hej då brevhemlighet, hej då integritet, hej då rättssäkerhet etcetera.

    Signaturen ”morr” uttrycker det bra: ”Tänk på hur du röstar Delat privatliv och Skyddad kultur eller Skyddat privatliv och delad kultur”. För det är nog så krasst tyvärr, vi har att välja på att acceptera att kulturen får leva efter nya regler eller att sälja bort våra demokratiska rättigheter till skyddat privatliv och skyddad kommunikation.

    det är ju själva fasen vad ni ska var styvnackade: tänk joseph brodsky tänk dostojevskij tänk den lille poeten och författaren som kämpar mot statens censoriska förtryck: det är DÄRFÖR vi måste ha rätten till vårt jobb bibehållen

    Vi är styvnackade för att vi upplever att en idé, som från början kanske hade en funktion liknande den du ritar upp, har kantrat.

    Den fyller inte längre ovanstående funktion. Istället fyller den funktionen att vara en del av ett etablissemang som jagar hemmafruar som lagt upp dansande bebisar på youtube, för att bebisen dansar till Prince.

    Istället fyller den funktionen att skydda ett system där jag om jag har filmer från USA, Asien och Europa hemma, i praktiken måste ha tre olika DVD-spelare om jag inte skall bryta mot reglerna.

    Istället fyller den funktionen att göra diverse advokatbyråer rikare när de får chansen att utpressa barnfamiljer och åldringar på fantasisummor för att deras nätverk kan antas ha använt för att ladda ner någon tysk hårdporrulle…

    Istället fyller den funktionen att vara drivande kraft bakom lagar och internationella överenskommelser som inte borde höra hemma i ett demokratiskt samhälle.

    Din önskade upphovsrätt går inte att kombinera med ett öppet och demokratisk samhälle. Den har inte längre legitimitet, vilket innebär att man får välja mellan reform eller kontroll. Personligen anser jag att reform är att föredra, men du tyck förespråka kontroll.

  22. ”Jag säger inte att dess produkter inte har en plats, men när en hel marknad till tre fjärdedelar eller mer består av sådana produkter, så är det något som gått mer än en aning snett.”

    men så har det alltid varit: klassikerna är undantag och dom banbrytande är dom som man minns: cervantes don quijote bygger på en drift med dåtidens skräplitteratur

    molière lattjade med sin tids stränga smakdomare: men vem läser allt preciöst som inte är molière idag

    sid vicipus sa: 99 % is shit

    och nätet gör inte skithögen mindre precis!

    *

    ”Alternativet är kontroll, och eftersom lite kontroll inte fungerar, så återstår total kontroll”

    rena medeltidsdeduktionen: givetvis kan man ha ett rättsamhälle där kontrollen är differentierad och snäll mot dom snälla

    jag har aldrig laddat ned (det är faktiskt sant: utom 1 gång med nåt som hette kazoo eller kazaa som fyllde datorn med virus och skräp och jag fattade inte vad jag gjorde i min okunskap: en låt som jag slängde ifrån mej som besmittad): jag har aldrig känt mej kontrollerad: för mej är kommersialismen och reklamkulturen på nätet dom största braindrainarna

    *

    ”Personligen anser jag att reform är att föredra, men du tyck förespråka kontroll.”

    inte alls: läs författarförbundets länk från tidgare: reformer äger: licenser är metoden:

    ”1.Starkare ställning för upphovsmännen.
    2.Avtalslicenser som skapar plattformar för avtal.
    3.En rejäl satsning på digitalisering av kulturarvet.”

    embryos senaste blogginlägg.. war on war

  23. Medeltidsdeduktion my ass!

    1. Om en stor grupp av allmänheten inte anser att din upphovsrätt har legitimitet, så kommer de strunta i den.
    2. Vill du kontrollera det så måste du kontrollera deras möjligheter att tillgängliggöra eller tillgodogöra sig upphovsrättsskyddat material.
    3. Så länge det finns en enda kanal där det okontrollerat går att strunta i upphovsrätten, så förlorar du.
    4. Stänger du alla andra kanaler, så återstår fortfarande epost, messengers, snigelpost och fysiska möten.

    Ergo: Du måste göra våld på brevhemligheten, det personliga samtalet och fickminnen/datorer/mobiltelefoner som en del av det privata rummet.

    Som verktyg finns IPRED, men upphovsrättsföreträdarna skulle gärna vilja ha tillgång även till den data som lagras via datalagringsdirektivet. Dessutom kommer IPRED2 och så småningom ACTA.

    Dessa ligger dessutom ovanpå lagar och tendenser av samma skrot och korn: buggningslagarna, PKU-registrets syftesglidning och FRA.

    Men visst, vill du ha ett samhälle med differentierad kontroll, så är jag med… Då kan vi gå tillbaka till läget ”pre-napster” — innan lagstiftarna fick totalt tokspel.

  24. det handlar om kunskap: att det stora flertalet flippade iväg och laddade ned allt och ingenting

    du minns bilden av det där sönderslagna skyltfönstret: ta vad ni vill ha

    och det gjorde man

    utan att förstå och utan att veta vilken skada och vilken kränkning men gjorde mot upphovsrättsinnehavarna: mot författare musiker regissörer filmare fria tänkare fria konstnärer

    men: fildelningen har ju minskat sedan domslutet mot tpb och det goda med den här enorma diskussionen om upphovsrätten är att just upphovsrätten diskuteras: vi får hoppas att det leder till mer upplysning och djupare medförståelse

    vi kommer aldrig tillbaks till det internet som fanns före napster: all sådan nostalgi är reaktionär och kontraproduktiv

    se dej omkring: det är ett mammons nätverk nedtyngt av reklambanners

    *

    jag vill inte tro att ”en stor grupp av allmänheten” vill ta rätten till det egna jobbet och det egna ordet från upphovsmännen: såpass bildad och utbredd är ändå kulturkonsumenten: såpass mycket läses det och såpass mycket empati och kunskap hoppas jag att folk i gemen ändå har

    eller: begriper folk som röstar på piratpartiet att man röstar för att ta rättigheterna och möjligheterna till inkomst från dom svenska författarna: att en devalvering av upphovsrätten till fem år efter utgivning innebär att man drar undan mattan för det fria ordets försvarare

    och att man i nästa stund öppnar man en fallucka för sitt eget fria ord: eftersom nätet har skapat en fantastisk plats för skrivande och kommunikation

    där varje liten del kommer att behöva skydd och integritet: ett säkrat upphov

    embryos senaste blogginlägg.. war on war

Kommentarer avstängda.