Avsändaren – en översikt

För drygt en vecka sen så funderade Julia Skott apropå det eventuella jävet i TPB-rättegången, på allas våra bindningar. Ingen kan någonsin förhålla sig opartisk och därför vore det bra att som en ren läsarservice redogöra för de förhållanden i ens liv som kan orsaka bias.

>Så det här är min plan: Jag ska försöka redogöra så bra jag bara kan för de saker som andra kan använda för att antingen underbygga eller undergräva min trovärdighet, min plats i en given debatt eller min själva person. En rejäl jävla subjektspositionering. (Och så behöver jag aldrig undra när saker ska komma ut, för jag har släppt dem lösa själv. Kan sova lugnt — så länge ingen tittar närmare i ett visst köksskåp.) Men notera att det inte är en bikt, jag erkänner inte massa hemliga pinsamma saker om mig själv — jag bara redovisar: Det här är jag och mina jäv. (Men biktinlägg kan ni också få, om ni vill.)
>
>Jag välkomnar andra — journalister, skribenter, bloggare, debattörer, och alla som känner sig manade eller roade — att göra samma sak.

Detta fick Mymlan att påbörja ett försök till samma sak, och det utmynnade i en underdogs bekännelse.

>Jag inbillar mig att jag är som alla andra. Att alla egentligen när de börjar skärskåda sig själva och sina liv känner sig lika utanför som jag gör. Men Julias berättelse kändes som en sån jävla stereotyp beskrivning av den medelklassuppväxt och tillvaro som jag brukade drömma om, så att jag blev tveksam. Det kanske finns ändå, det där jag saknade, ville ha, och inser att jag aldrig kommer att få.
Kanske är jag nåt slags unikum ändå. Mymlan liksom. Det finns bara en av mig. Och det är jag.

Andra som hängde på var Angeläget i inlägget I kväll ska det handla om klass (igen) och Trollhare med Klassresenär – eller bara bortskämd.

Julia Skotts knyter sen ihop säcken:

>Och jag kan inte heller komma ifrån det, vilket var lite av poängen. Det var något slags tanke om att nu har jag definierat mig själv utifrån vissa kriterier, då slipper ni, så kan vi prata om något annat, något relevant istället.
>
>Med det menar jag inte att klass är irrelevant, absolut inte. Bara att ALLA har ett ursprung, alla har en kontext och ett sammanhang. Objektivitet i absolut bemärkelse går inte att uppnå, alla utgår från sig själva och sina erfarenheter i någon grad. Men det ska inte heller vara bara det som positionerar någon i en diskussion, och ger eller fråntar dem legitimitet.

Jag bestämde mig redan när jag läste Julias varudeklaration att detta är något jag också vill göra. Delvis som en läsarservice, men kanske framförallt för att jag är så himla trött på halmgubbar och på folk som utgår ifrån att bara för att man ger utryck för en viss uppfattning eller position så följer en hel mängd andra med på köpet.

Är man anhängare av marknadsekonomi är man automatiskt ointresserad av att hjälpa de svaga. Är man engagerad i integritetsfrågorna är man automatiskt en del av den fildelande pöbeln. Är man motståndare till monarkin och militarism är man i visa kretsar automatiskt en suspekt radikal.

###Varudeklaration

Om jag skulle beskriva min egen ideologiska hemvist å skulle jag säga att jag är en liberal radikal humanist. Jag har vissa sakpolitiska åsikter som folk placerar till vänster t ex att jag är emot betygen, republikan och antimilitaristisk pacifist, men min grundläggande samhällsanalys är liberal. Jag är anhängare av tanken att det är genom att låta marknadskafterna styra som man optimerar resurser och resursfördelning i samhället. Därför är jag av uppfattningen att det ska oerhört mycket till för att införa politiska regleringar på något samhällsområde.

Den humanistiska grundsyn jag har gör att jag sätter individens frihet att själv forma sitt liv högt. Även om jag anser att vi har både jämlikhets- och jämställdhetsproblem i samhället så tror jag inte statlig reglering är rätt väg att komma åt dem.

Min världsåskådning är kanske inte religiös i den gängse meningen. Jag bekänner mig inte till någon tro eller kyrka. Trots det är jag inte materialist. Jag är övertygad om att det finns en andlig dimension i verkligheten och att vår förmåga att ta hänsyn till och ge plats för den är viktiga när vi bestämmer hur vi ska leva våra liv. Viktigast för mig personligen är sökande efter en djupare mening med vad som sker i vardagen och att nå känslan av att man gör rätt saker av rätt orsaker.

Jag är oerhört noga med att se detta som mitt personliga sökande efter mening; att inte låta det påverka ett kritiskt och materialistiskt förhållningssätt till kunskap och vetenskap. Vetenskap och religion blandas inte väl och jag är oerhört engagerad i att upprätthålla den rågången.

Klasstillhörighet till sist är så svårt att definiera i denna tid som karaktäriseras av ett sönderfall av kopplingen mellan ekonomisk levnadsstandard, social klasstillhörighet och kulturellt kapital. Jag är en av de professionella med ett stort kulturellt kapital. En person med många böcker i bokhyllan hög utbildningnivå och ett umgänge av likasinnade. Samtidigt så har jag ansträngt mig att leva mitt liv utanför klassreservaten. Jag bor av eget val i ett etniskt och socialt mycket blandat område. Mina barn går i en skola där det finns människor med alla möjliga bakgrunder.

Ekonomiskt tillhör jag knappast de rikare i samhället utan att för den skull ha det dåligt ställt. Jag äger inte mycket och jag är fortfarande tvungen att vända på slantarna även om min familjs inkomstnivå är över genomsnittet. Som egen företagare saknar jag dessutom mycket av den ekonomiska trygghet som en fast anställning ger.

I perioder har jag haft det riktigt svårt ekonomiskt en lång sjukskrivning kombinerat med en konkurs för några år sedan ledde till hot om utmätning på huset och ett par år med riktigt låga inkomster. Idag är detta överspelat med två inkomster och ett stort hus som är förhållandevis lågt belånat är familjens ekonomiska situation god nog för en utlandssemester per år och en hyfsat ny bil, men lönen tar fortfarande slut samtidigt som månaden.

###Uppväxt och bakgrund
Mina föräldrar var barn av klassresan. I mammas fall så var det hennes far som kom från små förhållanden i Göteborg, men medhjälp av hårt arbetande storasyskon kunde som förste i familjen ta både realen, studenten och gå på Chalmers. Han slutade sin karriär som direktör för ett stort svenskt byggkonsultföretag.

Min pappas familj har sina rötter bland småbönder och torpare på hallandsåsens sydsluttning. Men farfar var en driftig man som emigrerade till Amerika och tillbaka, en entreprenör, som startade verksamhet efter verksamhet. Tyvärr var han otursförföljd så gång på gång gick det i stöpet. I pappas generation har mer eller mindre hela släkten lyft sig från fattiga förhållanden till professorsstolar och akademikerjobb av andra slag.

Mina föräldrar möttes under studietiden på väg mot varsitt akademikerjobb. Jag växte alltså upp i ett typiskt akademikerhem. Mamma var lärare i biologi och kemi, pappa jurist sedermera rådman. Jag fick följdaktligen med mig ett intresse fär både samhällsvetenskaperna och naturvetenskaperna hemifrån köksbordet. Vårt hem var fullt av böcker, våra semestrar och andra familjeaktiviteter fulla av kulturella upplevelser. Vi hade det inte alltid så ekonomiskt förspänt. Jag var under hela min barndom avundsjuk på skolkamrater vars föräldrar hade råd med utlandsresor, kläder och prylar som vi absolut inte kunde få. Som vuxen har jag insett att vi var rika på något mycket viktigare.

När jag blev gammal nog att börja intressera mig för samhället runt mig var det naturligt att de idéer jag hört runt köksbordet hemma, på familjemiddagar eller i samtal mellan mina föräldrar och deras vänner påverkade mig. Jag engagerade mig som 13-åring för kärnkraften och något år senare i skolfrågor vilket ledde mig till Moderat Skolungdom. Vid sidan av idrott blev detta snart mitt stora fritidsintresse och när jag kom upp på gymnasiet var jag oerhört engagerad. Valrörelsen 1985 skolkade jag från skolan för att kampanja.

Men precis den hösten hände det något. Om det berodde på valresultatet eller på interna stridigheter inom organisationen eller ett uppvaknande vet jag inte. Men jag gjorde revolt. Jag bestämde mig för, eller insåg, att jag inte hade några idéer som jag inte hade ärvt. Så jag rev ner alltihop och började från början. Nya vänner, nya tankar, nya vanor. Jag blev en knepigt klädd, skolkande slarver. Ingen förstod någonting. Jag hade varit den artiga prydliga ungmoderaten med bra betyg.

Ur denna revolt och ur samvaron med ett gäng likasinnade vildhjärnor växte en ny radikalare idévärld om samhället fram. Jag blev en pacifistisk anarkist i Krapotkins efterföljd. Läste marxistiska och andra vänstertänkare och umgicks mest med vänstermänniskor. Det hela kulminerade med att jag blev utsparkad ur kårpartiet Radikal Allians vid Uppsala Universitet när jag försökte hävda varje kårfullmäktigs rätt att rösta efter sitt eget samvete. Partipiskan ven och jag lämnade kårpolitiken redan innan jag satt mig på min stol i fullmäktige.

Istället hamnade jag i den svenska musikrörelsen och ägnade några år där som föreningsräv och administratör. Fixade konserter, höll ordning på pengarna, letade replokaler och ägande mig i någon liten mån åt eget musicerande. Även om det inte var politiska organisationer var det radikalt, folkrörelse och med vänsteridentitet. Fast den började skava. Icke-kommersiell kultur i all ära, men ska man bedriva konsertverksamhet eller replokalsuthyrning måste man förstå de kommersiella villkoren.

###Vuxna ställningstaganden
Någon gång måste man växa upp, klippa sig och skaffa ett jobb säger dom. Jag lessnade på att aldrig riktigt veta var nästa lönebetalning skulle komma ifrån, skrev in mig på juridikum i Göteborg (min beteendevetenskapliga examen från Uppsala kändes otillräcklig) och startade så småningom eget.

Under dessa år gled jag tillbaka höger ut mot utgångspunkten. När jag insåg att jag inte kunde nöja mig med en ideologi som stakade ut en utopi utan en rimlig väg fram emot den, så blev jag tvungen att rannsaka mig själv och fundera på hur jag såg på det samhälle jag faktiskt lever i. Jag bestämde mig för att se de anarkistiska vänsteridealen som ett utslag av min humanism. Det är klart att samhället är till för att ta hand om de svaga. Men samtidigt måste jag helt enkelt inse att min förståelse för livets realiteter, hur samhället fungerar, hur värde skapas var solklart liberala.

För inte alltför länge sen började jag fundera på vår rätt att dissa våra politiker. Jag insåg att i någon mån är de politiker för att vi andra valt att inte vara det. Någon måste sköta det där jobbet om demokratin inte ska ruttna. Om vi inte vill göra det själva så får vi helt enkelt acceptera de politiker vi har.

I samma veva talade Carl Bildt om sitt uppdrag på balkan som en slags politisk värnplikt och det begreppet fastnade i min skalle. Det går inte an att sitta och klaga om man inte gör något. Gräv där du står! Jag bestämde mig för att det var dags att återuppta mitt politiska engagemang.

Lustigt nog ledde mina efterforskningar i vilket parti som stod mig närmast tillbaka till mitt gamla parti, moderaterna. Visst fanns det avgrundsdjupa klyftor i vissa sakfrågor. En vänsterpartistisk nämndordförande försökte värva över mig till sitt parti när hon fick höra om min syn på betygen, kungahuset, värnplikten och civilt motstånd. Men det var ändå det parti vars samhällsanalys var mest lik min egen. och det kändes som det viktigaste. Behoven av en mer marknadsinriktad politik kring anställningar, företagande och skatter kändes viktigare än mer perifera frågor. Dessutom fastnade jag för partiets rättspatos och försvar av individens rätt mot makten.

För några veckor sen som läsare av den här bloggen vet så tröttnade jag på den moderata partiledningens kramande av övervakningssamhället och blev en moderat pirat.

2 svar på ”Avsändaren – en översikt”

  1. Hej
    Hoppas det går bra att ta varudeklarationen här?
    Skriva den på min blogg är numer ganska meningslöst och vad är en varudeklaration som ingen läser? Är det opassande får du gärna radera den.
    Själv blev jag föräldralös redan vid 7 års ålder och har väl eg klarat mig själv sen dess, och även om det varit tufft ibland så har jag satt en heder i att alltid försöka vara den ”bättre” människan. Den som ställer sig på den mobbades sida eller ser till så det är rättvist när det hettar till. Så troligen har jag alltid varit humanist utan att veta om det. och för mig är inte humanism bunden till någon politisk färg. För att korta ner det lite så hade jag bostadsrätt och flickvän och jobbade som takplåtslagare tills -91. När vi båda blev överkörda av en smitare första dagen på semmestern i Smögen. Jag hann iaf ställa mig i mellan bilen och mitt x och kände aldrig smällen utan blev medvetslös direkt. Det blev däremot inte mitt x och hon hade det nog värre än mig, och tog väldigt mycket på psyket såklart. Vilket som så blev den konvalensen första gången jag kom i kontakt med datorer. En sån mac där allt satt ihop i ett 20gb hdd och man kunde iaf spela risk på den. Takplåts karriåren var i vilket fall slut. Att försöka ombilda sig till något annat samtidigt som allt var i kaos och olika rehab behandlingar avlöste varann. Var tufft men jag utbildade mig iaf till bil elektriker. och började på en firma som handikapp anpassar bilar. Dvs sätter i handgas och handbroms lyftkranar till rullstolar och automatiska dörr öppnare mm. Nitt i kaoset så skaffar vi en dotter till sammans. Som tyvärr visar det sig har en defekt njure efter 4a dagar på BB. Så får vi åka till St Görans och där blir det först en akut operation och en drän slang sätts i. Sen följer en månads lång väntan inlagda på St Görans för att dotra ska få växa till sig. Så hon är stark nog för att klara av den stora operationen. Den går iaf bra och vi tillbringar ytterligare en månad där tills vi får komma hem. AQltt det här gör att vi går isär -97. Troligen mycket beroende på att vi inte klarade av att ta oss ur det här tillsammans och för att bryta den nedåtgående trenden så var det den enda möjligheten. För ingen av oss var riktigt frisk och ingenting fanns det tid till att göra bättre. Att vara handikapp anpassare är ett högst tillfreds ställande arbete tyvärr var det lite för tungt med tanke på mina skador efter smitnings olyckan. Men bilar är min passion eller var i vilket fall. Så jag jobbar på några bilverkstäder mer för att jag tycker om att göra rätt för mig än tanke på vad kroppen klarar av. och är man aldrig riktigt frisk så blir både jobb och liv lidande. Så efter ha varit arbetslös ett litet tag så händer nästa sak. Jag blir inkörd i ett träd i min egna bil midsommardagen -03. Ja glömde berätta att jag vid tiden delade lgh med min bror. Som jag några dagar efter nyårsafton 02-03 hittat död. Att det återigen blev kaos behöver jag kanske inte berätta. Men ligga hemma och yla medans räkningarna hopade sig är inget jag önskar någon annan. Efter någon månads konvalesens så kryckar jag iaf ner till försäkringskassan för att få reda på att jag nu blivit nollad och inte hade rätt till någon ersättning. Så i nåt som måste kallas panik börjar jag leta efter ett arbete och får tag i ett på ett tryckeri och trots att jag inte på långa vägar är frisk så jobbar ja på i två tre månader. Det leder till att jag får led inflammation i hela kroppen och blir åter igen sjukskriven. För att krångla till allt ytterligare så går företaget jag jobbar på i konkurs och lämnar inte in bokföringen ordentligt. Det gör att en dag så säger f-kassan att jag aldrig jobbat där trots att jag betalat skatt. Vad jag än gör så är jag tydligen skyldig innan det bevisats. Det tar åklagaren 2 år att komma fram till att jag aldrig gjort något brottsligt. Något som jag vetat om helatiden. Det går nog aldrig att förklara vilken stress det innebär att vara falskt anklagad och bli av med sin sjuk ersättning utan att det ens varit en rättegång och utan att ha minsta shans att få rätt. Vad det gjort med mina leder och vad det inneburit för mig och min dotter vill jag inte gå in på. Men jag är ingen som ger upp och är man låst till hemmet får man väl försöka lära sig något undertiden. Att intressera sig för hårdvara blev en naturlig utveckling efter bilmekandet och van att göra saker med händerna. Så trots värkan och stressen så har jag iaf lyckats få ett arbete på ett företag som köper och säljer hela fastighets kvarter. Kvar blev bara den här felaktiga lagtolkningen som inte tar hänsyn till om du är låst i hemmet eller bara är hemma em timme i veckan att rätta till. Fast jag har nog aldrig mött så många empatilösa människor någonsinn. För det här är inte min sak eg utan de som idag drabbas av det men inte har en chans att göra sig hörda eller synas. Men även deras sak kan jag nu inte längre göra något åt. och vad jag kan se finns det ingen annan som bryr sig heller.

    Mvh
    Jonas

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.