Jagets nya arenor

Jag har funderat rätt mycket de senaste dagarna på vad det är som gör min dator, min mobil och en hyfsad lina så viktigt i mitt liv. Jag hamnar på en ny plats och kollar genast 3G-täckningen. Jag packar och viktigast är mobilen, strömsladden till den, datorn, strömsladden till den. Först därefter kommer pass ...

Jag har funderat rätt mycket de senaste dagarna på vad det är som gör min dator, min mobil och en hyfsad lina så viktigt i mitt liv. Jag hamnar på en ny plats och kollar genast 3G-täckningen. Jag packar och viktigast är mobilen, strömsladden till den, datorn, strömsladden till den. Först därefter kommer pass och plånbok.

Jag tappade bort mobilströmsladden igår och var tvungen att dra till Stockholm idag utan den. Innan jag haft mina möten så att jag hade tid att dra ut på stan och hitta en Kjell & Co kände jag mig lite trasig, handikappad. När min dator dessutom visade tendenser till att sluta ladda batteriet, så gick de kalla kårar längs ryggen.

Vad är det som gör att dessa prylar plötsligt har förvandlats till nästan kroppsdelar. Jag skulle inte tveka många sekundär att låta dem bli det om det fanns en billig och pålitlig teknologi för det. Heads-up display i linserna, hörselsnäcka, implantat med hårddisk, CPU och trådlösa I/O-interface. Varför inte? Cybernetik kommer att komma, det är ja säker på.

Igår när jag inte kunde sova kom jag på en teori, som kan förklara det:
Mitt jag, allas jag, uppkommer i mötet med andra. Redan som spädbarn börjar vi skapa vår jag-uppfattning i samspelet med andra – först mamma, pappa och syskon sedan i allt större cirklar. Vi fortsätter genom livet och söker speglar, bekräftelser, bollplank och tuggmotstånd. Varje ny dag skapar vi vidare på våra jag i samspel med omgivningen.

Men detta har väl inte ett dugg med datorer att göra kan jag höra min konservative far invända. Jodå, titta på nedanstående sammanställning.

1974 (7 år)

Lekkamrater – storbrorsan och de andra killarna på gården.

1982 (15 år)

Skolkamrater – högstadieklassen.

1988 (19 år)

Kompisgänget – en lös sammansättning tokiga människor runt ett ungdomsfik

1995 (28 år)

Umgänget – Rockbandet och diverse löst folk runt musik och kulturlivet i Göteborg.

2004 (37 år)

Den professionella sfären – kollegor, kunder och leverantörer.

2009 (42 år)

Den digitala arenan – FB-kontakter, communityvänner, bloggroll, twitterfollowers, MSN-kontakter

Det är delvis samma människor i dessa grupper, Marcus här på livbåten har följt mig genom de fyra sista t ex. Facebook hjälpte mig att hitta tillbaka till några gamla. Det som definierar grupperna är alltså inte människorna utan att de är den sociala arena jag valt att utveckla mitt jag i samspel med under olika faser i livet.

Ni kan kan göra en sådan här sammanställning och den kommer se lite olika ut för er alla. Men jag är beredd att svära på att många av oss har den digitala arenan som vår fasta punkt idag. Om jag har rätt om vi har gjort de sociala processer som låter oss förstå och gilla oss själva beroende av våra datorer, då har vi gjort datorerna till en del av vår person.

Känner ni er lite rädda, ogillande eller till och med ryser lite av detta perspektiv. Det gör inte jag. Jag njuter av att mina sociala möjligheter har befriats från geografiska, fysikaliska och i viss mån temporala bojor. Det är häftigt att leva nu! Idag, i början av singulariteten