Depp á la Dominika

Dominika Peczynski skriver klokt, ärligt och utlämnande om depression på Aftonbladet debatt. Hon har under vintern tagit sig igenom en svår depression bland annat genom att arbeta sig ur den.

Själv jobbade jag på som vanligt trots att min depression den här gången var ganska djup. I början av behandlingen som jag påbörjade för tio veckor sedan jobbade jag på autopilot. Jag skrev att-göra-listor och bockade av det som behövde uträttas. Efter några veckor började glädjen komma tillbaka. Med hjälp av antidepressiv medicin, samtalsterapi och arbetets helande kraft kan jag nu med handen på hjärtat säga att min depression är över. Hade jag gått hemma och skrotat vet man aldrig hur lång tid det tagit, eller om jag till och med gjort något så dumt så att jag inte kunnat sitta här och skriva den här artikeln i dag.

Bipolaritet

Jag både känner igen mig och inte känner igen mig. Utan avsikt att stigmatisera så vågar jag mig på gissningen att Dominika som jag är en bipolär person. Att hennes återkommande depressioner är skov i denna bipolaritet och att det däremellan förekommer maniska eller åtminstone hypomana skov.

Jag har återkommande depressioner. Olika djupa. I princip tar jag hand om dessa genom att tillämpa en serie strategier som jag lärde mig under min terapi när jag gick igenom en djupare och längre depression för några år sen.

Jag åtnjuter fördelen att ha ett fritt yrke. Det innebär att jag i de fall då min depression blir helt handlingsförlamande, kan låta bli att jobba några dagar och ägna mig åt att samla mig. Eftersom mitt jobb är ganska socialt och ett av mina problem är att jag får social fobi när jag är i en depp, så är det tur att jag inte är tvungen att gå till jobbet varje dag.

Djupare depression

Jag gick för några år sen igenom en utdragen sjukskrivning. Jag försökte börja arbeta igen vid flera tillfällen, men kraschade på nytt. Allt som allt var jag borta från reguljärt arbete i drygt fyra
år. Jag var inte sjukskriven under hela denna period. Jag försökte arbeta. Jag tog ut föräldraldighet. Jag var deltidsjukskriven. Och till slut blev jag ”sjukpensionär” – eller som det heter så fick jag tidsbegränsad sjukersättning.

Under denna tid behandlades jag för min depression/utbrändhet med antidepressiv medicin och terapi (en blandning av insiktsterapi och KBT). Psykiatrin konstaterade att jag var bipolär och att min depression därför måste hanteras med stor försiktighet så att den inte slog över i ett destruktivt maniskt skov.

Under denna tid var det i långa perioder omöjligt för mig att gå utanför dörren. Jag var livrädd för att möta människor. Jag okade knappt ta på mig kläder. Folk sa med jämna mellanrum åt mig att rycka upp mig, men jag förstod inte vad det skulle vara för mening med detta. Intellektuellt insåg jag att jag hade ett ansvar för mina barn, min fru, mitt arbete och det samhälle jag lever i, känslomässigt kände jag djup skam och ångest över att jag var en så värdelös människa. Men inget av detta var drivkraft nog att bryta igenom hopplösheten och rädslan.

Till slut fick jag i alla fall det hela under kontroll. Jag arbetade mig fram till strategier och förhållningssätt som hjälpte mig ut genom dörren och till slut ut i arbete igen. Idag är jag en starkare och bättre människa som en följd av denna djupa kris.

Vi är alla olika

Det är modigt och bra av Dominika att öppet berätta om sin situation. Men det finns en risk att övertolka henne. Vi kan inte bedöma alla deprimerade människor efter hennes situation. Inte efter min heller. Inte nog med att vi alla är olika. Vi är dessutom i olika livssituationer med olika möjligheter. Idag kan jag hantera mina depressiva skov inom ramen för mitt arbete utan sjukskrivning. När jag var ägare och chef för ett företag med tio anställda så rasade hela verksamheten utan mig. Sjukskrivningen blev en förutsättning för att kunna lämna över ansvaret till någon annan.

Jag tror som Dominika att i de fall där det är möjligt så är verksamhet den bästa medicin. Helst nyttig verksamhet. Om det inte går att hitta lämpliga sysslor i arbetet, så har jag goda erfarenheter av att engagera sig ideellt. Jag vet inte om det fortfarande är så, men då motarbetades detta ganska ordentligt av försäkringskassan som såg mina ideella ansträngningar att bygga upp självförtroende och mod så att jag skulle våga arbeta igen som bevis för att jag var arbetsför och inte borde uppbära sjukpenning.

Individualisera, sluta med detaljföreskrifter

Vi behöver förändra vårt förhållningssätt till sjukdom och ledighet i detta land. Mindre kontroll och mer ansvar tror jag på. Naturligtvis går det inte an att folk går sjukskrivna år efter år på diffusa diagnoser. Men att detaljreglera hur och varför läkare ska kunna sjukskriva, att avkräva dem detaljerade beskivningar av hur arbetsförmågan är inskränkt, att till slut en försäkringsläkare som aldrig sett patienten kan ogiltigförklara vårdgivarens rekommendation… vansinnigheter.

Om sunt förnuft fick råda skulle det finnas mellanting mellan arbete och fullständig sysslolöshet som inte gjorde att man förlorade sin sjukpenning. Försäkringskassan skull inse att inte alla arbeten kan inordnas i deras 9-5-värld och sluta tvinga folk att uppge hur mycket de jobbar på måndagar, tisdagar, onsdagar… etc en normal vecka och ur detta påverkas av en deltidsjukskrivning. En blankett där det också konstatera att de helst ser att man sprider ut arbetet jämnt under veckan. Så en 50% sjukskrivning kan alltså inte behövas för att få andrum 2 av veckans dagar?

Det är inte bara de deprimerade och utbrända som är sjuka i detta land – hela sjukförsäkringssystemet har drabbats av autistisk personlighetstörning.

Andra skriver

Kia Mundebo, med stresshantering som specialitet skriver:

Men sjukskrivning är inte enbart av ondo. För vissa är det nödvändigt att bli sjukskrivna så att de kan vila och komma bort från arbetsplatsen. För andra är bästa medicinen att fortsätta gå till arbetet.

Den hälsosamme ekonomisten skriver:

Men långa och passiva sjukskrivningar är ingen lösning, eftersom passivitet riskerar att förvärra tillståndet ytterligare. Det finns forskning som pekar på att depression bör behandlas med antingen läkemedel eller KBT eller både och. Inte bara för att häva akuta sjukdomstillstånd, utan också för att undvika framtida men.

Hos Trollhare påminns vi om att det som fattas är tillräckliga resurser för att ge rätt vård:

Det är skillnad på depression och depression, och det är långt ifrån självklart att man får den hjälp man behöver. Har man inte möjlighet att betala själv är det väldigt svårt att få terapi, och en del jobb är svårare än andra att sköta med psykiska problem. Och är man riktigt dålig så är det rentav omöjligt att jobba minsta lilla innan man blivit bättre.

Resursbloggen påpekar att det inte alltid går att arbeta:

När kraven blir övermäktiga, tidboken bångnar och tårarna rinner. Då måste jag bort; ta promenader i skogen, gå och simma, måla, sova och skriva dagbok. Ta hand om mig själv helt enkelt. Den dagen hjärnan fungerar igen, och det går att fatta beslut igen kommer längtan till jobbet tillbaka. Tre gånger har jag varit sjukskriven; tre gånger har jag kommit tillbaka. Lite starkare och mycket klokare varje gång.

Hos PEACE, LOVE AND CAPITALISM tas Dominikas berättelse till intäkt för att arbetet borde uppvärderas i Sverige:

Svenskarna är medicinskt sett världens friskaste folk. Samtidigt är vi (eller åtminstone var vi fram tills nyligen) världens mest sjukskrivna folk.

Det har enligt min mening sitt ursprung i ett grundläggande kulturellt problem i vårt avlånga land – synen på arbete som någonting negativt.

Catta påpekar något viktigt:

Det är orimligt att tro att man ska orka ta hand om andra människor när man inte ens orkar ta hand om sig själv, det kan dessutom finnas en risk i det eftersom depressioner ofta innebär koncentrationssvårigheter, glömska, trötthet och annat som gör att man inte är på alerten som man bör vara när man tar hand om andra människor som är sjuka, eller tex barn.