När knackar dom på dörren hemma?

Jag har funderat lite sen i onsdags när IPRED-lagen trädde i kraft och speciellt med anledning av det första fallet som nu prövas. Som jag förstod den ansökan som APB och ljudboksförlagen lämnade in så handlar det om en FTP-server. Hur APB har fått tillgång till den framgår inte, vilket tyder på att den inte direkt annonserar sin existens för i så fall skulle det varit med i ansökan som en försvårande omständighet.

Detta är intressant eftersom det gör att redan det första fallet sätter fingret på de problem med lagen som vi kritiker pekat på hela tiden.

IPRED-lagen bryter mot en väsentlig rättsprincip i Sverige, nämligen att det är staten som har ett våld och tvångsmonopol för att idka brottsbekämpning. Vi vill inte att de som har intresse av att jaga inbrottstjuvar i våra villaområden gör det med basebollträn (eller varför inte älgstudsare), och inte att butikschefer själva ta hand om snattarjakten… och bestraffningen när de ändå är i gång.

Att öppna för undantag från den principen är dåligt just för att det kan tappa proportionerna och hamna i ett samhälle där medborgargarden ses som en naturlig del av samhällets brottsbekämpning. Medborgargardena finns redan, de använder redan basebollträn och älgstudsare. Frågan är om vi ska tycka det är okay eller inte.

När vi ändå är inne på proportionerna, så kan man ju undra var proportionerna är, när man för att komma åt ett brott som i lagstiftningen bedöms som lika allvarligt som snatteri, ger privata intressen maktmedel som motsvarar dem polisen har för att jaga terrorister.

Vad är då problemet med privata initiativ inom brottsbekämpningen? Skillnaden i rättssäkerhet som är väsentlig:

  • I ett brottmål är beviskraven högt ställda för en fällande dom och ett skadeståndsanspråk kan inte komma i fråga utan skuldfrågan är klarlagd. Polis och åklagares rätt till tvångsmedel inom ramen för en förundersökning är hårt reglerade och kräver som regel att brottets straffvärde är mycket högre än vad straffvärdet är för brott mot upphovsrättslagen.
  • Vid bedömningen av om IP-nummer ska lämnas ut så är skrivningarna inte alls så begränsande, det står bara att man ska väga olika intressen mot varandra. Kommer domstolarna att anstränga sig att utreda hur goda skäl det finns? Vem skyddar IP-adressinnehavaren, som inte är representerad och inte ens har rätt att känna till att han eller hon är föremål för prövning?
  • Med IP-adressinnehavarens identitet som grund kan man driva en civilrättslig process mot denne där han eller hon är i ett hopplöst underläge, eftersom det inte finns några absoluta beviskrav i tvistemål. Ska man vara helt säker på att gå fri från ersättningsanspråken måste man själv bevisa att man inte gjort något olagligt – omvänd bevisföring.

Dom kan kalla det rättssäkert – jag kallar det skandal!

Åter till det aktuella fallet: Allt som man gick till domstolen med såvitt jag förstår är att den här personen har en serverplats bakom ett IP-nummer där 2000 ljudboksfiler finns lagrade. Vi vet inte hur de kom dit. Vi vet inte hur APB m fl har fått fram uppgifter om att de finns där.

Vad vi också vet är att detta IP-nummer och denna server inte var allmänt tillgängliga. Man kunde inte hitta denna boksamling vid konventionella sökningar på internet. Detta gör det till rena spekulationerna att påstå att det handlar om spridning av upphovsrättsligt skyddat material.

Kommer domstolen värdera om de finns något om tyder på att personen kommit över materialet olovligen? Behöver de ansökande visa något som tyder på att det sker en spridning? Annars betyder ju att det just blivit ett misstänkt beteende bara att ha en stor ljudboksamling!

Jag har ca 1 000 CD/LP-skivor. Alla dessa har jag rippat från mina egna plattor.
Jag har ingen musik i min MP3-samling som jag inte ärligen köpt.
Jag har alla dessa filer på en NAS som man tekniskt kan nå utan kryptering VPN-tunnel eller liknande från internet. Det enda som den står bakom är en brandvägg och en router.
Jag använder denna NAS för att backupa min laptop och för att ha en extrakopia av mediasamlingen som jag kan nå från alla datorer hemma.

Om nu någon hittade in till musiksamlingen och började sprida mitt IP och vägen in till den.
Om APB fick nys om detta och själva gick in olovligen i mitt nätverk och där hittade 10 000-tals skyddade låtar.

Ska APB då ha rätt att få veta vem jag är och starta en process mot mig där det är mycket troligt att jag åtminstone kommer få betala min egna kostnader. Inte nog med att jag plötsligt avkrävs bevis på att jag betalt för all musiken, dessutom kommer jag även om jag lyckas bevisa det kanske ändå bli tvungen att betala tiotusentals kronor i advokatarvoden.

Är detta rimligt?

9 svar på ”När knackar dom på dörren hemma?”

  1. Jo, jag kom på försent att jag borde länkat till den. Jag var såpass förbannad när jag skrev texten att jag helt glömde att stoppa in länkar i den. Orutinerad bloggare 🙂

    Hoppas jag är vaken när du skrivit klart. Annars får jag läsa imorgon.

  2. I upphovsrättsorganisationernas idealvärld finns inte internet. Eller för att vara lite schysstare, så finns något som på ytan ser ut som internet, men som i praktiken är ett förtäckt kabel-TV-nätverk.

    Lessigs resonemang om RW- och RO-kultur känns oerhört aktuellt. Det man ger sig på är folk som delar ut eller tar del av exemplar, men det man tycks vara ute efter är att återställa RO-kulturen när nu RW äntligen återtagit sin position efter hundra år i dess skugga.

    RO = Read Only
    RW = Read Write

    http://fridholm.net/2008/01/19/powerful-thoughts/
    Lessigs resonemang i första videon.

  3. Bra skrivet.
    Hoppas någon annan än jag inser vilka möjligheter detta ger den svenska maffian, diverse mc-klubbar och kriminella nätverk. Det finns ju gott om musiker som de i hemlighet skulle kunna liera sig med. På ett eller annat sätt leta fram IP-numret bakom en bloggpost eller Internet-meddelande med för dem missgynnande innehåll. Fabricera bevis emot IP-numret, be sin målvakt (musikern) gå till domstolen, få ut Adress. Och sedan utan förklaring, lägga ner anmälan. Bara för att nästa natt knacka på med ett järnrör i näven…
    Antipiraterna kommer ju här och visar på alla möjligheter som finns, man behöver inte ens fabricera speciellt bra bevisning.

  4. En annan intressant sak är att DU troligtvis kommer att få bevisbördan fastän det strider mot hur det skall gå till. Det är dom som i domstol skall behöva bevisa att du inte köpt/äger dem.
    Du skall egentligen inte behöva visa ett enda kvitto eller orginal för att gå fri även om det onekligen skulle underlätta.
    Men vi vet ju alla hur mycket principer och rättsäkerheten är värd idag.

  5. Även om jag skulle kunna bevisa min oskuld, vilket är notoriskt omöjligt, så skulle besöket innebära personlig katastrof.

    Jag är beroende av mina datorer för att tjäna pengar, så när de lite slarvigt slänger mina prylar i en låda får jag i praktiken näringsförbud. Jag kan reparera delar av problemet genom att ha backup i molnet, men jag måste fortfarande låna ihop utrustning och program. Att låna program är väl för övrigt tveksamt ur ett juridiskt perspektiv, så jag skulle i princip vara tvungen att välja mellan lagbrott och dryga utgifter för att kunna jobba.

    Om jag till slut blir frikänd är det väl tveksamt om jag skulle få någon ersättning. I alla fall med mindre än att ett så allvarligt fel begåtts att de lika notoriskt ointresserade ombudsmännen reagerar.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.