Mot bättre vetande

Bästa rubriken idag är Piratpartistens: ”April, april din dumma sill, jag kan stämma dig på vad jag vill!”, den sammanfattar känslan inför IPRED-vansinnet.

Ett av de mest träffande inläggen är från Anders Mildner » Vi vet ju:

> Det borde vara fullständigt omöjligt för någon att diskutera dessa lagar utan att inse att vi har att göra med en yttrandefrihetsfråga. En integritetsfråga. En demokratifråga.
>
> Nu, så här dagen före Ipred, går det att höra företrädare för olika delar av nöjesindustrin uttala sig positivt och glatt om utvecklingen. Jag måste säga att jag tycker att det är trångsynt.
>
> För visst kan vi diskutera branschfrågor, affärsmodeller och nya initiativ – personligen tycker jag att det är väldigt spännande – men jag kan garantera en sak: det kommer inte att vara särskilt kul att syssla med n-å-g-o-n-t-i-n-g i en värld där yttrandefriheten är nedtryckt till fotknölarna.
>
> Alltså: även om alla de här åtgärderna skulle fungera – vilket de flesta faktiskt är överens om att de inte kommer att göra – så skulle priset som vi får betala som samhälle vara alldeles för högt för att det skulle vara värt det.

Det är klockrent, och det är tungt.

Det är klart att frågorna om FRA, telekomdirektivet, IPRED, ACTA och alla andra kränkande förkortningar och omskrivningar handlar om yttrandefrihet. För yttrandefrihet är inte bara att kunna yttra sig, utan att faktiskt våga yttra sig och lita på att man inte blir brännmärkt, avlyssnad eller kartlagd.

Det är klart att det handlar om integritet, eftersom kartläggning och övervakning innebär att man censurerar sitt beteende. Man handlar med andra ord som en ögontjänare, som man tror man skall.

Det är klart att det innebär att det även är en demokratifråga. Om folk censurerar sitt beteende och funderar på om de vågar yttra sig fritt, då har vi inte längre demokrati. Om det inte kräver skuld att råka ut för sanktioner: om bankkontot kan frysas, datorerna beslagtas och allt innehåll skärskådas utan bättre bevisning än ett abonnemang — då kommer inte ens våra egna datorer att vara vårt självklara revir.

Den personliga datorn är i det moderna samhället MER privat än dagboken. Sina dagliga besvär och sysslor delar folk med sig av på twitter, facebook, bloggar, myspace, linkedin och så vidare. Det som är på den egna datorn är däremot heligt, för där finns det mest privata — det inte ens familjen alltid får tillgång till.

Åren mellan sekelskifte och fram till för kanske tre år sedan har inneburit en frihetsrevolution. Alla kan komma till tals, alla kan på egna meriter försöka få omgivningen att lyssna och nästan ingen information går längre helt att mörka. Det som skett under det senaste året är rena kontrarevolutionen, ett försök att få tillbaka fåren i fållan.

Det tycks som om politiker, företagsledare och en å annan journalist är livrädda för den nya fria människan, den som inte tillåter att förlora tolkningsföreträdet. Vi har skakat om deras tillvaro skrivit om spelreglerna och fått själva grundvalarna att skaka — nu kommer motreaktionen.

Nu handlar det om rädsla, eller avsaknaden av rädsla. Alla fåren tänker inte gå snällt till slaktaren, vissa tar sig ton och visar hornen.

Det är en verklig skitlag, en som slår mot basen för lag, rätt och demokrati utan att ens vara effektiv. Eller som HAX skriver i Expressen:

> Den som är oskyldig har alltså allt att frukta, vid misstag från skivbolagsspionernas sida. Erfarenheten från länder med liknande lagstiftning visar att misstag förekommer.
>
> Min uppfattning är att Ipred är övervåld. Därför tycker jag att det är bra att det finns verktyg för att skydda sin anonymitet på nätet. Många av tjänsterna skyddar också svenska folket mot FRA:s automatiserade massavlyssning. Egentligen borde alla använda sådana här anonymiseringstjänster. Att vilja vara anonym är inget brott. Man kan ha rent mjöl i påsen och ändå tycka att det är obehagligt att företag och myndigheter övervakar och kartlägger vad man har för sig på internet.

Nu måste jag rent praktiskt fundera på hur jag skall kunna öppna upp mitt eget Ipredia utan att det inkräktar på mitt jobb och mitt privatliv. Det skall väl gå på något sätt, för idén är för bra för att rinna ut i sanden.