Min far rådmannen hade ett enkelt och praktiskt råd för alla vardagsjuridiska bekymmer: Se till att det är du som håller i pengarna, sen kan de stämma om de vill. Det kan låta vansinnigt, men faktum är att det fungerar ganska bra eftersom alla rättstvister har ett inslag av ekonomisk kalkyl och därmed riskbedömning.
Om jag inte har betalat när jag upptäcker att jag fått en felaktig leverans, så kan jag lugnt invänta deras stämning för utebliven betalning medan jag reklamerar felet. Troligen kommer den inte, eftersom de inte tror sig ha något att vinna på den. Om jag redan betalat så att de sitter med pengarna måste jag kalkylera med risken att jag förlorar en tvist eller att de inte kan betala och att jag blir sittande med advokatkostnaderna innan jag stämmer för att vinna min rätt. I många fall när de handlar om mindre värden kommer jag troligen inte våga.
Pappa vrider sig nog i sin grav idag. För hela den balans som finns mellan parterna i civilrätten och som vi baserar våra riskkalkyler på är beroende av att inte den ena parten får oproportionerligt mycket maktmedel. Det är därför vi behöver speciallagstiftningar för att jämna ut när partnerna är ojämlika. Jag och pappa kunde diskutera i timmar precis hur dessa borde se ut, reglering av arbets- och hyresmarknad, konsumentskydd mm, men vi var alltid överens om att det behövdes.
Nu ägnar sig staten åt att lagstifta så att en redan starkare part ges extra maktmedel genom IPRED. Balansen rubbas så till den milda grad att vem som håller i pengarna blir ointressant. För vilken femtonåring (eller hans föräldrar) som fått ett av ”industrins kravbrev” vågar chansa på att han inte blir stämd eller att han vinner tvisten när detta kan kosta mer än 100 000 kronor.
Siffran är ingen grov överdrift när debattens vågor går höga.Den kommer från Marianne Levin, professor i civilrätt och baserar sig på vad rättegångskostnaderna brukar ligga på i civilmål. Den förlorande partne betalar ju inte bara eventuellt skadestånd och liknande utan även sina och motpartens kostnader.
Proportionaliteten är med andra ord alldeles borta. Skivbolagen behöver inte vara rädda, det har mycket lite att förlora, men ve den stackars fildelare som hamnar i deras klor.
Märkligast är att vi har politiker som inte tycks se detta som ett problem. Till och med en före detta domare som är riksdagsman för moderaterna Anti Avsan kan debattera IPRED utan att nämna detta berättar Christian Engström.
Borde man vara lagstiftare om man inte förstår detta behov av proportioner?
Marcus utvecklar numera för Nindev!
3 kommentarer
Den där ojämlikheten inför lagen visar sig även när en myndighet eller offentligt verk är inblandad i en tvist. De har alltså skattefinansierade, heltidsanställda experter som får sitta på arbetstid och göra allt arbete, medan medborgaren antingen får anlita en advokat eller också sitta på sin fritid och sköta alla partsinlagor m.m.
Ett sätt att förhindra åtminstone den orättvisan, eller åtminstone att jämna ut oddsen, hade varit att förbjuda verken och myndigheterna att överklaga ett beslut. Nu brukar de slentrianmässigt dra allting så långt de kan, om de förlorar i lägre instans.
Björn Feltens senaste blogginlägg.. En födelsedag som passerade obemärkt
Amen.
Myndigheters och statliga verks tendenser att nonchalera ojämlikheten i en rättstvist sticker verkligen i ögonen.
Känns som att detta inlägg anknyter litet till vad Rasmus Fleischer nyligen skrev:
http://copyriot.se/2009/03/16/ipred-och-den-civilrattsliga-naivismen/
Angående kostnaderna för civilmål så verkar riksdagsledamöterna tro att det täcks av hemförsäkringen. Men vad jag kunde se varierar villkoren en hel del, så jag är ytterst tveksam.
En trackback
[...] lite obekväm. Emma efterlyser politiker som represeterar medborgaren isället för att styra den. Jag kan bara hålla med! Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Beatrice Ask, fildelning, IPRED, [...]