Plastbitar eller databitar??

OK, så jag köpte mig en ny dator till slut. (Det blev en Apple igen efter ca 17 år i PC-land, men det hör inte hit.) Naturligtvis gick jag till Pricerunner/Prisjakt/Kelkoo m fl. Naturligtvis hittade jag den billigaste med rätt prestanda på en webbutik. Naturligtvis lade jag till lite godis när jag ändå var ...

OK, så jag köpte mig en ny dator till slut. (Det blev en Apple igen efter ca 17 år i PC-land, men det hör inte hit.) Naturligtvis gick jag till Pricerunner/Prisjakt/Kelkoo m fl. Naturligtvis hittade jag den billigaste med rätt prestanda på en webbutik. Naturligtvis lade jag till lite godis när jag ändå var igång. På något sätt ska de ju tjäna pengar på mig, inte sant.

Nu, dagen efter, har jag kollat leveransinformationen. Två av de beställda produkterna finns inte i lager. Detta kan man knappas lyfta på ögonbrynen över, än mindre klaga på. Det är normalt, business as usual, och väntetiden på dessa produkter är bara fem dagar. Dessutom får jag för det ynkliga påslaget om 23 kronor dela upp min order så jag kommer kunna hålla i min nya Macbook Pro redan i morgon ändå.

Men, en sak kan man verkligen undra över; här räcker det inte med att lyfta på ögonbrynen, här krävs starkare doningar. Jag skulle vilja säga att detta faktum får mig att skratta hysterisk över industrins dumhet alternativt gråta mitt hjärteblod över hur vår stackars marknadsekonomi knullar sig själv i baken. Välj själv.

De restnoterade produkterna är:
Microsoft Office Mac 2008
Apple Final Cut Express 4.0

Så de kan skicka mig en blanding av kisel, plast, koppar och what-not som väger ca 3 kilo över dagen, men ettor och nollor har en väntetid på fem dagar. Intressant? Sjukt? Ett resultat av ett ekonomiskt paradigm som överlevt sig själv är det i alla fall.

Jag skulle vilja skicka en vädjan till programvaruindustrin (film- och musikindustrin kan också lyssna): Sluta slå in mina ettor och nollor i plast!