This is heavy shit! Filosofi, moral och ideologi…

Jag fick en otroligt intressant fråga via kontaktformuläret. Det handlade om utilismen, rättigheter och liberalism. Så här såg frågan ut:

> Funderat lite kring det här med utilitarism, rättigheter och liberalism. Vissa liberaler verkar helt utgå från en rättighetsteori, t ex naturrätten och bryr sig inte alls om resten.
>
> Andra (de flesta tror jag) liberaler argumenterar för liberalismen genom att visa på dess konsekvenser, och påpekar att socialism leder till fattigdom och misär.
>
> Samtidigt så brukar liberaler skarpt fördöma utilitarism. Men är inte resonemang enligt ovanstående stycke en slags utilitarism? Alltså att man stödjer en liberal politik för att det ger bäst utfall? Om man kollar på Wikipedias lista över utilitarister så hittar man delvis socialister som Torbjörn Tännsjö, men även personer som Adam Smith och Ludwig von Mises. Här är en bloggpost av en brittisk libertarian som är det av utilitaristiska skäl: http://devilskitchen.me.uk/2006/10/doctor-vee-misses-point.html
>
> Samtidigt håller jag med om kritiken att utilitarism lätt leder till kollektivism och förmynderi. Denna artikel är ett utmärkt exempel på detta: http://www.utilitarism.net/cgi-bin/diskus/diskus__debatt__.py?msgid=49
>
> ”Att införa restriktioner kring exempelvis tobak eller att tvinga motorcyklister att ha hjälm på sig för deras eget bästa är inte möjligt att rättfärdiga enligt rättighetsetiken. Utilitarismen däremot kan tänka
sig att skydda individer från sig själva (förutsatt, naturligtvis, att det har de bästa effekterna på den totala lyckan).”
>
> Så hur ser du på allt detta? Varför är liberalismen bra? Skulle du t ex förespråka liberalism om den ledde till diktatur, svält och elände?

Jag skrev ett kort svar, men jag tycker nog frågan förtjänar ett lite längre svar.

Jag tycker inte man kan besvara frågan om utilismens relation till liberalism utan att börja med underliggande frågor om ontologi och epistemologi, eller för de som inte läst filosofi läran om varandet och läran om vetandet (kunskapen). Utan att ta sin utgångspunkt i dessa vet man inte varför man svarar som man svarar, eller vad alternativen är.

Utifrån ett ontologiskt och epistemologiskt perspektiv var min barndom materialistisk, med tro på en objektiv verklighet och förmågan att förstå den. Under min sena barndom och i ungdomen knackade existentialistiska problem på dörren, och jag var inte längre säker på någonting.

Ett problem med att inte vara säker på något annat än sitt eget tanke och känsloliv, är att frågan om värderingar och moral blir rätt knivig. För min del blev resultatet närmast anarkistiskt med dragningar åt nihilism men utan att helt trilla ner i den ”fällan”. Trots att jag aldrig blev värdenihilist så var det mycket relativisering som pågick. Jag blev också relativt tidigt förtjust i utilismen, men då främst den modifierade utilismen. I sin ursprungsform får utilismen lätt absurda konsekvenser om den ställs på sin spets. Den kan försvara nästan vad som helst inklusive krig, dödsstraff, expropriation och till och med totalitära system. I sin modifierade form är den något mer begränsad, men en del av problemet återstår.

Framför allt blir utilistiska analyser och resonemang lätt så rationaliserade att man kan vara ursäktad om man upplever att de kan komma fram till vad som är mest bekvämt för analytikern.

Samtidigt så är jag fortfarande tillräckligt mycket av existentialist för att inte kunna känna mig säker på existensen utanför mig själv som subjekt. Jag skulle kunna bli värdenihilist, men jag vet inte om jag skulle kunna trivas med mig själv med den inställningen. Klart är att jag är icke-materialist. Så vad återstår?

Ur min kontakt med Göran (Samma kille som börjat lusa ner min blogg med sina hjärnalster \*s\* ) sprang en intressant diskussion som ledde till en utveckling mot ett ur min synvinkel bättre synsätt. Jag slutade utgå från konsekvenser och började utgå från syfte, ungefär som i juridiken. Det vill säga har man gott uppsåt, så är man inte omoralisk oavsett utfall. Därmed inte sagt att man inte skall ta hänsyn till utfall, utan bara att man inte skall sätta vagnen framför hästen

Där tycker jag problemet med utilismen ligger, det är vagnen framför hästen. Man utgår från bästa möjliga utfall och resonerar sig bakåt till lämplig handling. Men utfallet är för det första oförutsägbart, och ett baklängesresonemang kan alltför lätt användas för att försvara det man ändå ville göra oavsett syfte.

Ur den synvinkel blev hela min politiska ideologiska ståndpunkt ohållbar. För syftet med den socialistiskt anarkistiska hållning jag bekände mig till var ju närmast utilistiskt… Det kan tyckas som en märklig slutledning, men det jag vände mig mot i den ”vanliga” socialismen var inte det utilistiska resonemanget i sig, som slutledningen att en toppstyrd kollektivism var svaret på frågan om hur.

Om jag bara kan vara säker på mig själv som subjekt, och om syftet är viktigare än utfallet, då återstår inte så mycket av socialismen. Inte heller kan jag bli objektivist eftersom jag inte kan köpa deras ”patentsökta” monopol på en förnuftsbaserad objektiv sanning — det blir lite svårt om man inte är säker på att objektivitet existerar. Det enda jag kan utgå ifrån är en speglingsmoral, närmast kristen sådan, att gör mot andra vad du vill att de skall göra mot dig — eller snarare den bättre negerade varianten med att inte göra mot dem det du inte vill skall göras mot dig.

En annan lika gångbar fras är att älska din nästa så som dig själv, även om jag tycker den är kraftigt missuppfattad. Som Göran uttryckte det så koncist: ”det betyder inte som många kristna tycks tro att du skall utplåna dig själv”. Snarare har det betydelsen att du skall handla som om de andra subjekten är viktiga i sig själva, och har den självklara rätten till samma omtanke som dig själv. Den principen kan jag skriva under på även om jag har ”existentiella problem”, eftersom det både får mig att må bra och dessutom betyder att jag gör mitt för att skapa förutsättningar för att det gäller även åt andra hållet…

Så om uppsåtet är det mest väsentliga och jag inte vill att jag som subjekt skall särbehandlas. Om jag inte tror på relativiserande men samtidigt inte kan köpa en absolut objektiv sanning — vad återstår?

För mig återstår överenskomna principer för samspel kombinerat med så stor personlig frihet som möjligt. Det leder i sin tur till liberalismen, eftersom den kombinerar klara spelregler med tanken på den individuella rätten att styra sitt eget öde. Det betyder personlig frihet inom gränserna för de överenskomna spelreglerna och minimalt petande på andra människors personliga val om hur de vill leva sitt liv.

Ett sådant system kan inte i sig leda till totalitarism. Inte heller kan den i sig själv leda till svält och elände, för det krävs andra saker i kompotten.

Trots det kan såväl totalitarism, svält och elände visa sin fula nuna i nominellt liberala system. Svält och elände kan för den delen ställa till det oavsett system.

Om jag börjar med just svält och elände, så drabbades idealistiska liberaler av insikten att deras höga ideal inte alltid skonade folk från att svälta. De insåg också att det har kraftigt negativa konsekvenser för den liberala idén. Därav kom socialliberalismen som tänkte sig att man av allmänmänskliga, sociala och idealistiska skäl skulle skapa ett skyddsnät för att undvika det värsta eländet.

Tanken är delvis att i elände finns inte den personliga frihet som liberalismen förespråkar, och det kan jag hålla med om. Det är inte ett sunt samhälle som tillåter att människor går under av någon slags ideologiska skäl — oavsett allt annat, så är det något man behöver hantera.

Däremot är det bättre att lära någon fiska än att bara ge dem fisk, även om de kanske först måste få fisk för att ha ork att lära sig. Problemet med den moderna socialliberalismen är att den delvis tappat den förståelsen. Det är väldigt lätt att råka ut för en glidning där lite hjälp är gott och därför måste mer hjälp följaktligen vara ännu bättre. Det är en svår balansgång, men tappar man balansen får man ett minst lika orättfärdigt samhälle som ifall man struntar i hela frågan.

Det är inte rättfärdigt att ha ett samhälle där folk inte själva styr mer än en liten del av sina tillgångar, och där kollektivet i form av staten övertrumfar löneförhandlingar genom omfördelning och därmed aktivt hindrar folk från att njuta sötman av att ha lyckats.

En annan aspekt av samma fenomen är brytningen mellan vad du genererar och vad du får ut. Ett aktuellt exempel på den glidningen är Mona Sahlin apropå IF Metall och lönesänkningar. Och ja, jag räknar socialdemokratin som socialliberalistisk med socialkonservativa tendenser.

För att knyta tillbaka till tidigare resonemang, så är syftet förfelat om det går ut på att ta ifrån folk deras individuella rätt att styra sitt liv. Det är ett utilistisk resonemang som rationaliserar en kollektivistisk grundsyn som rimmar illa med åtminstone min egen filosofi. För egen del kräver mitt välmående att jag respekterar andra människors rätt att vara subjekt, oavsett om jag kan veta något objektivt om andra subjekt än mig själv. Kanske just för att jag inte kan veta, så måste jag inse att jag inte kan besluta över deras liv och deras val.

För att komma till totalitarism, så är det i ett nominellt liberalt samhälle ett tecken på att man har löss i väggarna. Det vill säga att andra ideologier har letat sig in och påverkar beslutsfattare. Liberalismen har ofta fått klä skott för beslut som inte är liberala på något sätt, utan som bygger på en kollektivistisk grundsyn.

Att kalla sig liberal är inte ett frikort, det är något man i så fall måste leva efter.

Läs gärna Danne Nordlings text, den är intressant som jämförelse.

30 svar på ”This is heavy shit! Filosofi, moral och ideologi…”

  1. När du säger att du inte är säker på att objektivitet existerar, vad menar du då exakt? Att det inte går att rätta sig efter verkligheten? Alltså att man inte kan ha rätt?

  2. Nope. Det jag menar är att eftersom man inte kan vara hundraprocentigt säker på att verkligheten existerar utanför ens egen tankevärld, så kan man inte vara säker på något utanför den subjektiva upplevelsen.

    Förbaskat metafysiskt, det medges.

    Sen betyder inte det att objektivitet inte är något att sträva efter i möjligaste mån…

  3. Ja, djävlars. Det här är bra och jag önskar jag hade tiden att skriva en bra och vettig kommentar, men lägga barnen kallar.
    Jag är med dig i hela tankegången.
    Ändå märker jag en skillnad.
    I botten på ditt resonemang lägger jag personligen det jag kallar solidaritet.

    Enligt ditt resonemang uppstår då en glidning, folk kan faktiskt få mer än de genererar. Jag tycker det är OK. Jag till och med vill det.

    Förenklat har jag i samtal irl (som är mycket slappare och sämre än de samtal vi för här) någon gång sagt: ”Jag är inte fri om inte min polare är fri”.

    Idag, med den utblick vi har över världen genom alla medier vi har tillgång till inbegriper ordet ”polare” hela planetens befolkning.

    Den bittra sanningen, ur min synpunkt, är att du och jag kan sitta här och ha den här lyxen att utbyta fantastiska tankar och idéer.

    Hade vi organiserat arbetet och fördelningen lite annorlunda över planetet hade alla kunnat delta i liknande samtal…

    Frågan är; hade vi alla inte blivit rikare då? På alla sätt? Själsligt? Ekonomiskt? Hållbart ekologiskt?

    Förstå mig rätt. Jag vill den liberala totala friheten. (Fast jag har en annan idébakgrund och är ursprungligen anarkist, men anser nu att anarkistisk frihet för individen inte går att skilja från annan formulerad frihet, exv liberal.)

    Du skriver:
    ”För mig återstår överenskomna principer för samspel kombinerat med så stor personlig frihet som möjlig.”

    Jag vill gärna skriva in ”hjälp till självhjälp” i den överenskomna principen. Och för mig är det också sjävklart att solidaritet finns med i överenskommelsen.

    Annars blir det inte en skön och bra överenskommelse för mig.

    Anders Widéns senaste blogginlägg.. Rädda demokratin – stryk dom djävlarna

  4. Tillägg: Liberalen Rawls sammanfattade teori i wikilänken ovan uttrycker det ganska bra, men är inte heltäckande.
    Läs gärna vidare och se Lawrence Crockers invändning och tankeexperiment.

    En annan tanke, som länge genomsyrade Japan när de exploderade från total fattigdom efter kriget till världsledande, var att lönespridning skulle det vara, men blev den för stor, då drog man isär samhället…

    Tyvärr hittar jag inte min källa utan tar fritt ur minntet: I Japan ansåg man på 60-talet att löneskillnaden var rimlig om VD:n för ett företag tjänade 6 gånger mer än den sämst betalda.
    Säg att städaren får 20.000:- då får VD:n lyfta 120.000:-
    Jag är ute efter syfte.
    Bra eller dåligt?
    Bra om det håller ihop ett samhälle.
    Dåligt om det inskränker på VD:ns frihet. men samtidigt kanske det ger städaren lite mer frihet? I min kommun städar folk för 18.000:- och sämre… Det finns VD:ar som tjänar betydligt mycket mer än ovan summa…

    Man kan fråga sig var frihet är.
    Jag ramlar tillbaka till min egen förenkling: ”Jag är inte fri om inte min polare är fri.”

    Anders Widéns senaste blogginlägg.. Rädda demokratin – stryk dom djävlarna

  5. Jag läste min läste min Kropotkin en gång i tiden, och var mycket fascinerad av hans modifikation av survival of the fittest.

    Hjälp till självhjälp är precis vad jag pratar om när jag pratar ge fisk respektive lära sig fiska. Fast jag la till att man ibland får ge lite fisk först för att någon skall lära sig fiska… Först måste man ur hålet, men sen måste man få kraft att stå upp själv.

    Sen när det gäller att få mer än man genererar, så låter det kanongulligt, men innehåller precis samma problem som i en privatekonomi. Mer pengar ut än pengar in funkar bara en stund, får det pågå längre blir man ruinerad.

    Solidaritet funkar bäst när den är ett aktivt val, det vill säga när de som vill vara solidariska fattar ett aktivt beslut.

    Om man institutionaliserar solidariteten, förlorar den snabbt en del av sitt värde. Den förvandlas från något stort och medmänskligt till ett omfördelningssystem som ”befriar” folk från tvånget att göra ett aktivt val. När man inte längre väljer om man vill vara solidarisk eller inte, fungerar systemet bara som en ursäkt för att slippa göra något själv.

  6. @Anders: Jag får visst besvara dig igen Anders, för din kommentar hade fastnat i modereringskön.

    Crocker gör enligt mig ett tankefel, ett som belyses kraftigt av Nozicks diametralt motsatta kritik. Han utgår från ett samhälle där inga eller mycket små skillnader finns — ett ”platt” samhälle.

    Ett sådant samhälle har mycket liten verklighetsförankring. Det kan finnas utökade familjer eller små stambefolkningar någonstans där en så jämn fördelning existerar naturligt, men knappt ens det.

    Total jämnhet i fördelning är bara möjlig ifall individualismen samtidigt avskaffas, det vill säga individuell ambition, äganderätt och till och med beslutanderätt över sitt eget liv.

    Tar man inte bort dessa individualistiska drag, så kommer systemet inte ha jämvikt och kommer snart ha uppnått en fördelningsmässig stratifiering alldeles på egen hand. Det räcker med att några är bättre på att ”vårda sitt pund” så kommer balansen över tid rubbas. Lite ambition och förmåga, så är ”jämlikheten” snart ett minne blott.

    Jämn fördelning kräver i så fall ständig omfördelning från de som driver till de som inte gör det. Den pedagogiska effekten blir att individualitet, ambition, driftighet, sparsamhet och närighet inte lönar sig. Detta i sin tur leder till stasis, stagnation och i slutänden total större fattigdom.

    Det sossarna främst kritiserats för från oss ”högerfolk” är att de lagt sig för nära det statiska. Alla försök att återfå dynamiken har triggat motreaktionen att man skiter i de svaga. Problemet är att man definierar de ”svaga” som alla som inte är höginkomsttagare oavsett om de kan stå på egna ben eller inte. Den definitionen kommer som ett brev på posten när all form av ekonomisk spridning ses som implicit ont — möjligen något nödvändigt ont, men ändå ont.

    Så kontentan för min del är att en viss bas av gemensam trygghet kan försvaras utifrån att vi inte vill att de svagaste skall gå under. Allt utöver detta gör oss totalt sett fattigare då det hämmar den dynamik som i slutänden är det som driver samhällets positiva utveckling. Eller för att ställa det på sin spets: med hundra år av Crockers utopiska bild av jämlikhet så skulle vi var Europas enda u-land.

  7. Tillägg till kommentaren om Crockers utopi:

    Dessutom tillkommer att ett ständigt krav på omfördelning kräver omfördelare… Dessa kommer att få mycket makt i samhället, och snart har man en nomenklatura.

  8. Marcus:
    Vi har två problem här. Jag förenklar och benämner dem samhälle 1 o 2.

    1) Vid ingen eller ringa omfördelning, som i USA, blir en del ofantligt rika, andra ligger på gatan utan hem. De som ligger på gatan utan hem har i de flesta fall inte gjort något fel. Rätt som det är lägger GM ned fabriker. 50.000 får gå. Blir arbetslösa på ett bräde. De tar sina Mobile Homes, flyttar 300 mil, men 20.000 hittar inga nya jobb. De säljer sina mobile homes…

    I sin förlängning slits sådana samhällen isär, där inkomstklyftorna är enorma. Per capita har USA flest interner i världen.

    2) Det andra samhället, där man totalt fördelar allt, kräver som du säger fördelare. Jag vill inte ha det samhället. Kruxet är att jag inte vill ha samhälle nr 1 heller.

    Jag tror vi egentligen är ganska eniga. Jag har inget bestämt mål, jag ser inget idealt samhälle framför mig. Jag vill att du ska kunna rymmas och trivas. Jag vill till och med att Carl Bildt (som jag tycker mycket illa om, ska finna sin plats och trivas). Jag själv vill trivas.

    Jag vet inte vilket mått av omfördelning som är bra. Jag kastade in den ”japanska 60-talstanken” att istället för att omfördela via skatter eller på annat sätt, så skulle man kunna bygga in något jag vill kalla ”rimliga mekanismer” som alla kan komma överens om.

    Jag både accepterar och vill ha löneskillnader. Men de kanske inte måste vara så våldsamma som att den sämst betalda tjänar 10.000:- och den mest 900.000:- i månaden.

    I Japan tyckte man under 60-talet att samhället blev lugnt och harmoniskt, utan inre spänningar om skillnaden i lön på ett företag hade faktorn 6.

    I vårt fall skulle det kunna innebära att en städare får 20.000:- i månaden för att städa på företaget, VD:n som har mer ansvar hämtar hem 120.000:- i månaden. (Där emellan hamnar kontorister, ingenjörer osv)

    Detta är ett exempel och jag vill i verkligheten att saker ska vara mer dynamiska. Men som jag ser det har vi fem förhållanden eller faktorer att ta hänsyn till för att få frihet
    a) Den lägst avlönda.
    b) Den högst avlönade eller rike.
    c) Den tillfälligt sjuke, arbetslöse osv.
    d) Den arbetsoförmögne.
    e) Samhället.

    I ett i min ögon dåligt samhälle finns det ingen botten för hur lite den lägst avlönade kan få i lön. Det finns heller inget tak för vilka löner och bonusar den högt avlönade och rike kan få.
    Mig veterligen skapar inte det dynamik, utan revolt och kravaller.

    Samhället och dess individer är mest fria om även den lägsta avlönade ges åtminstone möjligheter att leva över existensminimum, samt har sådan avtalad arbetstid att kvällskurser eller annat kan göra att man kan hjälpa sig själv att klättra ett snäpp högre på inkomstskalan.

    Som jag ser det finns det ingen rim och reson i att en enda person, som Percy Barnevik när han slutade på ABB får 1 miljard kronor i pension.
    Det gynnar inte marknaden i stort. För de pengarna skulle ABB kunna bygga en hel fabrik. Man skulle också kunnat höjt lönerna för samtliga arbetare, då hade de haft råd att konsumera mer – och ekonomin totalt hade tagit mer fart.

    Jag månar alltså mest om den som har det sämst. Och jag månar om samhället i stort. I ett alltför isärdraget samhälle känner jag mig inte fri. Jag kan inte för mitt liv begripa varför en del ska behöva bo på gatan medan andra har så mycket pengar att det är omöjligt att göra av med dem. Det är inte dynamik för mig.

    Det finns också reformer som jag tidigare inte haft vett att uppskatta. Betald föräldraledighet är en sådan. På det planet är vi i Sverige banbrytande. Jag har varit hemma med mina barn i snart två år. Det är en annan värld och oerhört viktig.
    För att vi ska ha råd med detta har man omfördelat våldsamma belopp över skattsedeln.
    Jag tror det är väldigt bra. Det trodde jag inte innan. Då undrade jag om det egentligen var rätt att ”tvinga” medborgarna till denna stora omfördelning av pengar.

    En annan sak. I USA kostar det ungefär lika mycket som i Sverige att fixa sin egen sjukförsäkring osv. I Sverige fixar vi det ännu så länge via skattsedeln.

    Vilket ger egentligen mest frihet? Att slippa krångla med privata försäkringar, som faktiskt inte visat sig bli billigare, eller att den där tryggheten är generellt inbyggd för alla medborgare genom att man löst det via skatten?

    Som du märker följer jag ingen strikt tråd. Jag prövar också att ta in praktiska exempel.

    Kanske sammanfattningen är att jag vill skapa en miniminivå där alla blir trygga, men kan växa vidare ifrån. Jag tycker det är onödigt att folk slås ut.
    Därutöver vill jag nog kapa topparna lite. Folk ska få bli stenrika. Det tycker jag är OK.
    Men jag vete tusan om jag som aktieägare via AP-fonder och andra ”påtvingade generella pensionsfonder” verkligen vill att VD:ar som driver våra företag ska ha sådana otroliga tantiem och bonusprogram. Jag tycker nog att de stjäl från mig och de andra ägarna.
    Dessutom har det visat sig att deras bonusar inte alls har effekt på deras resultat…

    Anders Widéns senaste blogginlägg.. En diktatur har fallit, – lär vi oss något?

  9. @Anders:

    Ett simpelt räkneexempel för att förstå situationen med lönesättning:

    Anta att man har tiotusen anställda. Anta att tre chefer kommer upp i en månadslön på mer än 250K per månad, tillsammans totalt 1000K.
    Dessa tre chefers löner motsvarar 40 anställda med 25K per månad.
    Om vi nu sänker chefernas löner med hälften, så vinner vi 500K per månad. Om vi samtidigt höjer de anställdas löner från 25 till 30K, så blir kostnaden 50000K.
    Med andra ord, skulle en besparing på en halvmille per månad på chefernas löner räcka för att ge de tiotusen anställda femtio kronor mer i månadslön.

    Samma sak gäller naturligtvis skatter, där högre skatt för höginkomsttagare inte precis gör underverk för låginkomsttagarnas skattesats. Skall det göra någon verklig skillnad, måste vi räkna in även mellanlägena som höginkomsttagare och inte enbart håva in pengar på inkomstskatten utan även straffskatta egendom till förintelse.
    Vi kan med andra ord inte lösa problemet för de lägst betalda enbart genom att klippa topparna med mindre än att vi socialiserar all egendom. Och då är vi tillbaka i Crockers exempel.

    I exemplet med det japanska exemplet missar du en viktig poäng, att Japan var ett väldigt slutet samhälle under den tid det begav sig. I realiteten skulle dagens VD:ar nog ta sig en rejäl funderare på om de inte lever i fel land om de ser sina konkurrenters motsvarigheter tjäna fem a tio gånger mer än de själva. Vill vi slippa hamna i situationen att VD-talangerna flyr fältet krävs med andra ord att en förändring sker globalt.

    Sen när det gäller minimilöner, så innebär höjda minimilöner att vissa jobb försvinner. Varje arbetsgivare som vill överleva ekonomiskt gör en kalkyl på vad ett jobb är värt. I vissa fall är jobbet undervärderat, det håller jag villigt med om, men ofta är det så att vinstmarginalen är så snål att en minimilön effektivt sett tar kål på arbetstillfället. Detta kan man värdera lite hur man vill, man kan till och med säga good riddance och rycka på axlarna. Bara man är medveten om att så är fallet.

    Jag förstår vart du vill komma, och jag håller delvis med om att det skulle vara tilltalande. Fast jag ser problemen med resonemangen också.

    Dessutom tycker inte jag att summorna i sig är ett problem i det övre registret. Det är när det inte motsvaras av motsvarande prestation det sticker i ögonen. När cheferna lyckats klanta till det känns det inte direkt motiverat med bonusar, när de går direkt från en välbetald tjänst till en annan känns inte höga pensioner så motiverat. Det krävs nog en liten förändring i företagskulturerna där, så att kopplingen prestation ersättning blir tydligt även i de högre gardena.

    Jag tror på ett system som är så lite klåfingrigt som möjligt, men där de som tappar balansen får hjälp att räta upp sig igen. Jag kan tänka mig att betala grundläggande hälsovård, skola, infrastruktur, och social trygghet via skattsedeln — eller via försäkring om det blir billigare och effektivare.

    Det jag kan konstatera är att för mig som frifräsare, så finns inga trygghetssystem i praktiken tillgängliga. Jag har tillgång till sjukvård, skola etcetera och det är bra, men jag bör inte bli sjuk och absolut inte arbetslös. Jag betalar skatt, men systemen för att få ersättning är så trubbiga och krångliga att de inte gäller mig.

  10. Marcus: Aha. Det måste vara jobbigt att inte kunna vara säker på att verkligheten är verklig.

    Vad har du för skäl för att tvivla?

  11. @Tomas: Det är inte det minsta jobbigt. Skulle kunna vara det, men jag är cool med det.

    Skälen att tvivla?

    Nja, det funkar inte riktigt så. Jag springer inte omkring dagligen och kikar på världen runt omkring mig som om den vore en illusion, DET skulle vara jobbigt.

    Det är inte ens så att jag betvivlar att världen KAN existera utanför mig själv som subjekt. Det är snarare så att jag konstaterat skillnaden mellan vad jag kan vara någorlunda säker på och vad jag egentligen inte vet så mycket om.

    Det är en lösning på existentiella problem där jag istället för att kämpa emot accepterar begränsningen och skapar min hållning utifrån detta.

  12. Oj, Marcus. Skrev en A4 här igår, men sonen lyckades stänga av datorn. (Han är 2,5 år).

    Kort. Jag är också egen företagare. När jag sökte pappaledigt fick jag inte det. Eller rättare, man visste inte hur man skulle ersätta mig.
    Efter några veckors utredande hitta Försäkringskassan på att basera min föräldrapeng på den inkomst jag hade haft 1989 som fast anställd…

    Så fick jag föräldrapeng. Man kunde inte räkna ut det på min vingliga inkomst som författare där jag min inkomst faktiskt är noll de år jag skriver böcker och andra år kan vara rätt normal…

    En då 18 år gammal inkomst låg alltså till grund för vad jag fick för pappapeng.

    Ett aber var väl att jag aldrig under de åren någonsin anmält mig sjuk.
    som egen företagare är man inte sjuk.

    Anders Widéns senaste blogginlägg.. Internet förmänskligar – när hänger fluktarna på?

  13. Jag råkade ut för nästan exakt samma sak, men hade turen att min registrerade inkomst inte var fullt lika gammal.

    Som egen företagare är man inte sjuk, så enkelt är det. Det har dels med trygghetssystemen att göra, men det är bara halva problemet.

    Andra halvan är att man slutar leverera, och hamnar i bakvattnet hos kunderna. Även om de är superkompisar så kan de inte tillåta att deras egen verksamhet blir lidande. Så man är inte sjuk helt enkelt.

  14. Intressant debatt. Måste uppmärksamma den o ge länkar till den från min blogg åtminstone.
    En nackdel kan vara att den är mkt teoretisk. Jag har inget emot teori, men vet samtidigt att alltför mkt av den varan skrämmer bort även liberaler som ser mera på verkligheten (om den nu finns… )
    Noterar att vännen Anders Widen finner sig hemma i dessa liberala resonemang. Blev du chockad av det, Anders? Men vi har ju lärt oss nu, att i långa stycken är vi mera lika än vi tror.
    Dvs så länge vi inte blir förblindade av makten i sig, som partier och regeringskonstellationer gärna blir.

    larsericks senaste blogginlägg.. Många liberaler, men svårt att samla oss till debatt

  15. @larserick: Nog är det delvis teoretiskt och till och med rätt abstrakt.

    Det skrämmer nog vissa, men ibland är det kul att diskutera även på den nivån.

  16. @ Marcus, men även Lars-Erick.
    Jag känner mig inte alls speciellt rotad i socialdemokratin. Men ändå hamnar jag där, under viss vånda (anarkisthjärtat i mitt bröst har svårt att smälta vissa saker)

    Nå. Vill bara påminna både mig själv och er om en bra kille. Wigfors som på sin tid korsbefruktade saker. Direkt ur wiki:

    ”Wigforss höll ett berömt anförande vid 1932 års partikongress, där han angav att partiet hade sin grund i såväl marxism som liberalism, och att båda ideologierna skulle utbytas. Samma år förkastades den traditionella idén om socialisering av produktionsmedlen, mot folkhemstanken med staliga ingripanden i näringslivet, fördelningspolitik och växande offentlig sektor.”

    Där någonstans börjar man kanske rent pragmatiskt bygga det samhälle som är praktiskt möjligt att bygga med båda ingredienserna största möjliga stabilitet och trygghet, men också frihet.

    Jag kastar in Wigfors här för att se vad som händer!

    Anders Widéns senaste blogginlägg.. Är det folket eller lagen det är fel på?

  17. @Anders: Wigforss pratade Keynes innan Keynes. Folkhem istället för socialism.

    Tanken är dock inte ny, utan fanns med på ett hörn såväl i Roosevelts ”New Deal” och i det så kallade ”tyska undret” i nazismens trettiotal. Även tidigare än så, även om den inte var lika tydligt formulerad i teori.

    Problemet med Keynesianismen, vilket även drabbar Wigforss tankar är risken för konservation av underliggande problem. Den har till och med anklagats för att kunna förlänga problemen snarare än avhjälpa dem. Det har också anklagats för att vara en i grunden kollektivistisk syn på ekonomi och leda till alltmer makt för staten.

    Som aktuellt exempel kan vi ta bilindustrin. Tanken att gå in med statens resurser för att minska problemen med en lågkonjunktur kan väldigt lätt innebära att man minskar behovet av omställning på kort sikt. Problemet försvinner inte, det maskeras bara. De som fattar beslut om vad man skall stödja och hur, få en enorm makt. Statens inblandning i näringslivet ökar och statens makt över privata aspekter av samhället med det.

    Alternativet till att starta respiratorn, är att försöka skapa ett så gynnsamt företagsklimat som möjligt vilket förhoppningsvis leder till att modernare företagsidéer slår rötter och utvecklas. Med gynnsamt menas mindre byråkrati och lägre skatter för att driva verksamhet. Kanske ingår även fördelaktiga regler kring låneavdrag och liknande strukturella incitament, där är det svårt att dra gränserna.

    Jag är inte säker själv på hur man bör resonera. Jag kan sympatisera med att minska eländet med en lågkonjunktur, å andra sidan gillar jag inte det närmast arbiträra sätt på vilket staten kan bestämma vilka som förtjänar att överleva.

    Jag kommer att tänka på en passage ur en roman jag läste:

    ”But what was clear to me then–and still is–is that we were in the position of a man who had stumbled badly and was about to fall. And the surface he was about to fall on was nothing but broken glass. You wanted us to throw out our hands to break the fall–which would at best have ripped our hands to shreds. And I thought we should get out of the stumble by running faster.”

    Eller för de som inte är bekväma med engelska: Om man snubblar med marken full av glasskärvor, så kan man antingen försöka ta emot sig. Då skär man i bästa fall bara händerna till strimlor. Eller också kan man försöka häva fallet genom att springa snabbare.

    Stimulanspaket som går till verksamhet som inte bär sig är att ta emot sig med händerna. Gör man så kanske man inte faller med näsan i glaset, men man gör sig lik förbaskat rejält illa. Dessutom ligger man och måste trots allt resa sig. Om man istället struntar i att försöka ta emot sig, och istället försöker komma framåt snabbare så kan man helt undgå fallet. Det är inte riskfritt, men lyckas man kommer man ut på andra sidan för full maskin.

    I praktiken skulle jag vilja se reformer med sänkta skatter och minskad byråkrati. Skulle det kosta hälften så mycket tid och pengar att vara småföretagare som idag, skulle hela samhället surra av nya affärsidéer. Om utvecklingen från små- till mellanstor företagare skulle vara enklare, skulle bra affärsidéer kunna växa till nya krafter. Ett företagsklimat för allt från frifräsare till storföretag som faktiskt gjorde Sverige till en av de bästa skulle innebära att vi kunde rycka på axlarna över Saabs och Volvos problem.

    Hellre det än att anställa varenda arbetslös i den offentliga sektorn. Den vägen är inte framkomlig.

  18. @ Marcus. Helt riktigt pratade Wigforss Keynes innan Keynes.
    (Här vill jag hinna tänka, men innan jag försvinner med barn och nappflaska och därmed inte kan tänka)

    Jag vill hitta en framkomlig väg, inte för att sätta kurs mot utopin, utan syftet är att samhället ska bli stabilt, med färre inre spänningar, därutöver ska varje individ vara så fri det bara går, dock inte på andra bekostnad.

    (Nu välling till en och mellanmål till de andra)

    Anders Widéns senaste blogginlägg.. Vilken politiskt riktning ska vi ta?

  19. Du skriver i sista stycket:
    ”I praktiken skulle jag vilja se reformer med sänkta skatter och minskad byråkrati…”

    Det är här vi måste hitta nya vägar och eftersom jag har ena foten kvar i ett anarkistiskt synsätt anser jag att ”Litet är vackert”, små företag som växer och ombildas är mer dynamiska och även om några går omkull så fortsätter de andra att verka.

    Tyvärr tycks inte SAP lyckas något vidare med att ta tag i ”Entreprenörskapstankarna” inom partiet, även om man faktiskt försöker.

    Jag ser inte att borgarna gör det heller.

    Ett historiskt skrämmande monument över misslyckad samhällelig/statlig inblandning var väl att man höll varvsindustrin uppe så länge, istället för att sälja dockorna till Asien direkt medan priset var bra…

    Man kan också lätt tänka sig att ett samhälle som skapar incitament som gynnar entreprenörskap blir ett bra samhälle med växande ekonomisk potential.

    Men det är aldrig så enkelt. Det har visat sig att exv silicon valey växte trots att incitamenten där var exakt lika för annan betydande industri i USA.
    Där råkade skapas en ”kultur”.
    Ett Gnosjö 3.0.

    Som anarkist (mer i teorin) vill jag ha så lite statlig inblandning som möjligt.
    Som samhällsmedborgare vill jag också har så lite statlig inblandning som möjlig.
    Men. Det har visat sig att den sk marknaden alltid löper amok när man släpper iväg den.
    Jag tvingas erkänna att vi behöver en stat. Vi behöver lagar.

    Rätt proportion på staten. Rätt lagar.

    Det är, slår det mig nu två frågor som vår helt vilsegångna riksdag faktiskt just nu skulle fråga sig:
    1) Hur ska staten se ut? Hur stor ska den vara?
    2) Stiftar vi verkligen rätt lagar? Gynnar lagarna folket och samhällsbygget?

    Anders Widéns senaste blogginlägg.. En rulltrappa säger mer än tusen ord

  20. Nej självklart kan entreprenörskap existera även i system som inte är direkt företagsvänliga. För all del är nog USA mer företagsvänligt än Sverige, även om deras skattesystem är rätt komplicerat.

    Mitt problem med Sverige är att hela systemet bygger på ett fåtal riktiga kolosser till storföretag. Ända sedan svenskt fyrtiotal har ”staten och kapitalet” suttit i samma båt 😉

    Förlusten med den strategi som sossarna körde är att alla svenska storföretag är gamla som gatan. Det finns nästan ingen möjlighet för nya att göra sig gällande. De enda undantagen är väl IKEA och HM?

    Detta är en slags socialkonservatism. Man skapar en konsensusmetod att styra samhället som i realiteten fryser fast samhället i en strukturell stasis. Det finns fördelar med den ”svenska modellen”, men överlag har den överlevt sig själv och börjar alltmer likna ett betongblock där våra fötter gjutits fast i väntan på att vila med fiskarna.

  21. @Marcus: Jag är långtifrån säker på att det amerikanska företagsklimatet är bättre än vårt. Byråkratin är nog minst lika illa och avgifterna för att registrera ett företag och liknande är mycket höga.

    Däremot är de två andra saker som gör att företagande kanske är ett lättare val där:

    1. Kulturella faktorer – företagaren är en hjälte inte en förmodad skurk.
    2. Komparativa fördelar – även om det inte är lättare att vara företagare än i Sverige så utfaller jämförelsen mot lönearbete annorlunda i USA.
  22. Sant Marcus det är när man går från en till flera och kanske i ännu högre grad från få till många som det amerikanska systemet springer cirklar runt det svenska.
    Men det beror iofs på att de inte tvingar fram en massa avtalsinnehåll som ska ge ett skyddsnät till den anställde.

  23. Den amerikanska varianten av ”anställningstrygghet” och förmåner är nog knappast något svenskar i allmänhet skulle vara beredda på. Den svenska modellen är däremot minst lika absurd.

    Flexibiliteten och enkelheten är bra, men helst utan att göra den anställde rättslös.

  24. @ Göran/Marcus: Jag ser inte att vi har en bra modell framför oss vare sig när vi betraktar USA eller Sverige.
    Däremot vore det intressant att med lupp granska vad som hände när Silicon Valley axade om alla andra regioner i USA. De är ju trots allt belastade med samma statliga och andra byråkratiska regler. Ändå har tillväxten, kanske är den det alltjämt, fullständigt exempellös där. Jag håller på att gräva fram fakta och hoppas snart kunna skriva något inlägg om det.

    Jag ser det som kulturskillnader, alltså affärs- och företagskulturmässiga skillnader som varit avgörande. För den sakens skull kan vi inte låta staten lägga på vilka skatter eller anvsarförhållanden som helst på företag.

    Jag vrider och vänder på det här. Jag är själv egenföretagare och om man följer den ytliga retoriken borde jag väl hålla mig till Centern, men det är ett parti som tyvärr för tillfället förlorat all trovärdighet i mina ögon.
    Sen har jag ju min ”solidaritetskänsla” i botten, som gör att jag hamnat i SAP. Återstår alltså för mig att försöka få SAP att rent pragmatiskt förstå att små företag tillsammans bygger ett väldigt solitt och bra samhälle.

    Inom SAP kan man exempelvis fråga: ”Hur ser du på en taxichaffis? Är han VD eller är han knegare?”

    Där kan man ibland börja en diskussion om hur mycket det kostar att ha bilen/bilar, anställda, hur många körtimamr osv… För att få ett någorlunda allmänt begripligt företag att snurra runt, med sociala avgifter…

    Anders Widéns senaste blogginlägg.. INSPIRErad Djävul

  25. @Anders: Ja inte har centern precis visat framfötterna för att förbättra företagsklimatet. Man har i alla fall missat en stor del av de svårigheter som är vardag för frifräsare, små- och till och med mellanstora företagare.

    Jag har dock svårt att få ihop de moderna socialdemokraterna med ordet solidaritet. Jag har full respekt för att det är grunden för många gräsrötters deltagande, men i praktiken är man som en överstepräst som glömt budskapet och dyrkar texten.

    Vem är det sossarna visar solidaritet med?

    Är det ”one size fits all” SFI-utbildningarna som är solidaritet? Eller kanske lönepolitiken inom LO?
    Är det alla lagar och regler som gör ungdomarna alltför riskabla att satsa på på arbetsmarknaden? Eller supermyndigheten f-kassan?
    Är det en hårt reglerad bostadsmarknad där den dolda kostnaden för svartkontrakt är sådan att den segregation man ville reglera bort är ett faktum — och där förortslyan man till slut hittar är svindyr eftersom man i praktiken är med och subventionerar lyorna i innerstan?

    Jag säger inte att den nuvarande alliansregeringen har lyckats göra något åt en enda av dessa problem, men problemen uppstod inte under deras vakt.

    Vi har skapat ett samhälle där vi TROTS att vi i realiteten betalar allfrån dryga hälften till två tredjedelar av vår inkomst i skatt och avgifter inte har en offentlig apparat som fungerar. Ett samhälle där ALLT är reglerat ner i minsta detalj, och där baksidorna av varje reglering lett till nya regleringar osv ad nauseam.

    Går det verkligen inte att skapa ett lika väl fungerande system, eller till och med bättre UTAN nuvarande skattenivåer? Är det verkligen rimligt att vi tar ut skatt som om vi befann oss i krigstillstånd när vi faktiskt levt tvåhundra år utan krig och snart 65 år utan krig i närområdet?

    På något sätt har vi lyckats bli världens friskaste, mest sjukskrivna, högst beskattade folk. Var det hit vi ville?

  26. Vi betalar faktiskt mer än 100% i skatt. Glöm inte att vi betalat 32% redan innan vi fått bruttolönen i handen. Sedan 50% i inkomstskatt, 25% på resten i moms (eftersom väldigt få har pengar över till sparande). Plus ett antal punktskatter.

    Räknar man baklänges från statsbudgeten, så kommer man fram till att löntagarna betalar totalt sett 135% i skatt (företagsskatterna inräknade — löntagarna betalar ju även dem indirekt).

    Summa summarum, Pomperipossa jublar i högan sky numera.

    Björn Feltens senaste blogginlägg.. En födelsedag som passerade obemärkt

  27. Inräknat arbetsgivaravgift, löneskatt och moms får den lågavlönade runt 40% kvar i plånboken. Medelsvensson kan glädja sig åt kanske 25% kvar i pluskan, läkaren får pynta upp ytterligare några procent och stiger lönen mer får den faen stiga logaritmiskt om det skall märkas.

    Då har jag överhuvudtaget inte berört företagsskatterna.

    Skulle skattesystemet vara helt transparent, så att alla fick betala in sin egen skatt, skulle vi troligen ha en revolution på halsen inom några månader. Om inte annat skulle mer än en fråga sig vad i hela helvete det är vi betalar för?

  28. Ja, det är ju inte direkt på grund av bristande möjligheter, som skattemyndigheten undlåter att redovisa i detalj hur mycket vi betalat för åtminstone de olika huvudgrupperna i budgeten.

    Blanketter med en massa ifyllda siffror har de alltid varit duktiga på att skicka ut, så en detaljerad redovisning skulle inte kosta något extra. Det hade onekligen skapat festliga förutsättningar.

    Jag minns hur något företag, tror det var Skanska, på 80-talet började skriva ut på lönebeskeden hur stor del som gått till de olika egenavgifterna. Det blev ett ramaskri, och de var tvungna att sluta med detta ASAP. Det var bara vi företagare som skulle känna till det där.

    Björn Feltens senaste blogginlägg.. En födelsedag som passerade obemärkt

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.