För nästan ett decennium sedan var jag lärare för en grupp spirande internetprogrammerare och designers. Det var förhoppningsfulla människor, som inte riktigt förstått att luften höll på att gå ur IT-bubblan. Några vet jag fortfarande är verksamma i branschen.
En sak som förekom på kursen, och som inte kunde kontrolleras eftersom det var en fri ...
För nästan ett decennium sedan var jag lärare för en grupp spirande internetprogrammerare och designers. Det var förhoppningsfulla människor, som inte riktigt förstått att luften höll på att gå ur IT-bubblan. Några vet jag fortfarande är verksamma i branschen.
En sak som förekom på kursen, och som inte kunde kontrolleras eftersom det var en fri kurs med lärare som kom och gick, var livlig napsternedladdning.
Jag noterade men kommenterade inte saken, annat än att jag påpekade att kursanordnaren inte tänkte ta något ansvar för vad de pysslade med. Jag noterade dock att folk hamstrade musik, till och med sådant de egentligen inte var så intresserade av.
På den tiden var de flesta mp3or du hittade på Napster av förhållandevis dålig kvalitet. En riktigt bra rippad låt kunde vara 128kbps, vilket ger ett förhållandevis ”platt” ljud — ett problem till och med för en svagt bullerskadad person som mig. Ändå kunde folk inte bry sig mindre utan svalde varenda fil de kunde komma över.
Jag och en kollega spekulerade faktiskt en del i fenomenet. Det verkade som om det var en kombination av samma fenomen som gör att folk köper prylar som ”fallit av en lastbil” oavsett behov, och ren svältföddhet. Musik på skiva hade under en lång period varit så dyrt att vanliga människor fick prioritera bort nio av tio plattor de ville ha. Än så länge var det faktiskt bolagen som styrde tillgången, och ville man ha deras produkter fick man betala vad de begärde hur hutlöst det än kunde vara.
Jag noterade för övrigt när jag gick till tåget efter ett avslutat pass på kursen, att den lokala video/spelkonsol-dealern hade en skylt i fönstret om att de chippade DVD-spelare för att göra dem regionfria. Redan då, runt millennieskiftet skakade jag på huvudet och undrade om film- och musikbolagen riktigt förstod vilket monster de höll på att skapa med sin pris och kontrollpolitik.
Nu nio år senare håller de slutligen på att förlora matchen en gång för alla, eller snarare så har de redan förlorat de tar bara tid på sig att förstå det. Under tiden de förblöder så sparkar, slår och hugger de desperat omkring sig. De kan skada de som står närmast men de är likförbannat döende. Endast om de sträcker ut handen och ber om hjälp skulle de kunna överleva, men deras desperation och maktlöshet gör att de inte kan eller vill förstå det.
Marcus utvecklar numera för Nindev!
En tillbakablick nio år i tiden
För nästan ett decennium sedan var jag lärare för en grupp spirande internetprogrammerare och designers. Det var förhoppningsfulla människor, som inte riktigt förstått att luften höll på att gå ur IT-bubblan. Några vet jag fortfarande är verksamma i branschen.
En sak som förekom på kursen, och som inte kunde kontrolleras eftersom det var en fri kurs med lärare som kom och gick, var livlig napsternedladdning.
Jag noterade men kommenterade inte saken, annat än att jag påpekade att kursanordnaren inte tänkte ta något ansvar för vad de pysslade med. Jag noterade dock att folk hamstrade musik, till och med sådant de egentligen inte var så intresserade av.
På den tiden var de flesta mp3or du hittade på Napster av förhållandevis dålig kvalitet. En riktigt bra rippad låt kunde vara 128kbps, vilket ger ett förhållandevis ”platt” ljud — ett problem till och med för en svagt bullerskadad person som mig. Ändå kunde folk inte bry sig mindre utan svalde varenda fil de kunde komma över.
Jag och en kollega spekulerade faktiskt en del i fenomenet. Det verkade som om det var en kombination av samma fenomen som gör att folk köper prylar som ”fallit av en lastbil” oavsett behov, och ren svältföddhet. Musik på skiva hade under en lång period varit så dyrt att vanliga människor fick prioritera bort nio av tio plattor de ville ha. Än så länge var det faktiskt bolagen som styrde tillgången, och ville man ha deras produkter fick man betala vad de begärde hur hutlöst det än kunde vara.
Jag noterade för övrigt när jag gick till tåget efter ett avslutat pass på kursen, att den lokala video/spelkonsol-dealern hade en skylt i fönstret om att de chippade DVD-spelare för att göra dem regionfria. Redan då, runt millennieskiftet skakade jag på huvudet och undrade om film- och musikbolagen riktigt förstod vilket monster de höll på att skapa med sin pris och kontrollpolitik.
Nu nio år senare håller de slutligen på att förlora matchen en gång för alla, eller snarare så har de redan förlorat de tar bara tid på sig att förstå det. Under tiden de förblöder så sparkar, slår och hugger de desperat omkring sig. De kan skada de som står närmast men de är likförbannat döende. Endast om de sträcker ut handen och ber om hjälp skulle de kunna överleva, men deras desperation och maktlöshet gör att de inte kan eller vill förstå det.
Detta inlägg är publicerat i Allmänt fribasande, Dagsfrågor och taggat fildelning, IPRED, Napster, pirate bay, prispolitik, regionskodning, upphovsrätt. Bokmärk permalink. Skriv en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL.