1) Du skriver att jag (och andra som engagerat sig i frågan) bestämt oss i förväg att FRA var fel. Det finns kanske andra i debatten som dragit på och slängt ur sig att FRA ska läggas ner men jag tillhör inte dem. Jag har aldrig hävdat att myndigheten FRA i sig är fel. Däremot hade jag invändningar mot lagen om signalspaning.

2) Säpo och tvångmedlen har definitivt kommenterats de också. Dock inte av mig, det har du rätt i, men däremot av kollegan Maria A när det var aktuellt.

3) Du tycker att frågan om att staten får tillgång till även svenska medborgares kommunikation inte är intressant eftersom “FRA endast sysslar med utlänningar (politiker, militärer och olika former av kriminella/terrorister) i utlandet”. Jaha, men nu pratar du om FRA:s verksamhet och vad de sysslar med idag och detta är ingen garanti för någonting när man ska stifta nya lagar. Då är det bra om lagarna i fråga är specifika, och just när det gäller utpekandet av användningsområden var lagen högst oklar. Syftena är tydligare nu och den förändringen tror jag inte skadar eller stympar oss särskilt.
Nå. Du har en större och fastare tillit till staten i ett längre perspektiv än jag, det är väl den stora skillnaden i det här avseendet. Jag har full respekt för ditt synsätt, men delar det inte.

4) I övrigt när det gäller stympad underrättelsetjänst så delar jag din bild att hela den här debatten varit mindre lyckad. Om du visste hur många gånger jag förbannat regeringen och våra riksdagspartier för att de mer eller mindre har “tvingat mig” till den här debatten så vore du förmodligen förvånad. Jag inbillar mig inte att det här är svartvitt och jag har aldrig trott mig vara någon rättfärdighetens riddare, tvärtom har jag våndats rätt mycket på vägen i den här debatten, underrättelse och säkerhetsarbete ÄR viktigt.
Däremot kan jag krasst konstatera att lagen de facto gav (och i någon mening ger) staten tillgång till all vår kommunikation. Det bör man inte ta lättvindigt på och då ser jag det närmast som min plikt att protestera. Inte minst som del av “tredje statsmakten”.

Därmed inte sagt att jag inte är för att vi ägnar oss åt underrättelsetjänst, absolut inte.
Egentligen är väl grundproblemet, så som jag lite krasst ser det, den här förödande idén om att vara genomskinlig med demokratins mindre smickrande beståndsdelar. För demokratin är som vi vet inte perfekt och verksamheter runt säkerhet- och underrättelse är ett mycket bra exempel på dess imperfektion. Där gås de demokratiska principerna emot, för att skydda demokratin. Så har det alltid varit och jag inbillar mig inte att det ska vara på något annat sätt. Men du ber mig att inte bara välsigna utan också propagera för mer av detta.
Det är inte lite du begär, i pragmatismens namn.

I FRA-debatten hördes politiker efter politiker säga att signalspaningen var bra för att vi nu äntligen skulle få lagstiftat vad som redan pågått länge. Jaha, är det så himla “äntligen”? Ett citat ur en text jag skrev om den aspekten i juni:

“säkerhetsarbete bedrivs – och alltid har bedrivits. Delvis öppet och korrekt, delvis i skuggigare marker. Det ligger i arbetsområdets natur och är inte något som egentligen överraskar.
Vår samtid ärar genomskinlighet och insyn. Allt ska vara genomskinligt och tanken är förstås god. Säpo har sedan något år tillbaka föresatt sig att de ska vara öppna och erbjuda oss insyn. Det är förstås ett i allt väsentligt gott initiativ, men det får mig ändå att höja roat på ögonbrynen.
Vad inbillar vi oss, egentligen? Om Säpo ska vara genomskinligt, måste vi då inte starta en ny, lite hemligare säkerhetspolis?
Naturligtvis övervakas vi. Regler böjs och bryts, sedan får vi avslöjanden, skandaler och efterföljande granskningsprocesser. Det ingår i spelet. Det viktiga är dock att integriteten får fortsätta vara högsta hönset bland principerna. Det är så vi garanterar medborgarna schyssta spelregler. FRA-förslaget bryter den maktbalansen, till medborgarnas nackdel. Undantaget blir regel och integriteten förtvinar.”