Idag har vi fått oss mycket snömos till livs. Hela dagen har företrädare för målsägarna fått säga sitt i spectrials rättssal. Det har naturligtvis handlat om hur ont det gjort att tvingas umgås med pirate bay och hur mycket pengar man förlorat.
Skall man tro dessa vittnen, så har The Pirate Bay mer eller mindre på egen hand halverat deras försäljning. Lustigt nog är det samma företag som på sina egna hemsidor påpekar hur bra allting går.
Det är inte utan att jag undrar om sanningen anpassas efter situation, om de tror att båda sanningarna kan umgås — eller om de helt enkelt inte vet vad de pratar om.
En annan aspekt på situationen är att det genom hela dagen har pratats mer om vad som hänt efter sommaren 2006. Det gick så långt att det mot slutet uppstod en ren munhuggning om hur EU och regeringen egentligen ser på ”carrier-neutrality”, vilket avspeglas i e-handelslagen. Låt mig bara konstatera att målet handlar om vad som hänt fram till sommaren 2006. Det är vad grabbarna står åtalade för, och vad som hänt efter är inte intressant för åtalet.
Naturligtvis handlar det om den civilrättsliga sidan, men det stänker tyvärr. Dels stänker det på själva åtalet, där saker som inte har med åtalet att göra blandas in. Dels stänker det också på målsägarna, eftersom de alltmer framstår som yra höns som inte vet vad de pratar om.
Låt oss också konstatera att 2006 fanns inte FRA, inte heller datalagringsdirektivet, inte heller IPRED eller ACTA. Det fanns en Bodström som glad i hågen la om rodret mot det samhälle vi håller på att fullfölja nu, men det mesta var ännu inte genomfört. 2006 var det enda av de allsköns dumheter som är på gång nu ifråga om fildelning att nedladdning blev olaglig. Den kom till 2005 och innan dess var det ”bara” uppladdning som var olagligt. Lagstiftarna tycks fortfarande tro att det är någon skillnad, men så såg det i alla fall ut då.
Det är utifrån den omvärld som TPB verkade i då som målet borde bedömas.
2 kommentarer
2005 års lagändring (som vad jag minns trädde i kraft 1 juli det året) innebar att exemplarframställning för privat bruk förbjöds vid användning av olovlig förlaga. I praktiken innebar detta förbud mot olovlig nedladdning, eftersom man normalt alltid sparar den kopia man laddar ned, men det är fortfarande stor skillnad juridiskt mellan tillhandahållande (det som avsändaren gör) och exemplarframställning (det som mottagaren gör). Att de flesta som fildelar i praktiken gör båda sakerna samtidigt betyder inte heller att gärningarna juridiskt är samma sak.
När nu Roswall dessutom vid rättegångens inledning frånträdde den tidigare gärningsbeskrivningen medhjälp till exemplarframställning och nöjde sig med medhjälp till tillhandahållande, så gjorde han det sannolikt dels för att exemplarframställning är svårare att bevisa, dels för att det brottet har begåtts av flera personer för varje fall av tillhandahållande och därför har lägre straffvärde för var och en av dem.
Men visst har lagen förlorat all tänkbar koppling till den fysiska verkligheten, när vi inte längre skiljer mellan distributör och mottagare: Vi deltar alla som noder i ett dynamiskt nät eller ”moln” av kulturutövare, ungefär som vi är en del av den ”eter” som radiovågor förmedlas i. Tänk om skivbolagen på 1930-talet skulle ha stämt de boende närmast stora radiosändare för att de inte bara avlyssnade utsänd musik i sina egna radioapparater, utan även tillät att musiken förmedlades genom deras fysiska kroppar på sin väg till nästa mottagare? För att inte medverka till denna spridning skulle de ha behövt omgärda sina fastigheter med metallfolie…
Det sista var ungefär min poäng. Visst finns en juridisk skillnad, men den har inte längre koppling till en fysisk verklighet.