Den korkade upphovsrätten

Ett stort problem med hur upphovsrätt fungerar nu för tiden är hur hela idén om public domain urholkats. Inte bara public domain förresten, utan även det som ofta kallas fair use. Resultatet är att den som söker publikt material använda till harmlösa små projekt ofta står tomhänt. Man kan naturligtvis nonchalera begränsningarna vid privat ...

Ett stort problem med hur upphovsrätt fungerar nu för tiden är hur hela idén om public domain urholkats. Inte bara public domain förresten, utan även det som ofta kallas fair use. Resultatet är att den som söker publikt material använda till harmlösa små projekt ofta står tomhänt. Man kan naturligtvis nonchalera begränsningarna vid privat användning, men man tar en del risker om man får för sig att lägga ut det på youtube eller något motsvarande.

Det är bara att konstatera att till och med SVT sätter hårda begränsningar på sitt material. Rent krasst kan inte vi som licensbetalarer använda materialet utan särskild tillåtelse. Då inställer sig undran vad upphovsrätten egentligen innebär? Var det så det var tänkt att fungera?

För att citera Karl Sigfrid:

Kreatörer som läser SVT:s webbregler får snabbt veta att här är allt innehåll skyddat av upphovsrätten, och det är strikt förbjudet att sprida eller visa materialet på exempelvis en egen webbsida. Det finns ingen logik i detta. Ett företag som finansieras gemensamt genom en obligatorisk licens bör agera allmännyttigt och på ett sätt som gynnar största möjliga yttrandefrihet. Den egna och andras.

Det är ett exempel på de låsta järngrindarnas filosofi. Vi lägger en våt filt över människors kreativitet genom att låsa in allt som skulle kunna inspirera och bidra.

Det är ett slags det moderna samhällets galenskap. En situation där slutna sällskap kan smyga igenom beslut om förhandlingsmandat i helt orelaterade beslutande församlingar. När beslutet väl är fattat, så sker även förhandlingarna i all tysthet och utan spår av allmän insyn. Det är som om vi inte anförtros att tycka till om överenskommelser som faktiskt kommer påverka hur hela vårat samhälle fungerar:

Justitiedepartementets utgångspunkt är att bestämmelserna i ACTA-avtalet ska rymmas inom ramen för nuvarande regelverk i Sverige och EU. Både av sakpolitiska och demokratiska skäl måste den svenska positionen skärpas. Det ska inte bara vara en ”utgångspunkt”, utan det ska var ett villkorslöst krav att avtalet inte påtvingar Sverige ny lagstiftning. Det ska också vara ett krav att förhandlingarna offentliggörs så att ståndpunkterna kan utvärderas av politiker, forskare och intresserade medborgare.

När väl frågan sen kommer oss medborgare till del, så kommer den väl att behandlas som FRA, IPRED, eller datalagringsdirektivet. Vi kommer få veta att vi inte har något val, att vi måste fatta beslutet vad vi än tycker om det och att politikerna accepterar det av ren ansvarsfullhet.

Fortsätter vi undvika varje spår av konflikt, så gör vi oss just så maktlösa som politikerna påstår. Den som aldrig vågar höja rösten blir inte heller hörd.