Den antropiska principen – inget gudsargument

I mitt första inlägg om kreationisternas debattartikel på Newsmill så nämnde jag lite grann i förbigående den antropiska principen, eftersom Sture Blomberg et al refererade till den i sin argumentation. Då huvudsyftet med det inlägget inte var att motbevisa deras eller för den delen några kreationisters tes, utan bara att kritisera ovetenskapligheten i deras ...

I mitt första inlägg om kreationisternas debattartikel på Newsmill så nämnde jag lite grann i förbigående den antropiska principen, eftersom Sture Blomberg et al refererade till den i sin argumentation.

Då huvudsyftet med det inlägget inte var att motbevisa deras eller för den delen några kreationisters tes, utan bara att kritisera ovetenskapligheten i deras argumentation, så berörde jag bara den antropiska principen i förbifarten.

Nu citeras jag på myenemy.se och känner naturligtvis ett visst behov att förklara vad jag menade.

Den antropiska principen är lite svår att definiera eftersom striden om den handlar bland annat om hur den ska definieras. I grunden är den resultatet av fysikens observation att naturlagarna som gör intelligent liv möjligt är oerhört osannolika. Vi lever i förhållanden som är perfekta för att ge upphov till intelligent liv och det finns inget som förklarar varför dessa förhållanden blev just så som de blev.

Den antropiska principen är helt enkelt en teori som uppstod för att förklara detta, den finns i två varianter.
Den svaga som säger att de värden vi observerar på fysikaliska och kosmologiska konstanter inte är lika sannolika men att de värden som vi kan observera hur osannolika de än är begränsas av att de måste ge upphov till ett universum som kan härbärgera kolbaserat liv och att detta universum måste vara gammalt nog för att detta redan ska ha skett.

Den starka som säger att universum måste ha egenskaper som tillåter att liv kan uppstå i det någon gång under dess historia. Dessa egenskaper har uppkommit på ett av tre sätt: (1) Det finns ett enda universum som har designats med målet att ge upphov till observatörer (dvs liv); (2) Observatörer är nödvändiga för att få universum att uppstå; (3) En samling av sinsemellan olika universum är nödvändigt för existensen av vårt universum.

(Ovan refererar jag definitionerna hos John Barrow and Frank Tipler i boken The Anthropic Cosmological Principle. Läs mer på wikipedia.)

Allt detta är utslag av fysikernas försök att förstå universum och deras ärliga uppsåt att problematisera det faktum att vår existens är ytterligt osannolik. Vetenskapen väjer inte för svåra frågor och nöjer sig inte med enkla svar på dem.

Här någonstans kliver religionen in på scenen och (enligt min mening) kidnappar den starka antropiska principen för sina egna syften. De säger ungefär: Eftersom universum är så osannolikt måste det ha designats av en skapare. Och vänder det som är en teoretisk vetenskaplig förklaringsmodell till att bli ett gudsbevis.

Eller för att citera tidigare nämnde myenemy.se:

Räknar man på sannolikheten för att samtliga naturkonstanter och andra parametrar av en slump skulle få de värden som krävs för att universum ska tillåta liv (eller ens existensen av galaxer), då blir slutsatsen förstås ett försvinnande litet tal. Sannolikheten är ofattbart liten.

Att försöka förklara universums existens med hänvisning till slumpen verkar således inte vara en framkomlig väg. Det framstår till och med som ganska irrationellt att tro att finjusteringen är ett resultat av slump. Med andra ord: Det verkar i allra högsta grad som att universum är designat för att hysa liv.

Men om universum är designat, då implicerar det existensen av en designer, vilket inte direkt är speciellt populärt i vår kultur.

Allt som här sägs är redan sagt, tänkt och skrivet av fysiker, men med den skillnaden att de är ödmjuka nog inför våra möjligheter att förstå universum att de inte drar den självsäkra slutsatsen att det finns en designer. Fysiken bygger istället en teori som omfattar vad man uppfattar som alla möjliga förklaringsmodeller för de vi obeserverar – designern är endast en av dessa.

Om man läser definitionerna ovan finns de tre med designerhypotesen konkurrerande hypoteser:
1) Den svaga antropiska principen – ett universum som är så utsträckt i tid och rum att det är nödvändigt att det någonstans i denna tid och rum finns en tid och en plats där liv uppkommer.
2) John Wheelers kvantmekaniskt förklarade ”deltagande universum” – som sägs skapas som en följd av vårt obeserverande.
3) Ett multiversum – teorin om flera parallellt existerande universum med olika egenskaper där vi av nödvändighet lever i ett av dem med egenskaper som ger upphov till intelligent liv.

Enligt min mening gör de troende som söker en designer ett grundläggande misstag. De försöker använda vetenskaplig teori till att bevisa något de redan är övertygade om (Guds existens) istället för till att försöka förstå världen. Den brittiske fysikern David Deutsch vid Oxford har förklarat det hela bra

Jag tror inte på att finjustering av fysikaliska konstanter ger några som helst argument för att det existerar en Guds eller något annat övernaturligt. Detta eftersom om konstanterna var medvetet valda av en övernaturlig entitet, måste denna/dessa entiteters intentioner ha varit minst lika finjusterade när de valde konstanterna, en finjustering som fortfarande skulle sakna förklaring. Följaktligen så adresserar den övernaturliga hypotesen inte ens finjusteringsproblemet, än mindre löser den det.

Generellt så är det alltid ett misstag att argumentera för övernaturliga förklaringar baserat på att vår nuvarande vetenskapliga förklaring innehåller fel eller är otillräcklig. Detta finns det två huvudorsaker till. Den första är att det alltid finns olösta problem. Men de blir lösta. Vetenskapen fortsätter att göra framsteg även (eller kanske särskilt) efter stora upptäckter gjorts, eftersom dessa upptäckter i sig själva avslöjar nya problemställningar. Själva existensen av ett olöst problem inom fysiken kan inte utgöra mer bevis för en övernaturlig förklaring, än vad själva existensen av ett olöst brott skulle kunna utgöra bevis för att det begicks av ett spöke.

Den andra orsaken är att övernaturliga förklaringar alltid är tomma förklaringar. Det vill säga ‘gudarna gjorde det’ är alltid en dålig förklaring eftersom, som du kan se, behövde jag för att åberopa förklaringen inte ens säga vad det var de gjorde. Den kan förklara vad som helst och följdaktligen förklarar den i själva verket ingenting.

Tack Orsakverkan för länken och Heresycorner där citatet kan hittas på engelska (översättningen är min egen).