Huruvida ”Territorial pissing” är tilltalande för allmänheten (estetiskt och etiskt) kan naturligtvis diskuteras. Risken att bli offentligt lynchad, dömd och skadeståndsskyldig är däremot ett beslut som är upp till konstnären att fatta. Självklart skall inte SL behöva stå för notan för en vara eller tjänst de inte beställt eller önskat – detta kan anses vara kvittat härvidlag då SL aldrig fått så mycket positivt medieutrymme som under senaste veckan; istället för att figurera i sammanhang av våldsutövande väktare, förseningar, slarv och dyra biljettpriser har SL nu fått upprättelse och folklig förståelse för alla ovanlistade tillkortakommanden. 100.000 kr för att sanera sitt något skamfilade rykte är ett billigt pris för SL att betala. Det är bara att säga grattis till SL – som drog vinstlotten!

Trots att det är det tråkigaste som finns har jag ändå uppehållit mig vid konstens två främsta fiendefrågor: Vad är konst? och Hur mycket är konst värd? De är två bifrågor som egentligen borde förvisas från konstdebatten. Men, eftersom de flesta av oss inte har en minst femårig konstutbildning bakom sig är det ibland svårt att komma förbi dessa relativt irrelevanta frågor.

Det är ytterligt tråkigt att media och den allmänna opinionen försummat nyttan i konstverket genom att inte komma mycket längre; och därigenom missat att fråga sig frågor som: Vad är detta? Varför händer det? Vilka behov tillfredsställer verket? Det är den allmänna opinionen som fastnat vid de två första frågorna och inte kunnat gå vidare, inte gett sig själva en chans att – utan moralbedömningar och fastnande i teknikaliteter – ta in konstverket och försöka förstå vad som händer inuti konstnären. Vilken frihetskänsla som konstnären uppryms av, vilken känsla av att förlora kontrollen och fritt uttrycka som infinner sig? Vi har missat att fråga oss om detta är en drift som vi alla bär på? Om den kan få utlopp på annat sätt? Om vi fostras till att bli för kontrollerade, men saknar nycklar till att spontant uttrycka oss? Om vi, i vår rädsla att verka galna, inte vågar spontant uttrycka oss i mer positiva former? Om vi, för att upprätthålla vår kontroll och samtidigt bejaka vårt behov av spontanitet, måste ta till olagliga, vandaliserande metoder för att vi inte vågar riskera att verka galna när vi utövar vårt behov av att fritt uttrycka oss? För att det inte är accepterat att inte vara kontrollerad och för att vi – i brist på multidiciplinär uttrycksundervisning i skolan (konst, dans, teater, musik) – inte lär oss sätt att uttrycka sig som skulle kunna vara mer konstruktiva.

Att vissa debattörer vill dra paralleller till våld, eller till och med mord, i konstens namn är vansinne. Kanske skulle detta snarare ställas i motsats till våld – ett alternativ för att få utlopp för känslor utan att skada andra. Kanske skulle vi fråga oss om det finns andra sätt att uttrycka dessa känslor som skulle skona allämnheten ännu mer? ”Territorial pissing” uppvisar ett starkt behov av att fritt uttrycka sig. Och är en manifestation för människors rätt att fritt uttrycka sig. Den kan även fungera som en kritik för hur vi som vuxna felar i att ge barn nycklar till att uttrycka sig, annat än i ord. Då måste man ibland skrika högt för att göra sig hörd. Även om man skriker i färg.

I detta fall har ingen kommit till skada. Varken SL eller deras resenärer. Att resenärerna tvingas se på graffiti är inte värre än att de tvingas att på nyheterna höra om tråkigheter, eller läsa i Metro om finanskrisen. Skulle så vara fallet borde media verkligen skydda medborgarna från ekonomisk oro och ångest genom att förbjudas skriva om finanskrisen. Då skulle färre må dåligt; enligt samma logik borde konstnärer skona SL:s resenärer från att exponeras för graffiti och därigenom tvingas reflektera över samhället. Vilken är samtidskonstens uppgift.

Så tillbaks till ickefrågan… Vad är konsten värd? (och vem skall betala?)
Helt i linje med Regeringens förslag om att kultur skall vara självförsörjande har ”Territorial Pissing” genererat massor av pengar – för SL i form av good will, för saneringsbolag, för tidningar som kunnat fylla helsidesuppslag, omslag och löpsedlar kring verket, för såväl regionala som nationella TV-soffor. Sätt en prislapp på det och du landar långt över 100.000 kr.

Den som skall betala skadegörelsen är naturligtvis konstnären, upphovsmannen, den ansvarige; men det skulle vara intressant att låta en civilekonom titta på exakta summor ovan nämnda aktörer tjänat på konstverket i fråga, och se att även upphovsmannen får sin rättmätiga del av kakan.
Skulle rättvisa skipas skulle konstnären även ha rätt att debitera media och den allmänna opinionen för hur man förvanskat hans verk genom att totalt bortse från konstverkets syfte, och de riktiga frågorna. De viktiga frågorna. Själva konsten.

whatthefuckdotcoms senaste blogginlägg.. Gordon´s telling me to Fuck off!

whatthefuckdotcoms senaste blogginlägg.. Nej… det är ju inte roligt att städa…

Jag har träffat många människor i
konstvärlden. Tyvärr så tror jag
att de allra flesta tycker att de två
ex vi hört talas om i media från Konstfack
agerat OK. Det är verkligen dags för ett
uppvaknade.