Samtal, megafoner och anslagstavlor

Varje maktpersons mardröm är kommunikation de inte kan kontrollera. Så har det varit sedan Hammurabis tidsålder och ännu tidigare. För den som vill kontrollera budskapet, är det minst sagt obekvämt att få konkurrens av fler avsändare. Ännu värre är det fria samtalet där många är inblandade, så offentliga möten har under långa tider varit förbjudna eller hårt kontrollerade.

Kommunikation är makt, därför att och precis som information är makt. Den som kontrollerar samtalet kontrollerar åsiktsbildningen, den som kontrollerar informationen kontrollerar skeendet och basen för samma åsiktsbildning.

Vi har utvecklat ett system för att garantera att fler röster kan komma till tals, just för att frestelsen att ta kontroll över kommunikationen är så stark. Så vi har skapat demokrati och demokratiska kontrollinstanser så att maktpersoner vare sig ska vilja eller försöka ta full kontroll över det offentliga samtalet.

Nu pratas det om att internet skulle vara anarkistiskt och några pratar om att internet måste mogna och att man måste skapa lagar och regler för att få ”ordning” på nätet. Som skäl för denna ”nödvändighet” läggs bedrägerier, stölder, stalking, grooming, barn- och våldsporr, hets mot folkgrupp, hot och allmän laglöshet fram. Ytligt sett kan det verka vettigt, men i praktiken missar man hela poängen. Fri kommunikation kommer alltid att innehålla saker som inte alla tycker är trevliga eller bekväma, enda sättet att komma tillrätta med detta är att hindra fri kommunikation. Så kontentan av resonemanget är att begränsa demokratin för att några missbrukar den. Varje åtgärd som nu tas för att öka kontrollen, är samtidigt en spik i demokratins kista.

För de som har något att förlora på att inte kontrollera budskapet är internet naturligtvis en mardröm, allt negativt med fri kommunikation finns här – fast med skillnaden att alla hinner prata med så många fler. Samma problem gäller upphovsrätten, som kunde leva med att vi bytte blandband eller kompilations-CDs med varandra så länge vi var tvungna att träffas för att lämna över dem. När vi nu möts digitalt, så går hastigheten på utbytet upp med flera tiopotenser och upphovsrättsindustrin förlorar kontrollen över budskapet.

Det betyder inte att svaret är att ersätta den fria kommunikationen med ytterligare en uppsättning megafoner, ersätta anslagstavlorna med väggtidningar. Internet kan användas av såväl demokratiska som odemokratiska krafter, av såväl skurkar som legitima affärsverksamheter – men till hela sin natur omvälver det världen och är ett verktyg som främjar information och därmed demokrati.

Så det är dags för politiker och företagsledare att sluta bete sig som räddharar eller yra höns. Inse att det inte går att stoppa tillbaka kycklingen i ägget. Inse var vi befinner oss, och anpassa er efter den nya verkligheten.

Den anpassningen stavas varken FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, polismetodutredning, IPRED2, ACTA eller någon annan aspekt av de moderna antidemokratiska åtgärder som blivit så populära i vår ”demokratiska” riksdag.