Up shit creek, without a paddle

Jag har lagt till en donationsknapp idag. Skälet är enkelt, jag kan inte lämna några stenar ovända i jakt på stålar — en situation som känns smått overklig, men som jag försatt mig i själv.

För nio och en halv månad sedan gick min far bort, och nu får jag betala räkningen för den depression jag hamnade i. Jag har skaffat mig 164400 stycken skäl att våndas inför skattefögderiet. Matematiken går inte ihop när tillgångarna är mindre än hälften av de betalningar som måste göras innan mitten av mars.

Naturligtvis har jag bett om anstånd, och fått avslag — som skall överklagas. Men rent krasst är det inte mycket att hoppas på, för den fyrkantiga verkligheten är att det enda som möjligen skulle kunna ge mig anstånd är egen sjukdom — eller uppdragsgivares konkurs. Jag får nog säga att jag varit sjuk, men det är inte en slags sjukdom som räknas hos skattefögderiet.

Allt är inte svart, för jag har bra vänner som kan låna ut en del av pengarna, en del får tas från de pengar vi sparat för vårt giftermål, som får skjutas lite på eller bli bra mycket mer anspråkslöst än vi först tänkt. Men det räcker inte, och jag har inte säkerheter nog för att på allvar kunna ta en sådan diskussion med banken — även om jag kommer försöka.

Jag ber inte att någon skall stödja mig. Inte heller kommer jag med några tomma hot om att sluta blogga, eftersom det är något jag gör för min egen skull. Men jag sätter knappen i vänstermarginalen för de som har lust att ge mig glada tillrop under en period då varje ekonomisk ljuspunkt är värd mer än sin vikt i guld.

Skit i den om ni vill, jag begär inget, klandrar ingen. I slutänden finns bara en person som kan lösa problemet och det är jag själv.