Demokraturens kreatur

För ett drygt decennium sedan, fick jag en livslektion det tog ett par år att smälta. Fram till dess hade jag nog varit väl naiv om hur Sverige fungerade egentligen.

Jag var då offentliganställd med arbetskamrater jag uppskattade och fortfarande anser överlag försökte bete sig schysst och hade hjärtat på rätta stället. I mitt jobb träffade jag många olika människor som drabbats av krisens nittiotal, och försökte hjälpa till så gott jag kunde.

Jag träffade en del som utan vidare kan ses som rättshaverister. Med det menar jag människor som inte ser sin egen del i den situation de befinner sig i, utan agerar ut mot alla de upplever som auktoritetspersoner utifrån någon slags övertygelse om att de blir negativt särbehandlade eller på annat sätt förtryckta. Framför allt minns jag en person väldigt tydligt, eftersom den personen lyckade få en ung tjej jag var arbetsledare för att vägra gå in och göra sitt jobb. Hon kom bokstavligen till mig i tårar, eftersom killen ifråga angrep henne personligen när hon inget annat gjort än det bästa hon kunde.

Nå jag skall inte gå in djupare i vem det var frågan om, eftersom det väldigt lätt kan bli så mycket information att någon pekas ut personligen. Vilket faktiskt indirekt har att göra med varför jag skriver det här.

###Att man är paranoid betyder inte att man har fel

Det var nämligen så att det snabbt drogs samman en liten ”pow-wow” för att hantera den akuta krissituationen — gott så.
Under detta minimöte, satt en person med som var auktoriserad att titta i diverse databaser för att få bakgrundsinformation om vårt ”problembarn” — gott så också.

Det som däremot inte var gott, var att den här personen med auktoritet att se sekretessbelagt material var lite väl ovarsam med vad han hittade. Strängt taget var det bara en eller två andra på hela vår avdelning som hade tillgång till samma material, och ingen annan hade rätt att få ta del av detta material. Det är naturligtvis en avvägningsfråga, viss generell information kunde vara nödvändig för att vi skulle kunna göra vårt jobb — men överlag skulle det vara vattentäta skott mellan oss och den informationen.

Så blev det nu inte, eftersom personen som hade tillgång till informationen var lite väl lösmynt. Inte bara lösmynt heller, eftersom han direkt vände skärmen mot mig och flera andra och visade oss detaljer vi inte hade rätt att se. Illa nog när han vände den mot mig som arbetsledare, värre när det fanns ett halvdussin andra i rummet — några av dem utan någon som helst direktkontakt med personen i fråga. Behöver jag säga att det spekulerades en del om vårt problembarn på kafferaster och i rökrum efter det?

Själv upplevde jag hela situationen som olustig, men ”drabbades” inte av insikten direkt. Troligen därför att jag var mer direkt inbegripen i att faktiskt försöka hantera det direkta problemet. Däremot började det krypa i mig när jag första gången hörde om det hela i fikarummet, där hade det inte att göra. En sak jag insåg, till skillnad från många andra, var att jag själv inte är guds bästa barn och att det i ett annat sammanhang i en verklighet med lite andra förutsättningar kunnat vara mig det spekulerades om.

###Inte konspiration snarare nonchalans

För att nu komma till någon slags poäng, så var det ingen i sammanhanget som egentligen var konspirativ, elak, ond eller på något sätt ville sätta sig på någon annan. De flesta var mycket samvetsgranna och försökte följa lagar och regler så gott det gick. Trots det, och trots en del samtal med chefer om det hela, trots chefernas upprördhet att reglerna tänjts på det sättet – för att inte säga nonchalerats helt – så hände absolut ingenting. Personen som så totalt nonchalerat en annan människas integritet fick inte ens en smäll över fingrarna.

För mig tog det lite tid att smälta och dra växlar på händelsen. Det som så småningom växte fram var en känsla av att det var som en bild av det svenska samhället. Jag mindes plötslig andra situationer med parallellt innehåll, även om dessa inte varit lika tydliga. Jag såg plötsligt mönster som jag tidigare bara varit vagt medveten om.

Det är inte så att någon sitter som en ond konspiratör i någon dålig agentfilm och smider planer på att överta landet. Inte heller önskar sig någon majoritet, eller ens större minoritet, av samhällets funktionärer att få gotta sig i makten över sina medmänniskor, titta över axeln in i deras privatliv, eller på något annat sätt göra det vi förknippar med polisstaten eller diktaturen. Likväl trampas det friskt på människors integritet, självständighet och friheter, helt enkelt för att vi byggt upp system som tillåter detta. Vi har överlämnat våra liv i farbror statens händer, vi har överlämnat våra beslut till auktoriteter, i landet lagom är det fult att vara kritisk eller misstänksam mot myndigheter och beslutsfattare – då är man rättshaverist – som om önskan att få vara ifred och fatta sina egna beslut vore något sjukligt.

###Systemfel

Det genomsyrar hela vårat samhälle. Vi har en grundlag som i praktiken är vackra ord på papper, där fram till alldeles nyligen domstolarna knappt ens kunde ifrågasätta nya lagar utifrån grundlagens ram — och där gudarna vet om det kommer ske ens när det så kallade uppenbarhetsrekvisitet nu är borttaget.

Detta i ett samhälle där alldeles för många tyckare och lagstiftare tycks vara blinda inför skillnaden mellan nödvändiga lagar som gör att vi kan leva tillsammans, och rent moralistiska lagar där man försöker styra människors beteende oavsett om det skadar någon annan eller inte. Lagstiftare skall inte försöka styra hur människor väljer att leva sina liv, även om de kan — det är ett övergrepp på våra tankar, åsikter och önskningar.

Vi har också ett samhälle där egennyttan påverkar beslutsfattandet, ofta i det närmaste på grund av naiv dumhet, men inte desto mindre farligt. Det är korruption, även om de korrumperade inte alltid är medvetna om att de är korrupta.

Vi har ett samhälle där alldeles för många har tillgång till alldeles för detaljerad och känslig information om individerna. Vi har ett samhälle där individer utan vidare kan hamna i situationer gentemot myndigheter där man mot rättstraditionerna måste bevisa sin oskuld för att komma av kroken. Vi har en kollegialitet som gör att den som trots allt bryter mot lagar och regler gör det utan risk, så länge personen gör det från en position av auktoritet.

Det är inte diktatur, det är inte ens en polisstat – i alla fall inte ännu – men är det verkligen det vi räknar som frihet och demokrati. Det kanske snarare är det som HAX kallar demokratur.

Eller kanske är det helt enkelt repressiv demokrati

Ett svar på ”Demokraturens kreatur”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.