Ett passande snörvligt avslut på ett förkylt år

2008 kommer för min del att gå till handlingarna som katastrofernas år. Det var året då personliga och samhälleliga katastrofer avlöste varandra.

Året började med en sliten Marcus som jobbat alldeles för mycket, jag hade under några månaders tid bränt ljuset i båda ändar, och skulle egentligen behövt tagga ner en aning. Istället hade jag två tunga projekt i början av året, och kombinerade det med att oroa mig för min pappa som relativt snabbt blivit rätt mycket sämre. I slutet av mars lämnade han oss, och den sorg som drabbade mig var mer än bara lite förlamande. Jag tog under några månader pengar från kistbotten, vilket jag kommer få äta upp under hela 2009 — för när jag väl försökte ta mig tillbaka, sammanträffade det med århundradets ekonomiska kris.
Bloggandet var nästan som en terapi under den värsta sorgeperioden, ett sätt att inte trampa runt i samma cirklar hela tiden.

På det politiska planet, avlöste idiotierna varandra. Nog för att flera av årets frågor i fanns i faggorna, men lite naivt trodde jag nog att politikerna skulle inse idiotin i lämmeltåget av integritetskränkande förslag. Icke då. I FRA-frågan fick vi se prov på partimobbing, partipiska, kappvändare och allmänt fulspel.

Vi fick höra att själva det faktum att FRA skulle lagregleras minsann var INTEGRITETSFRÄMJANDE, som om lagens substans inte är minst lika väsentlig som dess existens.

Vi fick också se hur riksdagsman efter riksdagsman personifierade papegojan i Monty Phytons sketch. Sittande på sina pinnar endast i kraft av att vara fastspikade där. De som profilerat sig som liberaler i personvalet gav oss ändå den värsta chocken. Federley skaffade sig tillnamnet Fegerley, när han inte ens kunde erkänna att han blivit påsatt med en kall strumpa gröt, utan körde rena dramatenskådespelet i talarstolen. Inte så att han inte var uppriktigt upprörd, men han lät sig lik förbannat spela rollen som nyttig idiot för Tolgfors och Reinfeldt. En (1) enda alliansriksdagsman vågade gå mot strömmen, men hon blev senare utmanövrerad.

Sen var det dags för IPRED, vilket medan det är en allvarlig fråga dämpade FRA-debatten och stod i vägen för medvetenheten om datalagringsdirektivet. IPRED i sig är en väldigt obehaglig historia eftersom den tolkar våra lagar som Fan tolkar bibeln. Civilrättsliga mål var aldrig menade att ske mellan ojämbördiga parter, vilket man utan vidare kan kalla det om en privatperson ställs mot IFPI, BSA, eller APB. IP-nummer har genom lagen upphöjts till identifikationshandling, åtminstone för internetkontot. För att det skall fungera, så kommer det att krävas antingen ett ansvar för kontot som sådant, vilket går emot vår rättstradition — eller också är risken att folk får påhälsning av fogden som beslagtar datorer för att säkra bevisning. Med IPRED, så visade Beatrice Ask också upp hur mycket hon egentligen förstår av juridik. Hon ansåg sig säkert väldigt generös när hon sa att lagen inte skall gälla retroaktivt — som om det fanns någon som helst rimlighet i retroaktivitet.

Knappt hade förslag om IPRED lagts förrän det var dags för datalagringsdirektivet. Arvet efter Bodström, som innebär att vårt sociala kontaktnät såväl som vår position kan kartläggas i detalj. I praktiken kommer staten sitta på kunskaper om sina medborgare, oavsett brottsmisstanke, som en demokratisk stat inte skall ha.

Allra obehagligast blir det om man lägger samman alla åtgärder och ser vad de får för effekt tillsammans. Än obehagligare om man dessutom tar med tidigare åtgärder från Bodström med anhang. Ditt DNA finns i PKU-registret, dina sociala kontakter kommer lagrat i ett år, FRA har en databas för motsvarande sociograml, och till och med din faktiska kommunikation kan lagras om du talar med ”fel person”. Stora företag får begära ut dina kontouppgifter om misstanke finns om piratkopiering.

Överlag kan man säga att 2008 innebar en stor devalvering för den personliga integriteten och rättssäkerheten. Vi visar nu att vi vill gå med röven in i framtiden och att vi inte förstår att demokrati är något som ständigt måste försvaras.

För mig personligen, en liberal med skepsis mot enfrågepartier, så har året inneburit att jag gått med i Piratpartiet. Det är inte för att jag vill piratkopiera, utan för att jag bryr mig om integritet och demokrati.

Ganska passande sitter jag nu här den sista dagen på året och känner mig som en dunkudde pressats in i kraniet, kombinerat med att någon använt cykelpump för att fylla upp eventuellt tomma kaviteter. Hjärnan är strängt taget ihoppressad under pannbenet och gör sitt bästa för att tränga ut genom bihålorna, varje gång jag hostar känns det som om någon bränner av en dynamitgubbe mellan tinningarna. Jag har hjärtklappning, feber och varierande magkramper. På något sätt passar min misär hur året sett ut.

Ett svar på ”Ett passande snörvligt avslut på ett förkylt år”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.