Förtroende är inget man har, det är något man förtjänar — igen och igen.

En och annan gång, lite för många gånger för min sinnesro, så har debattörer på ”FRA-sidan” kläckt ur sig att vi borde lita på svenska myndigheter och den svenska demokratin.

Personligen anser jag att det är en av de mest naiva, blåögda, aningslösa och direkt infantila utsagor jag överhuvudtaget hört på år och dar. Varför i hela h-e, skall vi – folket – lita på systemet? Är det inte precis den inställningen som utgör den perfekta grogrunden för en förvandling från frihet och demokrati till något bra mycket mörkare?

Nej, tvärtom, låt oss visa klentrogenhet gentemot överheten. Inte så att vi blir rättshaverister som inte ser sin egen del i sitt eget öde, men så att vi aldrig glömmer att betrakta makten och dess utövare med kritiskt sinnelag och reflektion. Förtroendet för de folkvalda, såväl som deras myndigheter och byråkrater är något som måste förtjänas, inte något de implicit innehar i kraft av sitt ämbete.

Samma naiva inställning har vi sett ifråga om IPRED, där Beatrice Ask pratar om att det här är Sverige . som om det skulle vara någon slags magisk silverkula – så HÄR kommer naturligtvis inte det hända som hänt i varje annat land där mediebolagens organisationer fått licens att jaga fildelare. Men rent krasst är det skillnad på Sverige idag mot Sverige för bara tio år sedan. Inte så att tidigare generationers politiker höll sig för goda för att lura folket, IB-affären är mer än trettio år gammal, men statens möjligheter var inte desamma då som nu.

Dessutom lever vi i en tid då det tydligen är omodernt att prioritera integritet framför kontroll och säkerhet. Integritet och frihet är numera läpparnas bekännelse, medan praktiskt handling snarare går mot den totala motsatsen. Moderaterna som sade sig vara emot datalagringsdirektivet, föreslår trots det att data skall lagras mer än de minimala sex månaderna — läpparnas bekännelse, i praktiken motsatsen.

Regeringens förtroendekapital är klart naggat i kanten. Typiskt för orsakerna till detta är hur än en gång ett viktigt dokument dyker upp två dagar innan jul, ett mönster att lägga obekväma saker innan storhelg eller semester som börjar bli direkt obehagligt.

Vi kan titta på Frankrike och Storbritannien om vi vill se hur utvecklingen framöver ser ut. De har inte förvandlats till diktaturer, men rättigheter som togs för självklara är inte längre självklara. I Frankrike är president och myndigheter lindade kring upphovsrättsorganisationernas lillfinger. I Storbritannien har antalet övervakningskameror, övervakningssystem, rättsosäkra lagar och urholkandet av demokratiska rättigheter gått överstyr. Sent vaknar den brittiska befolkningen, men de vaknar till ett samhälle där regelboken skrivits om medan de sov — inte en utveckling som inte går att råda bot på, än, men det kräver medveten ansträngning.

Frågan är om det är dit vi vill? Är det ett endemiskt övervakningssamhälle som är melodin? Skall vi i trygghetens namn vara övervakade ända in i sovrummet? Skall det ens vara teoretiskt möjligt för myndigheter, eller till och med tredje part, att få informationer som kan användas för att kartlägga åsikter, religiös tillhörighet, sexuella relationer, sexuella ”avvikelser”, rörelsemönster och kontaktnät?

Nej, för mig står två saker klart:

1. Det är inte någon självklarhet att statsmakten eller dess företrädare har vårt förtroende, det är inte ens självklar att ett sådant implicit förtroende är något positivt. Förtroende är något som måste förtjänas.

2. Det krävs en ny balans, där säkerhet inte får övertrumfa integritet och frihet. Vi får inrätta våra säkerhetsåtgärder utifrån att vi skall fortsätta vara ett fritt, demokratiskt och rättssäkert samhälle där medborgarna kan räkna sitt privatliv som just privat. I annat fall har vi inte längre något kvar att försvara.