Messerschmidtar är vi allihopa, allihopa, allihopa

Det ingår nästan i definitionen på politiskt bloggare, att det ingår drag av besserwisser i personligheten. Med det menas inte att personen till vardags är speciellt von oben – eller nödvändigtvis alltid måste ha rätt – utan bara att man tycker mycket, tycker starkt, anser sig ha kapacitet att bedöma fakta och sammanhang och inte är feg att uttrycka det man tycker.

Det betyder inte att man inte har ett ansvar för att försöka hålla någon slags ödmjukhet levande inom sig. För mig är det viktigaste uttrycket för denna insikten att andra människor har andra erfarenheter som leder till en annan syn på verkligheten. Det får mig till exempel att rygga från ideologiers påståenden om att äga sanningen, den enda och odelbara. Det gör att jag kan uppskatta personligheter med så olika världsbild som Johan Norberg och Anders Svensson. Jag håller inte med om allt, men jag kan läsa båda med behållning.

Piratpartiet har på sistone tillskrivits ett antal egenskaper, långt ifrån alltid smickrande. Några har korn av sanning i sig, medan andra är floskler, gallimatias och uttryck för rena härskartekniker. Folk som i andra sammanhang visar briljans, blir som skogstokiga när det handlar om piratpartiet, piratkopiering och upphovsrätt.

Likväl, så är inte alla piratpartister stöpta i samma form, och jag upplever att vissa av mina partikamrater använder väldigt svepande formuleringar och ibland saknar nyans. Vissa verkar dessutom tro att ångvälten är en bättre princip för debatt än frågeställningen. Det finns plats för dem också, men de får inte vara de enda som förknippas med partiet.

Tyvärr är det lätt att det blir kompromisslöst när motståndarsidans företrädare, med få undantag, ägnar sig åt att skrika tjuv med så hög röst att skriken nästan blir hesa. Skyttegravarna grävs och reviren pinkas in. Några påpekar att diskussionen knappast blir konstruktiv, och att piratpartiet börjar bli så dominant att underdogattityden mer och mer kan komma att framstå som arrogans. Jag tror vi är mogna nog att hantera det problemet, men jag kan ha fel.

En stor del av grundproblemet, är att ingen velat lyssna förrän vi utgör ett verkligt hot mot den etablerade makten — och då beskylls vi för arrogans. Jag kommer att tänka på den gamla ramsan:

First they ignore you,

then they ridicule you,

then they fight you,

then you win.

Den dag vi sitter i en vågmästarroll och våra frågor inte längre kan nonchaleras, då kommer den etablerade makten vara tvungen att lyssna. Det handlar verkligen inte om fildelning, det handlar om demokrati i och med att det handlar om integritet, rättssäkerhet och att inte gå in i framtiden med rumpan först.