Bypassoperation i politiken

En minister skulle inte klara sig utan statssekreterare och andra tjänstemän på departementet. Det är för många frågor att bereda, för många fakta att plocka in och sortera och alldeles för mycket mötande, bollande, och lobbande att hantera. De flesta ministrar tackar nog sin lyckliga stjärna för statssekreterarnas kompetens.

Häri ligger en fara, för barnet kan råka spolas ut med badvattnet. Oavsett kompetens, så är inte statssekreterarna eller andra tjänstemän inom regering och riksdag folkvalda. De har med andra ord INTE mandat att sätta agendan för den politik som förs. De folkvalda politikerna skall både initiera processen i lagstiftande och beslutsfattande, och ha sista ordet i vad som lämnar parlamentet — tjänstemännen är funktionärer och skall inte ha egen makt annat än på politikernas nåder.

När lobbyister kommer för att lägga fram sin sak till ett departement, så är det egentligen alltid ministern som skall vara inbegripen. Hon eller han kan delegera delar av den processen till en tjänsteman, men det får aldrig ske en total separation mellan politikern och intressegruppens lobbyist. Det värsta som kan hända är att tjänstemännen tar över initiering och beredning på ett sådant sätt att ministern inte ens är medveten om frågan förrän på ett sent stadium. I det läget är processen ofta så långt gången att politikern i praktiken ställs inför fullbordat faktum. Det är lätt att förvandlas till en gummistämpel för ambitiösa tjänstemän, alldeles för lätt om politikern dessutom inte är erfaren.

Det är oerhört viktigt ur demokratisk synvinkel att inte bygga upp en infrastruktur som institutionaliserar denna gummistämpelsituation. Makten får inte flyttas från folkvalda politiker till anonyma tjänstemän. Personliga imperier av folk som verkar bakom de folkvalda galjonsfigurerna måste till varje pris motverkas.

Det är tjänstemännens makt som är den stora utmaningen för demokratin i såväl EU som Sverige — tjänstemännen och lobbyisterna. Vi ser alltför stora tendenser till att tjänstemän ”rider” maskineriet, och att politiker bara blir glorifierade gummistämplar. Vi riskerar nomenklatura, vi riskerar lobbykrati och vi riskerar i högsta grad den mer osynliga och svåra formen av korruption.

Jag röstade själv en gång i tiden ja till EU, men nu börjar jag tveka. Jag hade hoppats på en demokratiseringsprocess, men det jag ser är snarare tendenser åt andra hållet. Av den anledningen, om inget annat, är det viktigt att folkvalda i Sverige vågar sätta sig upp mot direkta idiotier — till exempel datalagringsdirektivet. Den defaitistiska inställningen att saken redan är avgjord är inte hälsosam. Om ingen bråkar om saken, så gör vi oss själva maktlösa.

4 svar på ”Bypassoperation i politiken”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.